(din vän pessimisten)

jag har ingen aning om var jag börjar. men nu har jag äntligen tiden. fast jag inte vill. fast det tar emot, jag måste. måste måste måste få ner alla händelser i text. jag vet ju vad det gör med mig att inte skriva. att inte strukturera tankarna. 

 

så: det finns en ny martin i mitt liv. (det var väl själva helvete att dom skulle heta samma namn??) vi har känt varandra länge. inte träffats, men pratat. mycket. under långa ångestnätter av bråk med första martin. under paniken i bilen. under flyttar och skratt. han har varit i san fransisco i ett år. i perioder har vi pratat mycket. sedan i juni kanske har det blivit mer och mer. facetime och sms. olika tider och uppoffringar. hemligheter och råd. han har smsat när han legat i sängen för att sova, för då satt jag alltid på spårvagnen till jobbet. jag har ringt när jag kommit hem från sena visningar och han ätit lunch. vi har pratat om mycket viktigt. om tjejen han träffat där borta. om kärlek och relationer. om oviljan att såra någon en tycker om - men oförmågan att gå med på något en inte står bakom. vad kan en offra för någon en älskar? vad är att svika sig själv? var dras gränsen? drömmar och förhoppningar har mött lika många mardrömmar. 

 

och helt plötsligt hade sommaren försvunnit. helt plötsligt var det inte "vi ses om tre månader", utan "vi ses i övermorgon". han kom hem förra torsdagen. han ville träffa mig på fredagen. och det gör så ont i mig att veta om att någon tycker om mig som person. jag står inte ut med känslan. hur ofta jag än säger att jag vill ha någon som behlver mig, och någon som ska finnas och bry sig är det ett sånt jävla ansvar att vara viktig för någon annan. dessutom är det det absolut smärtsammaste som finns att inte vara säker på om personen kommer att finnas kvar eller inte. för ju mer tiden gått (djupt andetag) desto mer har jag känt att han är viktig för mig också. det finns inget läskigare. det finns inget värre än att tycka om någon. HUR i hela helvete är det tänkt att jag ska kunna behålla honom i mitt liv? någonsin? ingenting gott stannar hos mig. titta på alla människor jag öppnat mitt lilla hjärta för. dom finns inte kvar. på ett eller annat sätt har dom lämnat mig. eller jag dom. det är inte rättvist. och hur ska jag kunna lita på att han inte också försvinner? HUR i hela helvete är det tänkt att jag ska överleva en till förlust av ljusbärare? 

för det är ju så. det finns inte en chans i helvetet att han kommer vilja stanna. det finns inte att en så fin människa skulle vilja ha mig i sitt liv. och fram tills nu har det känts så långt bort att det inte gjort något. det har inte varit på riktigt. men nu viskar han fina ord i örat och skrattar med ögonen och är alldeles nära. (nära kroppen nära hjärtat nära hjärnan)

snart genomskådar han mig. snart inser han att jag inte alls är allt det där han tror. 

 

jag kan inte beskriva det mer än så. det gör fysiskt ont i mig av att veta att det finns en människa som blivit för viktig för snabbt. det gör fysiskt ont i mig att veta att det finns en människa som bryr sig om mig. jag vet att det låter kontigt. jag tycker själv det när jag ser orden på skärmen. men jag står inte ut.

 

precis som hundra gånger förr vill jag bara ha sex med hans bästa vän eller säga något iskallt.

på med masken. på med rustningen. ingen ska någonsin få komma nära. 

 

så vi träffades förra fredagen. drack öl med filip och ludde. rida på ryggen och skratta. och sen sova nära. jag borde satt stop. jag borde inte ens låtit det bli så. sova tillsammans. och allt var så bekvämt. jag sov så gott. det kändes nästan bekant. och på morgonen säger han att han tycker att jag är snygg och att han tycker om mig som person och att han tror att vi absolut kommer att ha sex någon gång. "bara inte än". "jag hade velat känna dig tillräckligt bra för att veta att du inte skulle försvinna om vi ligger. för jag vill inte tappa bort dig om vän."

