(din vän pessimisten)

spotify har gjort en "your summer rewind"-spellista. och då blir det så tydligt. 2014 tävlar mot 2015 mot 2016. det blir väldigt tydligt hur mycket jag romantiserar saker i efterhand, iallafall om det är ljust ute. 

 

jag mår inte bra. som vanligt. och det är då jag skriver. att göra slut med martin tog min sista energi och gav mig en massa ny energi på samma gång. det är så svårt att förstå och förklara. 

 

2014 var min singelsommar. det var sommaren mellan martin och martin. det var sommaren jag var så mycket ensam, när jag drack otroliga mängder och låg runt. det var sommaren jag satt på trottoarer och hallgolv och på spårvagnar och hade slutat gråta. det fanns inga fler tårar utan mest mörker. det var också då jag vaknade av martins meddelanden varje dag. det var då jag och max kollade girls och rökte gräs ur fönstret i mitt flickrum. det var då jag satt uppe vid köksbordet hos mamma och pappa och facetimade med honom på andra sidag jorden. jag stekte purjolök och champinjoner och drack smutsigt rödvin. det var sommaren jag förnedrade mig på mäklar-aws flrsta gångerna. det var då jag ramlade hem klockan 100 i dagsljus från way out west-efterfesterna på lounges. det var michelles sommar. det var då britt-marie tog livet av sig. jag vet att jag efteråt satt på sängen och skrev till martin. inte för att han kände henne, eller kanske ens kände mig, men för att det var hononm jag ville prata med. 

2015 var sommaren på liseberg. sommaren jag fortfarande var nykär. sommaren vi bodde svart i vår fruktansvärda högsbo-fyra med ludde och mimmi. sommaren jag började återhämta mig från min utbrändhet. sommaren jag låg i solen och läste böcker. det var då jag inte hade någon kontakt alls med mina föräldrar. det var då vi bara ville vara hemma och hångla hela dagarna. då jag hade feber hela tiden. när ledig tid gick till kaninfester och fjortisfyllor. det var då han packade min västa och lånade en bil och hämtade upp mig utanför jobbet och tog med mig till halmstad (när han fortfarande gjorde såna saker, sånt som från början gjorde att jag blev kär i honom). det var kanske den enda sommaren jag inte längtade bort.

2016 var sommaren allt skavde. redan då hade jag börjat funder på att göra slut. det var då vi planerade vår stora resa. det var då jag var besviken på att han inte tog ansvar. det var då vi åkte på helgsemestrar till london, till malmö, till stockholm, till brighton, till köpenhamn. det var då jag lyssnade på lemonade tills öronen blödde. mest av allt ville jag att han skulle hålla käften en stund och bara låta det vara. bara finnas bredvid mig men inte få mig att tänka. det var sommaren linnea tog för mycket plats (återigen). det var då vi dansade till mura masa i regnet. när vi såg harry potter i london. det var då vi gick hem och sov innan klubbspelningarna på way out west. det var då jag och madde tog piller och drack pimms vid huvudstabadet. det var då jag och m hade sex i hans föräldrars källare för att låtsas som att allt var som vanligt. 

 

och 2017? ja hittills har bara halva juni gått. men det är inte bra. lever fejkat samboliv med nilla i vår slitna med glassiga sikelskifteslägenhet i linné. promenerar överallt. skrattar högt när jag tänker på att jag tidigare har haft ångest över att jag varit full typ tre dagar i veckan -  nu är jag full varje dag i veckan. jag googlar flygbiljetter till ecuador och skriver med adina. hittills regnar det mest. på tisdag åker jag till barcelona och hälsar på ivar. det ska bli skönt. förösker att inte jämför men enligt ovan går det ju uppenbarligen skit. jag måste dte för att sätta saker i perspektiv till varandra. jag måste det för att förstå att tiden faktiskt går. 

jag försöker tänka att detta också kommer att gå över. jag kommer inte vara den första som dör av hjärtesorg, för folk gör faktiskt inte det och jag kommer faktiskt inte heller att göra det, men det känns verkligen så ibland. jag vet att detta är rätt. MEN så har jag noll impulskontroll och ringer honom två (fyra) gånger med dolt nummer mitt i natten bara för att få höra hans röst på telefonsvararen. jag skulle bara vilja att han hade lite mindre impulskontroll. det är ju det där med att så fort han är svarg blir jag stark. för att jag måste, så har det alltid varit. men nu är han alldeles för stark, och då vacklar jag. och han är inte stark fölr mig för vi ska inte ha någon kontakt. jag vill bara gå hem med honom en gång. jag vill bara låtsas som att allt är som vanligt lite. 

