(din vän pessimisten)

spotify har gjort en "your summer rewind"-spellista. och då blir det så tydligt. 2014 tävlar mot 2015 mot 2016. det blir väldigt tydligt hur mycket jag romantiserar saker i efterhand, iallafall om det är ljust ute. 

 

jag mår inte bra. som vanligt. och det är då jag skriver. att göra slut med martin tog min sista energi och gav mig en massa ny energi på samma gång. det är så svårt att förstå och förklara. 

 

2014 var min singelsommar. det var sommaren mellan martin och martin. det var sommaren jag var så mycket ensam, när jag drack otroliga mängder och låg runt. det var sommaren jag satt på trottoarer och hallgolv och på spårvagnar och hade slutat gråta. det fanns inga fler tårar utan mest mörker. det var också då jag vaknade av martins meddelanden varje dag. det var då jag och max kollade girls och rökte gräs ur fönstret i mitt flickrum. det var då jag satt uppe vid köksbordet hos mamma och pappa och facetimade med honom på andra sidag jorden. jag stekte purjolök och champinjoner och drack smutsigt rödvin. det var sommaren jag förnedrade mig på mäklar-aws flrsta gångerna. det var då jag ramlade hem klockan 100 i dagsljus från way out west-efterfesterna på lounges. det var michelles sommar. det var då britt-marie tog livet av sig. jag vet att jag efteråt satt på sängen och skrev till martin. inte för att han kände henne, eller kanske ens kände mig, men för att det var hononm jag ville prata med. 

2015 var sommaren på liseberg. sommaren jag fortfarande var nykär. sommaren vi bodde svart i vår fruktansvärda högsbo-fyra med ludde och mimmi. sommaren jag började återhämta mig från min utbrändhet. sommaren jag låg i solen och läste böcker. det var då jag inte hade någon kontakt alls med mina föräldrar. det var då vi bara ville vara hemma och hångla hela dagarna. då jag hade feber hela tiden. när ledig tid gick till kaninfester och fjortisfyllor. det var då han packade min västa och lånade en bil och hämtade upp mig utanför jobbet och tog med mig till halmstad (när han fortfarande gjorde såna saker, sånt som från början gjorde att jag blev kär i honom). det var kanske den enda sommaren jag inte längtade bort.

2016 var sommaren allt skavde. redan då hade jag börjat funder på att göra slut. det var då vi planerade vår stora resa. det var då jag var besviken på att han inte tog ansvar. det var då vi åkte på helgsemestrar till london, till malmö, till stockholm, till brighton, till köpenhamn. det var då jag lyssnade på lemonade tills öronen blödde. mest av allt ville jag att han skulle hålla käften en stund och bara låta det vara. bara finnas bredvid mig men inte få mig att tänka. det var sommaren linnea tog för mycket plats (återigen). det var då vi dansade till mura masa i regnet. när vi såg harry potter i london. det var då vi gick hem och sov innan klubbspelningarna på way out west. det var då jag och madde tog piller och drack pimms vid huvudstabadet. det var då jag och m hade sex i hans föräldrars källare för att låtsas som att allt var som vanligt. 

 

och 2017? ja hittills har bara halva juni gått. men det är inte bra. lever fejkat samboliv med nilla i vår slitna med glassiga sikelskifteslägenhet i linné. promenerar överallt. skrattar högt när jag tänker på att jag tidigare har haft ångest över att jag varit full typ tre dagar i veckan -  nu är jag full varje dag i veckan. jag googlar flygbiljetter till ecuador och skriver med adina. hittills regnar det mest. på tisdag åker jag till barcelona och hälsar på ivar. det ska bli skönt. förösker att inte jämför men enligt ovan går det ju uppenbarligen skit. jag måste dte för att sätta saker i perspektiv till varandra. jag måste det för att förstå att tiden faktiskt går. 

