677
sitter på spårvagnen på väg till martin. och märker att nu är det här igen, mörkret. klockan är åtta, men det är kolsvart ute. iskallt också för den delen. och igen ställer jag mig frågan, precis som varje år - det finns inte en chans att jag kommer överleva det, hur gör man?
för så känns det. jag ser inte hur det skulle kunna vara möjligt att leva i detta kalla svarta i kanske ett halvår till. och det är bara andra oktober.
just nu lyssnar jag på tallest man on earth när jag är lite ledsen och min SEMINAR-lista när jag är jätteledsen, för då hade jag gått under om jag hade lyssnat på något mindre glatt än fransk house. katastrof.
avtryck;
Trackback