i veckan när jag var jättebakfull och ledsen på jobbet och låg med huvudet i händerna på bordet i köket och någon frågade hur jag mådde kunde jag inget annat än att gorma "men kan det bara bli oktooobeeer någon jävla gååååång" för jag vill inte ha sommar. jag vill inte sakna honom mer och jag vet inte hur jag ska göra för att sluta. ensammast i världen. fyfan vad tråkigt att mitt välmående ligger i bekräftelse från andra. fyfan vilken horunge jag är. 

vad jag skrev var att cirkeln är sluten. för ett år sedan (i fredags natt iallafall) var jag på nefertiti - full som ett as och motvilligt superkär i martin. han fyllde år och vi firade. i fredags fyllde martin år igen. fast 21 och inte 20. och vi hamnade på nef igen. och det var som att tiden stått stilla  liknande musk samma drinkar samma dans och samma personer. ett år äldre, flera erfarenheter äldre. jag minns att jag förra året låste in mig på samma smutsiga toabås och skrev att jag snart inte kunde hålla mig från att säga jag älskar dig. i efterhand har jag fått veta att samma kväll låg orden även på hans tungspets. vi åkte hem tillsammans denna gången också, taxi från samma plats som sist. men denna gången var det självklart och vi åkte hem till oss och vår lägenhet. 

och jag flirtade inte med någon annan på hela kvällen och han kände inte behov av att bli orimligt full. cirkeln är sluten. i ett år har jag älskat honom. mer och mer för varje dag. jag älskar vårar liv tillsammans. både vardagssakerna (även om jag klagar) och äventyren. han är min bästa vän. 

det var nog det. för den här gången. jag blir så rörd när jag får mail om att jag fått någon kommentar av någon av er. det är fantastiskt att ni fortfarande pallar  gå in och kolla - trots att det var så fruktansvärt längesen jag skrev något sist. jag hoppas att ni alla mår bra. kärlek!

men mitt i all panik är jag så glad att jag har honom. jag kan inte beskriva känslan. jag har aldrig känt såhär innan. trygg, lugn, vardag. fyrverkerier, värme, glädje. men mest kärlek. jag känner så mycket kärlek för den människan.

 

han är en sån som gör te mitt i natten när jag hostar för mycket. han är en sån som dansar utan begränsningar, i köket, på dansgolvet, i sängen. han är en sån som följer varje linje i ansiktet med fingertopparna. han är en sån som blandar drinkar en torsdag. han är en sån som hånglar upp mig mot kylskåpet så att maten bränns, bara för att han inte kunde hålla sig ifrån mig. 

han är den jag vill hålla i handen på spårvagnen hem klockan tre på natten, full och trött och nöjd. han är den jag vill ligga vaken med mitt i natten, för vi har fortfarande så mycket att prata om. han är den jag vill bo, resa, somna, vakna och leva med. 

 

jag vill ha med honom på alla mina äventyr. 

 

nu är det illa. sprängs om jag bor kvar här. jag måste måste måste verkligen flytta. jag är så arg och besviken på mina såkallade föräldrar och jag står inte ut med att behöva undvika deras ögon. jag vill bort här ifrån. det är den enda rimliga. om någon av er där ute vet någon som hyr ut i göteborg (typ vaaad som helst, inneboende, skräpig etta, fucking femtehandskontrakt) får ni jättegärna hjälpa mig. får panik här och märker att allt går nedåt. spiralen snurrar och jag har så svårt att ta mig ur den redan nu. jag.måste.bort. 

jag känner samma känslor som 2008, 2009, 2010 osv osv. jag lever allt igen. kränkt, missförstådd, panikslagen av att inte bli lyssnad på. åren på bup var dom värsta i mitt liv. 

så jag skiter i det här nu. jag skiter i den familjen jag råkat födas in i. det är ingen poäng. vi hör inte ihop, inte på något sätt. det är så mycket av det dom gjort som är orsaker till varför jag fortfarande är halv. 

alla framsteg jag gjort, varje steg upp för trappan, är sånt som jag beslutat om själv. 

det är så sorgligt att se det svart på vitt. dom har inte lyssnat på mig, och hade dom gjort det kanske det inte hade tagit lika lång tid att ta sig ur detta. 

att lämna mig ifred, att till slut få flytta hemifrån, att sluta med mediciner, att resa, att sluta på bup osv. det har varit på mitt initiativ. det är sånt som jag sett till skulle hända. det är den enda som fått mig att må bättre. inget av det dom gjort har gjort mig märkbart gladare i längre stunder. 

så nu skiter jag i det. nu väljer jag min egen familj. och dom är inte med där. inte nu iallafall. 

bra och jobbig dag. både och. det var sol när jag vaknade. hade bra morgonsex. var ensam en stund. jobbade. träffade madde. fikade länge. kom hem. ville vara ifred. karins mamma ringde, problem. pratade med mina föräldrar - orkar inte. trött. väntar på martin. 