jag försöker tänka att detta också kommer att gå över. jag kommer inte vara den första som dör av hjärtesorg, för folk gör faktiskt inte det och jag kommer faktiskt inte heller att göra det, men det känns verkligen så ibland. jag vet att detta är rätt. MEN så har jag noll impulskontroll och ringer honom två (fyra) gånger med dolt nummer mitt i natten bara för att få höra hans röst på telefonsvararen. jag skulle bara vilja att han hade lite mindre impulskontroll. det är ju det där med att så fort han är svarg blir jag stark. för att jag måste, så har det alltid varit. men nu är han alldeles för stark, och då vacklar jag. och han är inte stark fölr mig för vi ska inte ha någon kontakt. jag vill bara gå hem med honom en gång. jag vill bara låtsas som att allt är som vanligt lite. 

i veckan när jag var jättebakfull och ledsen på jobbet och låg med huvudet i händerna på bordet i köket och någon frågade hur jag mådde kunde jag inget annat än att gorma "men kan det bara bli oktooobeeer någon jävla gååååång" för jag vill inte ha sommar. jag vill inte sakna honom mer och jag vet inte hur jag ska göra för att sluta. ensammast i världen. fyfan vad tråkigt att mitt välmående ligger i bekräftelse från andra. fyfan vilken horunge jag är. 

vad jag skrev var att cirkeln är sluten. för ett år sedan (i fredags natt iallafall) var jag på nefertiti - full som ett as och motvilligt superkär i martin. han fyllde år och vi firade. i fredags fyllde martin år igen. fast 21 och inte 20. och vi hamnade på nef igen. och det var som att tiden stått stilla  liknande musk samma drinkar samma dans och samma personer. ett år äldre, flera erfarenheter äldre. jag minns att jag förra året låste in mig på samma smutsiga toabås och skrev att jag snart inte kunde hålla mig från att säga jag älskar dig. i efterhand har jag fått veta att samma kväll låg orden även på hans tungspets. vi åkte hem tillsammans denna gången också, taxi från samma plats som sist. men denna gången var det självklart och vi åkte hem till oss och vår lägenhet. 

och jag flirtade inte med någon annan på hela kvällen och han kände inte behov av att bli orimligt full. cirkeln är sluten. i ett år har jag älskat honom. mer och mer för varje dag. jag älskar vårar liv tillsammans. både vardagssakerna (även om jag klagar) och äventyren. han är min bästa vän. 

det var nog det. för den här gången. jag blir så rörd när jag får mail om att jag fått någon kommentar av någon av er. det är fantastiskt att ni fortfarande pallar  gå in och kolla - trots att det var så fruktansvärt längesen jag skrev något sist. jag hoppas att ni alla mår bra. kärlek!

men mitt i all panik är jag så glad att jag har honom. jag kan inte beskriva känslan. jag har aldrig känt såhär innan. trygg, lugn, vardag. fyrverkerier, värme, glädje. men mest kärlek. jag känner så mycket kärlek för den människan.

 

han är en sån som gör te mitt i natten när jag hostar för mycket. han är en sån som dansar utan begränsningar, i köket, på dansgolvet, i sängen. han är en sån som följer varje linje i ansiktet med fingertopparna. han är en sån som blandar drinkar en torsdag. han är en sån som hånglar upp mig mot kylskåpet så att maten bränns, bara för att han inte kunde hålla sig ifrån mig. 

han är den jag vill hålla i handen på spårvagnen hem klockan tre på natten, full och trött och nöjd. han är den jag vill ligga vaken med mitt i natten, för vi har fortfarande så mycket att prata om. han är den jag vill bo, resa, somna, vakna och leva med. 

 

jag vill ha med honom på alla mina äventyr. 

