(din vän pessimisten)

det är så mycket som har hänt. under hösten och senaste dagarna. jag vet inte varför jag skriver så sällan, jag vet ju att jag egentligen mår bra av att få sortera tankarna på det sättet. kanske är det annat i livet som tar plats, annat som är viktigare. allt kretsar inte kring mig och min ångest längre (det låter ju hemskt att säga det, men en lir väldigt självcentrerad efter flera år av stark ångest. det är väldigt svårt att finna tid för något annat). helt plötsligt finns det annat som fyller ut där ångesten, självhatet och destruktiviteten brukade sitta. plötsligt fyller kärleken hålen i hjärtat - det blir inte helt, men det pumpar enklare för stunden. plötsligt har jag jobbat heltid och mer än så i flera månader, jag har bara inte haft tid att ligga och stirra i väggen. det kommer nog alltid att gå upp och ner för mig. jag kommer nog alltid att vara en extra känslostormig människa, men jag har börjat acceptera det mer och mer. jag har äntligen börjat lära mig lite hur jag fungerar. efter så många år av paralysering kryddat med impulsivitet är det kanske oundvikligt.

det jag skrev i mitt förra inlägg var färgat av bakfylla och ensamhet, av kemisk ångest och skam. men jag tror ändå at det ligger något i det. jag vet att det är farligt att säga att en ÄR på ett visst sätt, eller att det sitter i personligheten - men jag tänker att det kanske inte bara är negativt? jag tror genuint att jag alltid kommer att vara på det här sättet, bara inte i samma utsträckning. och med dom verktyg jag skaffat mig under åren då jag varit så illa jävla tvungen att lära känna mig själv, och alla glädjeämnen jag börjat samla på mig, sånt som är viktigare än allt det mörka - kanske det faktiskt inte behöver vara jordens undergång om jag faktiskt visst ÄR sån här. jag vet också att det gett mig empati och medkännande. jag vet också att folk tycker att jag är den roligaste i kompisgängen på grund av min impulsivitet. jag vet också att jag aldrig kommer kunna blunda för alla orättvisor i världen ens om jag ville. jag vet också att jag alltid kommer att ge allt jag har i alla relationer, även om det blir stormigt. kanske behöver det inte bara vara negativt att vara en känslomänniska, en tornado. 

jag tror inte att jag alltid kommer att hantera det jag känner på samma sätt för alltid. DET hade varit sorgligt och hemskt. däremot tror jag att jag visst är sån här. jag kommer alltid känna lite för mycket. jag får bara lära mig att hantera det bättre. 

 

och det blir bättre. jag är inte ens nästan på samma plats i livet eller tankarna som för ett år sen, eller ens tre månader sedan. det känns som att jag vänt blad, startat ett nytt kapitel. det är så mycket nytt för mig. jag vågar drömma - längre än bara några månader framåt i tiden, som var fallet för inte alls längesen. jag vågar planera och ta på mig ansvar. 

för några dagar sedan bestämde jag och martin oss för att satsa. vi kastar oss handlöst in i det här äventyret tillsammans. för det är så det känns. på något sätt ger det här mig lika mycket en adrenalinkick som vilken utekväll/spontantatuering/trekant som helst. det här är mitt största äventyr, och jag vill dela det med honom. 

nytt kapitel, ny martin, ny pojkvän, ny energi och nytt mod. på något sätt känns det symboliskt att det hände samtidigt som vintersolståndet. från och med nu det blir ljusare. jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte bara innebär utomhus, utan även inombords. det känns så just nu.