så vad gör jag om dagarna då? just nu är det lite jobb på mäklarfirman. en del visningar, men ingen reception. så jag är mestadels på skolan, och ibland dubbelt. jag hade ett treveckorsvikariat i samma klass under januari. jag var resurs i en sexa där jag punktade en döv kille. fan vad fina dom är när en får tid att lära känna dom. det känns så mycket mer värt att vara i samma klass länge så att jag hinner lära mig deras namn och personligheter, och samma för dom. 

annars har jag pusslat mest. visst har det varit några dagar där jag varit arbetslös, men en del av dom har jag medvetet inte svarat när dom ringt från skolan för att jag valt att sova istället. det är ju en poblematisk livsstil för att jag aldrig vet hur mycket jag får jobba, och jag skulle verkligen kunna vara arbetslös en hel vecka eller längre. men å andra sidan har jag ju faktiskt också fördelen att jag inte har några förpliktelser. om jag verkligen inte har någon lust och jag inte har något inbokat måste jag inte svara när dom ringer. då kan jag sova en hel dag, träffa min psykolog och försöka ta hand om mig själv. det känns jävligt viktigt att göra det någon gång då och då med tanke på att jag ofta jobbar några timmar varje söndag samt några kvällar. i måndags var jag borta hemifrån i ca tolv timmar. först i skolan och sen visning som drog ut på tiden. 

 

men jag trivs mer och mer. nu har jag ju varit där såpass mycket att de flesta känner mig eller iallafall känner igen mig, både lärare och elever. jag tycker ju om att jobba med barn och många gånger går dagarna jättefort. att förklara så att en kan se när eleven helt plötsligt förstår är en av dom bästa känslorna jag vet. jag är inte lika glad dagarna jag haft högstadiet. mellanstadiet är bäst. förskolan är rätt bra, få softa runt i regnbyxor och kramas hela dagarna. jag får kramar i korridorerna av barnen jag haft och lärarna önskar att ha mig som vikarie av alla som finns för att dom är nöjda med min insats. det känns bra! 

 

annars gör jag inte så mycket. timmie har gjort slut med karin (det är jävligt sorgligt, men ärligt var det väl bara en tidsfråga?) så jag har hälsat på karin som ligger hemma och deppar ihop och timmie som gjort nästan samma sak. jag var ute med timmie och michelle i helgen. vi var på queerkväll på park lane och hade en så hiiiimla bra kväll. michelle åkte hem till någon snubbe och ringde i panik efter någon timme och bad att få komma hit. jag ringde en taxi och hon kom hit och började storgråta när jag mötte henne i trapphuset. hon hade jätteont i livmordern och blödde och hade spytt av smärtan. vi ingde sjukvårdsupplysningen och sen bäddade jag ner henne. fina fina michelle. det kändes fint att hon valde att komma hit. 

 

igår var jag och hämtade ut mina journaler från den första bupmottagningen jag gick på. jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig. jag beställde ju dom för några veckor sedan, men visste inte alls vad jag skulle få i handen. carina (min psykolog) hade sagt att det kunde vara 17 sidor eller 70 sidor. jag fick en tungt kuvert med 85 fullskrivna sidor. (och detta var bara 2008-2010, på den andra bupmottagningen gick jag ju 2010-2012) jag åkte direkt med det till carina och tjuvkikade inte ens lite. vi började läsa och fyfaaaaan vad jobbigt det var. uh. skriver nog om det en annan gång. behöver bestämma mig för lite saker först. jag har nog inte riktigt tänkt igenom det ordentligt. direkt efter att jag var färdig åkte jag och träffade madde och blev jättefull. vi drack en massa vin och drinkar och bara sa fuck allt. kom hem och martin var lite sur för att jag inte hört av mig och för att jag var dyngrak på en tisdag. jag bara skrattade bort det. idag började jag jobba åtta = åkte hemifrån ju = är en monster just nu. mmm. hatälskar det mesta. är skev. har fått ur mig en del iallafall. skönt. 

 

jag ska försöka se till att det inte går så långt mellan gångerna igen. puss och kram. 

jag var sjuk och jobbade mest i mellandagarna. på nyår var jag och madde här och drack vin, sen åkte vi till johanna och felix i johanneberg och åt middag med dom och koffe. senare kom karin och timmie en stund och joel och flera av felix kompisar. hela gänget facetimeade med martin i chile och det kändes så fint. strax innan tolvslaget åkte madde till jimmy och vi skulle på någon jääävligt konstig fest i vasastan. efter 57434 problem blev det att jag, johanna och kristoffer firade tolvslaget ensamma på en kulle med jättefin utsikt. kristoffer ramlade i leran och fastnade i taggbuskar och vi skrattade mest jättemycket. sen gick vi in på festen som var i någon jättejätterik 35-årig indiers takvåning. vi klättrade upp på taket och tittade på göteborg från trettonde våningen och höll på att ramla ner, och frös, men mest var det bara jättevackert. jag, johanna och kristoffer låste in oss på toan och var bara vi tre. som när det är som bäst. jag och kristoffer gick rätt tidigt. vi gick tillsammans genom haga till linné. han tog bussen hem och jag gick och mötte madde på jimmys jobb. drack någon öl och sen gick jag och madde och åt. 