 

nu är det illa. sprängs om jag bor kvar här. jag måste måste måste verkligen flytta. jag är så arg och besviken på mina såkallade föräldrar och jag står inte ut med att behöva undvika deras ögon. jag vill bort här ifrån. det är den enda rimliga. om någon av er där ute vet någon som hyr ut i göteborg (typ vaaad som helst, inneboende, skräpig etta, fucking femtehandskontrakt) får ni jättegärna hjälpa mig. får panik här och märker att allt går nedåt. spiralen snurrar och jag har så svårt att ta mig ur den redan nu. jag.måste.bort. 

jag känner samma känslor som 2008, 2009, 2010 osv osv. jag lever allt igen. kränkt, missförstådd, panikslagen av att inte bli lyssnad på. åren på bup var dom värsta i mitt liv. 

så jag skiter i det här nu. jag skiter i den familjen jag råkat födas in i. det är ingen poäng. vi hör inte ihop, inte på något sätt. det är så mycket av det dom gjort som är orsaker till varför jag fortfarande är halv. 

alla framsteg jag gjort, varje steg upp för trappan, är sånt som jag beslutat om själv. 

det är så sorgligt att se det svart på vitt. dom har inte lyssnat på mig, och hade dom gjort det kanske det inte hade tagit lika lång tid att ta sig ur detta. 

att lämna mig ifred, att till slut få flytta hemifrån, att sluta med mediciner, att resa, att sluta på bup osv. det har varit på mitt initiativ. det är sånt som jag sett till skulle hända. det är den enda som fått mig att må bättre. inget av det dom gjort har gjort mig märkbart gladare i längre stunder. 

så nu skiter jag i det. nu väljer jag min egen familj. och dom är inte med där. inte nu iallafall. 

bra och jobbig dag. både och. det var sol när jag vaknade. hade bra morgonsex. var ensam en stund. jobbade. träffade madde. fikade länge. kom hem. ville vara ifred. karins mamma ringde, problem. pratade med mina föräldrar - orkar inte. trött. väntar på martin. 

så vad gör jag om dagarna då? just nu är det lite jobb på mäklarfirman. en del visningar, men ingen reception. så jag är mestadels på skolan, och ibland dubbelt. jag hade ett treveckorsvikariat i samma klass under januari. jag var resurs i en sexa där jag punktade en döv kille. fan vad fina dom är när en får tid att lära känna dom. det känns så mycket mer värt att vara i samma klass länge så att jag hinner lära mig deras namn och personligheter, och samma för dom. 

annars har jag pusslat mest. visst har det varit några dagar där jag varit arbetslös, men en del av dom har jag medvetet inte svarat när dom ringt från skolan för att jag valt att sova istället. det är ju en poblematisk livsstil för att jag aldrig vet hur mycket jag får jobba, och jag skulle verkligen kunna vara arbetslös en hel vecka eller längre. men å andra sidan har jag ju faktiskt också fördelen att jag inte har några förpliktelser. om jag verkligen inte har någon lust och jag inte har något inbokat måste jag inte svara när dom ringer. då kan jag sova en hel dag, träffa min psykolog och försöka ta hand om mig själv. det känns jävligt viktigt att göra det någon gång då och då med tanke på att jag ofta jobbar några timmar varje söndag samt några kvällar. i måndags var jag borta hemifrån i ca tolv timmar. först i skolan och sen visning som drog ut på tiden. 

 

men jag trivs mer och mer. nu har jag ju varit där såpass mycket att de flesta känner mig eller iallafall känner igen mig, både lärare och elever. jag tycker ju om att jobba med barn och många gånger går dagarna jättefort. att förklara så att en kan se när eleven helt plötsligt förstår är en av dom bästa känslorna jag vet. jag är inte lika glad dagarna jag haft högstadiet. mellanstadiet är bäst. förskolan är rätt bra, få softa runt i regnbyxor och kramas hela dagarna. jag får kramar i korridorerna av barnen jag haft och lärarna önskar att ha mig som vikarie av alla som finns för att dom är nöjda med min insats. det känns bra! 