och på måndagen frågade han. "får jag sova hos dig?". så simpelt. inget mer än att jag gillar att sova bredvid dig, får jag komma hem till dig? HUR ska en kunna säga nej till det? så han kom hem till mig. jag hade jobbat, var trött. han hade varit ute och ätit med familjen. och det flyter på så bra. ni vet när det bara stämmer? allt baa klickar. samtalen. skratten. skämten. beröringarna. 

och sen låg han helt nära. våra kroppar liksom bara passar ihop. jag är så bekväm med honom. jag hinner somna. jag hinner vakna. han ligger fortfarande helt nära. vi pratar lite. han kliar mig i håret. klappar mig på kinden. följer läpparnas konturer med fingret. och jag känner att det är kört. det går på en sekund. helt plötsligt bara vet jag precis hur allt kommer att sluta. han kysser mig. 

vi hade inte sex den natten. men nästan. allt kändes så bekvämt. så nästintill bekant. allt stämde. och på morgonen såg det så rätt ut när han satt mittemot mig vid köksbordet och åt flingor. båda sa att det var konstigt hur väl allting stämt kvällen innan. hur det nästan var obehagligt hur lika vi är både i tankar och värderingar och drömmar och så jäva basic som vad vi gillar i sängen. vi visste precis vad den andra gillade. och orden "du är liksom som jag". ("onaniiiiiii") han följde mig till jobbet. kysste mig utanför. jag hade en bra känsla i magen hela dagen. på kvällen fick jag ett sms. "kan jag ringa en kortis bara?". vi pratade i två timmar. 

i torsdags ville han ses. jag hann inte. åka till honom och skulle på teater och jobbade över och skulle packa och var väl rätt stressad. så han kom till mig. för att han verkligen ville. "jag gör vad som helst för att få sova bredvid dig i natt". och helt plötsligt stod han utanför min dörr. leendet. leendet. leendet. och vad som är så fint är att vi kan prata och skratta och förstå varandra. (det är väl egentligen det jag kommer sakna när det skiter sig)

 

den natten hade vi sex. 

såhär:

jag har aldrig, a l d r i g, aldrig haft så bra sex med någon första gången. det var något av det bästa sex jag haft. och detta var första gången. jag var alltså tvungen att fråga honom "är du säker på att vi inte har haft sex förut? alltså någongång för flera år sedan, eller när vi varit jättefulla eller vad som helst. är du säker?". för det var så bekant. det stämde. ingenting var konstigt. ingenting var oekvämt. ingenting blev konstigt. våra kroppar liksom passade ihop och våra händer visste precis vad dom skulle göra. 

och vi kunde liksom inte hålla oss ifrån varandra. hade igen. men mest låg vi bara och pratade halva natten. 

alla saker han sa. 

"jag kan knappt titta dig i ögonen. det känns som att du ser igenom hela mig."

"du är så otroligt vacker när du skrattar sådär, när du gör det kommer jag av mig helt i vad jag håller på med."

"vad gör du med mig?"

komplimang på komplimang. men som liksom faktiskt kändes som att dom kom från hjärtat. och han rodnade och log och rörde vid mig. på precis rätt ställen. alltså. jag har aldrig velat ha någon rent fyiskt så mycket förut. det är helt otroligt. vi åt mackor i köket halv fyra. skrattade hela tiden. 

och på morgonen bara stämde det också. han liksom kompletterar mig i det jag gör. inte så att vi avslutar varandras meningar, men definitivt så att vi börjar sjunga på precis samma låt precis samtidigt. vi håller ju ändå fortfarande på att lära känna varandra. jag vet inte allt om honom. han vet inte allt om mig. det är fint. men det är nästan läskigt hur lika vi tycker i, i princip allt. den största skillnaden vi har kommit på hittills är att jag älskar maskerader och han hatar maskerader. det är det.

på morgonen gjorde han matsäck till mig till tåget för jag hann inte för vi hånglade i duschen för länge. 

 

och JAG VET INTE ALLS VAD JAG SKA GÖRA AV DETTA. han är för bra? jag kommer aldrig ta mig levande ur det här om jag inte sticker fort som fan. för det finns problem med det här. ett som gör att det är problematiskt, och ett som gör att det är omöjligt. FÖRUTOM då såklart att han aldrig kommer att vilja vara med mig och att jag inte vågar vara med honom.