 

början av januari flöt på med en hel del jobb på mäklarfirman. både reception och visningsvärd. rökte gräs med timmie, men annars höll jag mig rätt mycket i skinnet. sov en del. var fortfarande inte helt frisk.

och så den trettonde kom Han hem. efter drygt fyra veckor kunde vi äntligen säga "ses imorgon" och vips var han hemma. en lång kram och så hälsade jag på hans familj och sen gick vi upp på hans rum och inom fyra minuter (skojar inte ens) var han inuti mig. haha, alltså wooow. jag hade längtat så mycket efter sex med honom. och det var första gången sen han blev min pojkvän. den dagen hade vi mest bara sex. jag tror att det tog ett par tre gånger innan vi faktiskt kunde ha en konversation, vi behövde liksom bli av med lite av det fysiska först. och så låg jag på hans bröst, med näsan precis där halsen blir till axel och kände mig trygg, kände mig hemma. 

 

jag måste säga att sedan dess är allt mest dimmigt. det känns som att det var flera hundra år sedan han kom hem, men i själva verket var det bara tre veckor sedan. några dagar efter att han kom hem flyttade han in här. tog med sig en massa kläder och gitarr och dator och hela köret. vi pratade med mamma och pappa, och det känns så tryggt att veta att hans hemma är här hos mig nu. vi har inte sovit ifrån varandra en enda gång, och det känns som att det är så det ska vara. första tio dagarna bestod nog mest av sex. helt ärligt? kan inte förklara det. men vi har också hunnit med ett par kaffedater, några middagar hos hans familj, det första bråket, några personal days (dvs när vi skolkat från jobbet för att vara hemma och ha sex), släktmiddag med hans släkt, släktmiddag med min släkt, en del tårar, någon söndagsfylla, otroliga mängder skratt och fina ord, timmar av beyoncé och häng med både hans och mina vänner. 

nu är det dags. lite iallafall. jag måste få ut en del av allt som ligger innerst inne. om inte annat beöver jag få ut det för att kunna gå tillbaka senare.

jag vet inte om det beror på att livet är enklare, även om det inte är lätt, men jag finner ingen egentlig tid eller lust att skriva. ibland kan jag önska att jag hade skrivit, men jag skapar ingen tid för det. 

 

så vad händer? december gick jättefort. swishswosh sa det och helt plötsligt vart det nyår. dom första veckorna spenderades med martin. han fyllde år och vi blev officiellt kära. jag jobbade väldigt mycket, och när han sen åkte till chile för att hälsa på släkten, jobbade och pratade jag med honom mest hela tiden. hånglade jättejättemycket med någon en utekväll precis efter att han åkt och jag och martin blev tillsammans samma natt.

jag minns inte riktgit hur det gick till (det var både längesen och jag var full och trött), men vi pratade på facetime och han verkade lite besviken över att jag varit ute så sent och inte tagit hand om mig. jag vet att jag till slut frågade "men vad är det du vill?! vad ska jag göra vad vill du vad är det du vill?!" och hur han blev tyst och sen stillsamt svarade "jag vill ju bara vara din pojkvän". och sen bara körde vi. 

 

det var jobbigt att gå in i det här när han var så långt borta. det kändes inte som en värdig start - speciellt inte när mitt krav för att vi skulle vara tillsammans var "så länge vi gör det på vårat sätt". jag ville inget hellre än att sätta mig ner och prata om hur vi ville ha det. om värderingar och om sånt som är oförlåtligt. jag ville skriva listor och jag ville formulera klara regler i mitt huvud. så några dagar senare blev vi så illa tvungna att ta det på telefon. och vi bestämde att vi skulle vara exklusiva, att vi skulle testa att göra det här helhjärtat. vi lovade varandra att alltid säga till om något inte kändes bra, se till att ha varsitt liv, absolut inte kontrollera och att prata om allt. 

 

den där gången i oktober (tror jag) när jag hade varit ute (minns inte vad jag gjort) och martin hade varit ute (minns inte vad han hade gjort) och jag hörde av mig (fast jag inte ville visa mig svag) och frågade om han kanske av en händelse var på väg hem samtidigt som jag och om han isåfall kanske eventuellt skulle vilja sova hos mig (vilket var värsta russian roulette för han skulle ju lika gärna kunnat svara att han skulle hem med någon annan och då hade jag gått sönder, men längtan var för stor och han var redan som en drog). men han ville. och så gick han på samma spårvagn som jag redan satt på och så åkte vi hem till majorna. när vi gick av spårvagnen och jag skulle tända en cigarett kom det fram en kvinna, medelålders typ, och frågade om hon kunde få en. "jag har ju slutat, men jag måste verkligen ha en cigarett just nu". så vi frågade vad som hänt, hur hon mådde och bjöd henne. och så berättade hon om en vårdnadstvist. hon och hennes ex hade skaffat barn genom insemination, och det var hennes ex som varit gravid med barnet vilket tydligen gjorde att gertrud, som hon hette, inte hade någon juridisk rätt till sin dotter. vi pratade länge. hon sa så många viktiga saker. och så frågade vi, någon av oss om hon hade något råd. hon tänkte en stund och sen sa hon "var snäll, och slarva inte i relationer". 