 

annars gör jag inte så mycket. timmie har gjort slut med karin (det är jävligt sorgligt, men ärligt var det väl bara en tidsfråga?) så jag har hälsat på karin som ligger hemma och deppar ihop och timmie som gjort nästan samma sak. jag var ute med timmie och michelle i helgen. vi var på queerkväll på park lane och hade en så hiiiimla bra kväll. michelle åkte hem till någon snubbe och ringde i panik efter någon timme och bad att få komma hit. jag ringde en taxi och hon kom hit och började storgråta när jag mötte henne i trapphuset. hon hade jätteont i livmordern och blödde och hade spytt av smärtan. vi ingde sjukvårdsupplysningen och sen bäddade jag ner henne. fina fina michelle. det kändes fint att hon valde att komma hit. 

 

igår var jag och hämtade ut mina journaler från den första bupmottagningen jag gick på. jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig. jag beställde ju dom för några veckor sedan, men visste inte alls vad jag skulle få i handen. carina (min psykolog) hade sagt att det kunde vara 17 sidor eller 70 sidor. jag fick en tungt kuvert med 85 fullskrivna sidor. (och detta var bara 2008-2010, på den andra bupmottagningen gick jag ju 2010-2012) jag åkte direkt med det till carina och tjuvkikade inte ens lite. vi började läsa och fyfaaaaan vad jobbigt det var. uh. skriver nog om det en annan gång. behöver bestämma mig för lite saker först. jag har nog inte riktigt tänkt igenom det ordentligt. direkt efter att jag var färdig åkte jag och träffade madde och blev jättefull. vi drack en massa vin och drinkar och bara sa fuck allt. kom hem och martin var lite sur för att jag inte hört av mig och för att jag var dyngrak på en tisdag. jag bara skrattade bort det. idag började jag jobba åtta = åkte hemifrån ju = är en monster just nu. mmm. hatälskar det mesta. är skev. har fått ur mig en del iallafall. skönt. 

 

jag ska försöka se till att det inte går så långt mellan gångerna igen. puss och kram. 

jag var sjuk och jobbade mest i mellandagarna. på nyår var jag och madde här och drack vin, sen åkte vi till johanna och felix i johanneberg och åt middag med dom och koffe. senare kom karin och timmie en stund och joel och flera av felix kompisar. hela gänget facetimeade med martin i chile och det kändes så fint. strax innan tolvslaget åkte madde till jimmy och vi skulle på någon jääävligt konstig fest i vasastan. efter 57434 problem blev det att jag, johanna och kristoffer firade tolvslaget ensamma på en kulle med jättefin utsikt. kristoffer ramlade i leran och fastnade i taggbuskar och vi skrattade mest jättemycket. sen gick vi in på festen som var i någon jättejätterik 35-årig indiers takvåning. vi klättrade upp på taket och tittade på göteborg från trettonde våningen och höll på att ramla ner, och frös, men mest var det bara jättevackert. jag, johanna och kristoffer låste in oss på toan och var bara vi tre. som när det är som bäst. jag och kristoffer gick rätt tidigt. vi gick tillsammans genom haga till linné. han tog bussen hem och jag gick och mötte madde på jimmys jobb. drack någon öl och sen gick jag och madde och åt. 

 

början av januari flöt på med en hel del jobb på mäklarfirman. både reception och visningsvärd. rökte gräs med timmie, men annars höll jag mig rätt mycket i skinnet. sov en del. var fortfarande inte helt frisk.

och så den trettonde kom Han hem. efter drygt fyra veckor kunde vi äntligen säga "ses imorgon" och vips var han hemma. en lång kram och så hälsade jag på hans familj och sen gick vi upp på hans rum och inom fyra minuter (skojar inte ens) var han inuti mig. haha, alltså wooow. jag hade längtat så mycket efter sex med honom. och det var första gången sen han blev min pojkvän. den dagen hade vi mest bara sex. jag tror att det tog ett par tre gånger innan vi faktiskt kunde ha en konversation, vi behövde liksom bli av med lite av det fysiska först. och så låg jag på hans bröst, med näsan precis där halsen blir till axel och kände mig trygg, kände mig hemma. 