 

sedan jag och martin träffade gertrud har det varit det vi levt efter, och det var också en av sakerna vi lovade varandra den där kvällen. vi lovade varandra att aldrig slarva med varandra. aldrig slarva med någons hjärta. 

det känns som att den senaste veckan har varit ett helt liv. för mycket. för mycket på samma gång. 

jag tunnas ut. 

och så sitter jag här igen. på golvet med sängen som ryggstöd och försöker lugna pulsen. det var längesedan jag skrev, och ännu längre sedan jag skrev i det här tillståndet - ännu längre sedan jag var i det här tillståndet. 

jag vet inte om det är min kropp som protesterar, som säger åt mig att jag inte får lov att ha det bra längre än bara några dagar. jag vet inte om det här i det priset jag får betala för att ha varit glad, nästintill lycklig dom senaste dagarna. 

eller så är det så simpelt som att jag bara aldrig bli frisk. dom dåliga dagarna hänger inte ihop med några få dagar av glädje. dom dåliga dagarna hänger ihop med mig. det är jag som är det gemensamma nämnaren för alla dagar av ångest, alla panikstunder och alla psykbryt. det enda som alltid alltid är samma - det är jag.

 

"jag känner att jag vill provocera fram ett bråk. varför tror du det?"

"jag vet inte, men du har jättehög puls."

 

när kommer jag komma ifrån det där? när kommer min ångest sluta gå ut över andra? 

han ligger i sängen. var för trött för att vara vaken. just nu är det svårt att skilja på delarna av mig, men jag vet att en del vill att han ska vakna - reagera, göra något (och som vanligt finns det inga rätta sätt att hantera det på, jag skulle bli lika arg om han försökte ta hand om mig som om han blev arg, eller som om han frågade vad jag ville att han skulle göra. som vanligt är det alltid fel, vad det än är). 

den andra delen (antagligen den som jobbar på att vara glad) vill att han ka fortsätta sova, att jag ska göra det här och sen somna. att han aldrig ska få veta att jag satt uppe flera timmar efter att han somnat och försökt hantera allt som gör ont. 

 

ett problem är att jag redan gråtit med honom två dagar den här veckan. jag känner inte igen mig själv och jag är livrädd. jag vet att det är hälsosammare, ärligare och hundra gånger bekvämare om en verklgen ger sig hän, men ändå kan jag inte låta bli att önska att han inte såg dom sidorna. speciellt inte flera gånger, och specellt inte flera gånger i rad.

 

just nu klumpar sig orden. det blir inte som jag vill. det blir inte som jag önskat, och då har det inte samma effekt. jag skulle behöva en hel dag att sätta mig ner och skriva. allt som behövs. allt som känns och känts. den senaste veckan har varit så stor - så många första och så mycket nytt. stora känslor och en labyrint av "jag älskar dig" och "jag hatar mig". 

 

jag har haft en bra dag. jag har haft en bra kväll. jag har haft det fint med familjen (vilket aldrig händer). jag har fått träffa madde, jag har hunnit vara ensam en stund, jag har druckit vin, jag har skrattat och jag har pratat om sånt jag tänkt på. VARFÖR höjs pulsen med det dubbla så fort jag lägger mig i sängen då? VARFÖR kan jag inte bara vara som alla andra och nöja mig där? VARFÖR måste jag förstöra det enda fina jag har i mitt liv? VARFÖR går jag inte bara och lägger mig bredvid honom och gosar in mig precis där halsen blir till axel? 

jag kan inte. jag kan ingenting. totalt absolut v ä r d e l ö s. 

 

extremt rörigt. förlåt. 

tusen tack fina fina bella för dina kommentarer. det värmde så mycket. glad i dig!

 

jag har jobbat i helgen. (nähä. ovanligt.) nyprod i örgryte och tvåtimmarsvisningar. det har varit okej. igår gick jag ut och åt med madde på kvällen, min fina vän. hon är mig så kär. det känns otroligt hur mycket vi förändrats båda två. det känns som att det var igår vi drack gin på mitt rum på en torsdag eller skolkade för att sola på torpa sol och bli fulla på en kykogård. i själva verket är det snart fem år sedan vi höll på sådär. det har gått stegvis, men också helt plötsligt. så istället för att gå ut och supa ner oss och komma hem klockan sex en lördag, gick vi ut och åt ensamma. drack cola till maten och var hemma halv elva. faktiskt skönt. 

 

idag jobbade jag också. samma ställe. sen var jag på manifestationen på götaplatsen mot det som hände i paris, för press- och yttrandefrihet. min pappa pratade och jag är så stolt. båda mina föräldrar är ju journalister, så när sånt här händer ligger det extra nära hjärtat. 

ikväll var jag iväg och träffade anton. det var nog tre månader sedan sist. han som funnits i mitt liv så otroligt länge. så  jag kände att det var dags. jag tror att det blivit problematiskt för att han tagit martin 1 sida. jag vill inte att någon ska behöva välja sida, mest för att jag inte tycker att vi har ett problem. men martin 1 kan uppenbaligen inte bete sig och har ljugit så mycket om mig för att få våra gemensamma vänner att tycka synd om honom. jag har istället valt att inte prata om våra bråk med någon annan, just för att de ska slippa välja. dom har därför bara hört hans (falska) historier och jag ses nu som världens största fitta i deras gäng. det gör mig faktiskt ledsen. speciellt med anton som jag känt i sju år. som fanns i mitt liv innan martin1 gjorde det. det var ok att träffa honom, men inte mer. jag tror att han försvunnit nu. synd. 

det blev visst inte så mycket ledigt "till jul". och nu börjar jobbet igen på riktigt, och jag står förvirrad och undrar om detta var allt. ska jag seriöst inte få sova förrän till sommaren nu? tyvärr har jag ändå slappnat av såpass mycket att det tar emot att jobba. det är det där med att aldrig slappna av, aldrig tappa fokus, hela tiden hålla igång. då klarar en vad som helst!

 

så vad gör jag just nu? jag är ensam hemma. mamma och pappa har varit i london men kommer hem idag. storebror har åkt hem till skåne. jag faller direkt in i gamla mönster och det känns så mycket som i somras - bara lite mindre alkohol. "i was perfectly happy killing myself". jag jobbar - lite för mycket, jag kommer hem - skiter i att äta, facetimear med martin - på andra sidan jorden igen. tvättar, lyssnar på coldplay och dricker kaffe. sånt där. 

 

hur mycket jag än älskar att vara ensam hemma, få "ta hand om mig själv" inser jag mer och mer att jag ta ju faktiskt inte hand om mig själv. igår jobbade jag nio och en halv timme. jag kom hem vid halv nio på kvällen och insåg att allt jag ätit under dagen var ett knäckebröd och ett äpple. det finns liksom ingen tid att äta på jobbet. aldrig tid att slappna av. 

jag vill ju inte att mamma och pappa ska komma hem. delar av mig vill bara skita i allt. släppa taget om allt jag jobbat upp. 

 

mest längtar jag efter martin. det är faktiskt lite enklare när han är här. jag vet att en ska kämpa för sin egen skull, men om jag tycker att jag är totalt värdelös och meningslös, är det inte så jävla lätt. då är det enklare att kämpa för någon annan. för att kunna fortsätta vara nära honom. 

 

nu har han varit borta i 23 dagar. det är så jävla länge att vara ifrån någon när en är nykär och lite ledsen. det känns verkligen som att jag kommer gå sönder om jag inte får röra vid honom snart. vi pratar ju oftast några timmar om dagen, men jag behöver fysisk närhet. jag behöver att han står precis bredvid när jag borstar tänderna och att han sitter precis bredvid på spårvagnen och sover precis bredvid i sängen. jag som inte behöver någon. behövde kanske. 

 

annars skriver jag mest på instagram. det känns som det enda jag har tid och ork för. lägga upp en bild och skriva det som känns för stunden. det gör mig för ledsen att sitta ner och skriva allt samtidigt. det gör för ont att behöva tänka. kommer väl inte bli kul att kolla tillbaka på det senare. men det är skönt för stunden. 

januari

började året med att vara sjuk fysiskt, som vanligt startar jag året med det. men mest var jag bara jättejättejätteledsen över martin 1. kunde inte ha honom i mitt liv, men klarade inte av att vara utan honom. hade stora dramatiska bråk där vi var uppe hela nätterna. gjorde mitt bästa i att separera mig från honom. började läsa engelska B och matte C. jobbade som visningsvärd. började gå ut mer. dricka mer. försöka glömma.

 

februari

filmfestivalen och rebecka var tillbaka i mitt liv. mer öl, mer utgångar. började vara mer irriterad och arg än besviken och ledsen, på martin. hade ännu fler långa långa bråk. herregud skäms ju bara jag tänker på det. pluggade mycket matte. åkte till indien i två veckor. pluggade matte där också och låg i en solstol. var jättesjuk med hög feber och drack drinkar.