 

jag måste säga att sedan dess är allt mest dimmigt. det känns som att det var flera hundra år sedan han kom hem, men i själva verket var det bara tre veckor sedan. några dagar efter att han kom hem flyttade han in här. tog med sig en massa kläder och gitarr och dator och hela köret. vi pratade med mamma och pappa, och det känns så tryggt att veta att hans hemma är här hos mig nu. vi har inte sovit ifrån varandra en enda gång, och det känns som att det är så det ska vara. första tio dagarna bestod nog mest av sex. helt ärligt? kan inte förklara det. men vi har också hunnit med ett par kaffedater, några middagar hos hans familj, det första bråket, några personal days (dvs när vi skolkat från jobbet för att vara hemma och ha sex), släktmiddag med hans släkt, släktmiddag med min släkt, en del tårar, någon söndagsfylla, otroliga mängder skratt och fina ord, timmar av beyoncé och häng med både hans och mina vänner. 

nu är det dags. lite iallafall. jag måste få ut en del av allt som ligger innerst inne. om inte annat beöver jag få ut det för att kunna gå tillbaka senare.

jag vet inte om det beror på att livet är enklare, även om det inte är lätt, men jag finner ingen egentlig tid eller lust att skriva. ibland kan jag önska att jag hade skrivit, men jag skapar ingen tid för det. 

 

så vad händer? december gick jättefort. swishswosh sa det och helt plötsligt vart det nyår. dom första veckorna spenderades med martin. han fyllde år och vi blev officiellt kära. jag jobbade väldigt mycket, och när han sen åkte till chile för att hälsa på släkten, jobbade och pratade jag med honom mest hela tiden. hånglade jättejättemycket med någon en utekväll precis efter att han åkt och jag och martin blev tillsammans samma natt.

jag minns inte riktgit hur det gick till (det var både längesen och jag var full och trött), men vi pratade på facetime och han verkade lite besviken över att jag varit ute så sent och inte tagit hand om mig. jag vet att jag till slut frågade "men vad är det du vill?! vad ska jag göra vad vill du vad är det du vill?!" och hur han blev tyst och sen stillsamt svarade "jag vill ju bara vara din pojkvän". och sen bara körde vi. 

 

det var jobbigt att gå in i det här när han var så långt borta. det kändes inte som en värdig start - speciellt inte när mitt krav för att vi skulle vara tillsammans var "så länge vi gör det på vårat sätt". jag ville inget hellre än att sätta mig ner och prata om hur vi ville ha det. om värderingar och om sånt som är oförlåtligt. jag ville skriva listor och jag ville formulera klara regler i mitt huvud. så några dagar senare blev vi så illa tvungna att ta det på telefon. och vi bestämde att vi skulle vara exklusiva, att vi skulle testa att göra det här helhjärtat. vi lovade varandra att alltid säga till om något inte kändes bra, se till att ha varsitt liv, absolut inte kontrollera och att prata om allt. 

 

den där gången i oktober (tror jag) när jag hade varit ute (minns inte vad jag gjort) och martin hade varit ute (minns inte vad han hade gjort) och jag hörde av mig (fast jag inte ville visa mig svag) och frågade om han kanske av en händelse var på väg hem samtidigt som jag och om han isåfall kanske eventuellt skulle vilja sova hos mig (vilket var värsta russian roulette för han skulle ju lika gärna kunnat svara att han skulle hem med någon annan och då hade jag gått sönder, men längtan var för stor och han var redan som en drog). men han ville. och så gick han på samma spårvagn som jag redan satt på och så åkte vi hem till majorna. när vi gick av spårvagnen och jag skulle tända en cigarett kom det fram en kvinna, medelålders typ, och frågade om hon kunde få en. "jag har ju slutat, men jag måste verkligen ha en cigarett just nu". så vi frågade vad som hänt, hur hon mådde och bjöd henne. och så berättade hon om en vårdnadstvist. hon och hennes ex hade skaffat barn genom insemination, och det var hennes ex som varit gravid med barnet vilket tydligen gjorde att gertrud, som hon hette, inte hade någon juridisk rätt till sin dotter. vi pratade länge. hon sa så många viktiga saker. och så frågade vi, någon av oss om hon hade något råd. hon tänkte en stund och sen sa hon "var snäll, och slarva inte i relationer". 