 

mars

var ute ännu mer. träffade rebecka. halsade ur vinflaskor vid kanalen. gick ner till 42 kilo. det började dock ljusna, utomhus och inombords. kanske började det äntligen gå över med martin 1. råkade vakna hemma hos honom flera gånger, men det var inte samma sak. det var sex och inte bråk. började hänga med timmie. struntade i att det var martins kompis från början. väldigt väldigt glad för det. slutade med ppiller. jag la mer tid på skolan. jobbade som visningsvärd. tog för fösta gången i mitt liv saker i min takt. gjorde det på mitt sätt.

 

april

timmie och tova gjorde slut. tröstade honom. martin 1 åkte till england. skönt. pluggade jättemycket. hoppade av engelska B, gjorde färdigt en massa arbeten från gamla gymnasieskolan. tog äntligen tag i saker. lyssnade en massa på rebecca&fiona och satt på caféer och skrev. det började bli varmt och ljust på riktigt. satt i solen. var ute ganska mycket. fick jobb! började som mötesbokare på samma mäklarfirma. 

 

maj

gick med FI på första maj. jobbade, jobbade, jobbade, pluggade, pluggade, pluggade. inte mycket fritid. skrev slutprov i matte C, och fick MVG i slutbetyg. orkade inte ta mig iväg till jobbet precis alla dagar. ljög ihop att jag lider av migrän, för det är ju mer socialt accepterat än ångest. var ute en hel del. hade tunna jackor och klackskor. gaby och michelle kom hit från USA. trodde att jag var gravid. martin 1 kom hem. träffade honom. grät över honom lite till. låg för första gången med någon annan än martin 1, sen vi gjorde slut (vi hade ju fortsatt ligga fram tills dess). josef, efter en utekväll. jag bara gjorde det. började röka igen.

 

juni

kentfest. gick ut väldigt, väldigt mycket. körde slutracet med skolan. ångrade att jag inte pluggat mer tidigare, men kanske var det tidspressen som behövdes. jobbade kvar. till slut orkade inte kroppen mer. för många timmar jobb, direkt på plugg, direkt på utgång. stressade för mycket. tog inte hand om mig själv. blev tillslut klar med skolan. åkte till franska rivieran med släkten. hade äntligen tid att läsa böcker. avslutade med martin 1, från mitt håll. det känns som att det var den månaden det gick över på riktigt för mig. tyckte illa om mitt jobb. började gå ut ännu mer, nu när jag inte hade skolan att tänka på också. låg med sebastian. introducerade karin och timmie. började prata mer med martin 2, smsade trots tidsskillnad.

 

juli

var ensam hemma mycket. åt väldigt lite. började prata mer och mer intensivt med martin 2 som bodde i san francisco då. facetimeade flera timmar varje vecka och han smsade alltid när jag var på väg till jobbet. hängde med maria i receptionen mycket. satt i solen. sov och umgicks väldigt mycket med max. gick hem med martin 1 för sista gången efter att han, jag och madde brutit oss in på ullevi mitt i natten och regnet. rökte ganska mycket gräs. åt middagar med madde. flirtade med christoffer på jobbet. var ute ännu mer. såg till att aldrig vara ensam. hela tiden omringad av människor. var brun. låg med pontus, hade ångest över att det inte var bra. jobbade mycket med gustaf. det lilla jag fick i mig att äta – spydde jag ofta upp.

 

augusti

kände mig väldigt, väldigt ensam trots att jag hela tiden var upptagen och träffade folk. tyckte inte att folk frågade från hjärtat eller ens alls. var fortfarande mest ensam hemma, åt ingenting och drack fem dagar i veckan. rökte mycket gräs och försökte intala mig själv att jag inte brydde mig om något. låg med christoffer från jobbet. karin blev inlagd. spontanköpte way out west-biljett med madde. var helt orimligt ur-kontroll-full hela festivalen. ville bra att någon skulle se och undra och ta ansvar. det gjorde ingen. hängde med billie och soran och tom. låg med tom. var ute med jimmy. rökte gräs med en främling på en spårvagnshållplats klockan sju. hade tappat det. brittmarie tog livet av sig. dålig stämning hemma. drack mycket vin till frukost. fyllde 20, firade med flera fina. hade den fanstastiska guldkvällen med timmie och michelle. lisa flyttade. storebror flyttade. max flyttade och det sved verkligen. åkte till lund på utildning med jobbet. funderade på att flytta dit, på att flytta ihop med max. började umgås mer med michelle. pratade fortfarande väldigt, väldigt mycket med martin 2. facetimeade och smsade.