 

sedan jag och martin träffade gertrud har det varit det vi levt efter, och det var också en av sakerna vi lovade varandra den där kvällen. vi lovade varandra att aldrig slarva med varandra. aldrig slarva med någons hjärta. 

det känns som att den senaste veckan har varit ett helt liv. för mycket. för mycket på samma gång. 

jag tunnas ut. 

och så sitter jag här igen. på golvet med sängen som ryggstöd och försöker lugna pulsen. det var längesedan jag skrev, och ännu längre sedan jag skrev i det här tillståndet - ännu längre sedan jag var i det här tillståndet. 

jag vet inte om det är min kropp som protesterar, som säger åt mig att jag inte får lov att ha det bra längre än bara några dagar. jag vet inte om det här i det priset jag får betala för att ha varit glad, nästintill lycklig dom senaste dagarna. 

eller så är det så simpelt som att jag bara aldrig bli frisk. dom dåliga dagarna hänger inte ihop med några få dagar av glädje. dom dåliga dagarna hänger ihop med mig. det är jag som är det gemensamma nämnaren för alla dagar av ångest, alla panikstunder och alla psykbryt. det enda som alltid alltid är samma - det är jag.

 

"jag känner att jag vill provocera fram ett bråk. varför tror du det?"

"jag vet inte, men du har jättehög puls."

 

när kommer jag komma ifrån det där? när kommer min ångest sluta gå ut över andra? 

han ligger i sängen. var för trött för att vara vaken. just nu är det svårt att skilja på delarna av mig, men jag vet att en del vill att han ska vakna - reagera, göra något (och som vanligt finns det inga rätta sätt att hantera det på, jag skulle bli lika arg om han försökte ta hand om mig som om han blev arg, eller som om han frågade vad jag ville att han skulle göra. som vanligt är det alltid fel, vad det än är). 

den andra delen (antagligen den som jobbar på att vara glad) vill att han ka fortsätta sova, att jag ska göra det här och sen somna. att han aldrig ska få veta att jag satt uppe flera timmar efter att han somnat och försökt hantera allt som gör ont. 

 

ett problem är att jag redan gråtit med honom två dagar den här veckan. jag känner inte igen mig själv och jag är livrädd. jag vet att det är hälsosammare, ärligare och hundra gånger bekvämare om en verklgen ger sig hän, men ändå kan jag inte låta bli att önska att han inte såg dom sidorna. speciellt inte flera gånger, och specellt inte flera gånger i rad.

 

just nu klumpar sig orden. det blir inte som jag vill. det blir inte som jag önskat, och då har det inte samma effekt. jag skulle behöva en hel dag att sätta mig ner och skriva. allt som behövs. allt som känns och känts. den senaste veckan har varit så stor - så många första och så mycket nytt. stora känslor och en labyrint av "jag älskar dig" och "jag hatar mig". 

 

jag har haft en bra dag. jag har haft en bra kväll. jag har haft det fint med familjen (vilket aldrig händer). jag har fått träffa madde, jag har hunnit vara ensam en stund, jag har druckit vin, jag har skrattat och jag har pratat om sånt jag tänkt på. VARFÖR höjs pulsen med det dubbla så fort jag lägger mig i sängen då? VARFÖR kan jag inte bara vara som alla andra och nöja mig där? VARFÖR måste jag förstöra det enda fina jag har i mitt liv? VARFÖR går jag inte bara och lägger mig bredvid honom och gosar in mig precis där halsen blir till axel? 

jag kan inte. jag kan ingenting. totalt absolut v ä r d e l ö s. 

 

extremt rörigt. förlåt.