 

september.

var på brittmaries begravning. martin 2 flyttade tillbaka till sverige. träffade honom dagen efter han kom hem. vi blev fulla, hängde med filip och ludde, sov nära. redan då kände jag att det var något. jag med alla mina sömnproblem somnade som en bebis bredvid honom. började träffa honom mer. helt plötsligt var han standard sovsällskap. och så hade vi sex, och det var så orimligt bra från första stund. åkte och hälsade på storebror över hans födelsedag. sara gick bort. alby kom hit. max var hemma en del. martin började bli väldigt viktig, väldigt fort – så jag gjorde väl undermedvetet allt för att stöta bort honom. hade en trekant med honom och michelle. jobbade på bokmässan. jobbade vad som kändes som dygnet runt på mäklarfirman. var väldigt mycket visningsvärd. ställde upp.

 

oktober

jobbade fortfarande orimligt mycket. ställde upp hela tiden på mäklarfirman. trodde aldrig att martin 2 skulle vilja ha mig vilket sved i hjärtat för han var ju helt plötsligt så viktig för mig. min chef tyckte att jag skulle dumpa honom direkt innan han blev för viktig. sov med martin ofta. drack fortfarande vin till frukost ibland, men började lugna ner mig. började strukturera upp livet, eller mest bara hade inte tid att göra något fuckat, för jag jobbade så mycket eller var med martin. var på den där jättekonstiga festen med michelle och timmie och karin och blev extremt bäng. brydde mig inte om något. bråkade med martin 1. eller snarare, han bråkade med mig och michelle, vi bara fnissade.

 

november

rökte en del gräs, men var inte ute lika mycket. spenderade väldigt mycket tid med martin 2. sov tillsammans nästan varje natt. släppte in honom mer och mer, insåg att det inte var någon idé att försöka hålla emot. fick jobb som vikarie på en skola. jobbade där och på mäklarfirman. blev många 11-timmarsdagar. många söndagar av jobb. många bussresor mellan dom olika jobben. karin var inlagd igen. sen blev timmie och karin tillsammans. jag åkte till linköping med madde och hälsade på lisa, och hade en OTROLIGT bra helg. såg oscar, hade några psykbryt. 

 

december

jobbade väldigt, väldigt mycket. försökte tänka att jag bara skulle hålla ut till jul, för då skulle jag vara ledig. trodde att jag hade lunginflammation. var extremt sjuk flera gånger. martin fyllde år. firade honom med hans kompisar. i efterhand har jag fått veta att det var på hans födelsedag han insåg att han var kär i mig. vi hade långa samtal och han sa att han älskar mig - och jag sa samma till honom. vi drack vin i sängen och han frågade om jag var kär i honom och jag kunde inte hålla mig längre. han berättade att han är kär i mig också. han åkte till chile. jobbade mycket, var ute en del. facetimeade mycket med honom på andra sidan jorden. jag och martin bestämde oss för att satsa. fick halsfluss och sov mest i mellandagarna.

 

jag pratade med någon om året som gått, jag kan bara inte komma ihåg vem det var. helt plötsligt hörde jag mig själv säga "jag tror att det här har varit mitt bästa år". jag vet inte var det kom ifrån och jag vet inte om det stämmer, men jag har en känsla av att 2014 har varit ett bra år för mig. jag är så glad över att jag tog mig ur martin1-relationen vid liv. det fanns stunder i typ februari där jag var helt 100 % säker på att det aldrig skulle gå över. jag var helt säker på att jag skulle dö av hjärtesorg. och så helt plötsligt vaknade jag en dag och kände ingenting. det är verkligen en av dom absolut bästa känslorna i världen, att vara så jävla över sitt ex. 

 

annars: jag blev klar med skolgrejerna. inte riktigt allt, och långt ifrån klar med gymnasiet, men ändå. jag gjorde det. och jag klarade det bra. för jag gjorde det äntligen på mitt sätt. jag trodde aldrig att det skulle komma en dag där jag kunde sitta och plugga och inte ha dödsångest för att det bara inte gick. det har ju verkligen varit fysiskt omöjligt för mig tidigare, det har varit så betingat ångestladdat. 

 

annars 2: jag har fått jobb?! två stycken till och med. jag trivs bra och jag gör det jag ska. jag kommer upp på morgonen typ alla gånger. det är HELT SINNESSJUKT med tanke på att jag varit 100 % sjukskriven i såååå många år. jag är så glad att jag fick chansen på mäklarfirman. så glad att jag kommit så långt UTAN gymnasiekompetens, det trodde jag verkligen aldrig. även om folk sa till mig att det skulle lösa sig trodde jag verkligen genuint aldrig på det. 

 

annars 3: jag går in i 2015 med tankarna på en annan martin än jag gjorde 2014. JAG, av alla människor har 1. hittat någon jag tycker om. 2. vågat släppa in honom, fast jag lovat mig själv att aldrig göra det igen. 3. HAN TYCKER OM MIG?! orimligt. 

 

jag känner mig ganska redo för 2015. jag känner inte alls som jag gjort 2012 eller 2013 eller 2014. jag känner mig okej. för tillfället. jag kan svära på att jag kommer ha asmycket ångest typ imorgon bara för att jag säger det, men just nu känner jag mig okej,