(din vän pessimisten)

glass: har helt missat din fråga. han är i chile för att hälsa på släkten. han är halvchilienare och bodde i chile när han var liten. har 3487530 kusiner och kusinbarn osv osv som han är med nu. dom ska hinna med både bröllop, dop och begravning under tiden dom är där. 

 

idag var esayas och lizett här med feven och aida. alltså så fina och tycker så mycket om dom, men är väl (trots att atiobiotikan kickat in) inte riktigt i form för en sexåring och en tvåochetthalvtåring som har sockerchock och skriker. är helt slut nu. 

 

annars har jag mest drömt mig bort till andra tider. längesen. kanske blir jag sentimental när det är så mörkt osv. men hamnade i 2009 den här gången. jag vet att jag nog romantiserar det ganska mycket. men det är så fantastiskt fritt att vara fjorton. att få lov att vara fulblonderad med dåliga ögonbryn. att få lov att ha ögonfransar som ser ut som grangrenar med snö på, av all mascara. att ha avskavt svart och rosa nagellack. att ha fyra kilo svart runt ögonen ena dagen och foundation på läpparna andra (jag levde ju alltid dubbelliv). att skriva saker i blod bara för att jag kunde. jag åkte till stockholm och plankade på tunnelbanan. drack rätt ur vinboxen bland folk. konfirmerade mig, borgligt såklart. åt ingenting på en vecka och smygrökte med hillevi bakom huset. var uppe hela nätterna och fuckade runt. spelade mario kart hela nätterna tillbaka i göteborg, hos tilda med björk och andy och rökte vattenpipa och åt skogaholmslimpa. alla hemmafester hos tilda herregud. hon var ensam hemma hela sommaren och vi la alla pengar på billigt vin och ännu billigare öl. dansade till ram di dam. runkade av äldre killar i barnrum. sprang till spårvagnar. nattbadade. 

men så var spellistan på, och jag gick tillbaka till min första blogg. den som jag hade 2009-2012. och när jag läser vad jag skrev är det inte alls lika vacket. det är så otroligt mycket konflikter med föräldrarna, och FORTFARANDE än idag fem och ett halvt år senare får jag tårar i ögonen av frustration när jag läser hur dåligt de behandlade mig. herregud det är inte konstigt att jag varit så otroligt trasig i så många år. jag fattar att jag inte var lätt, men snälla människor? och jag inser att det där billiga vinet oftast var det enda jag fick i mig på hela dagen. att lika många nätter som jag sprang runt i värstra göteborg, full och odödlig, lika många nätter låg jag på golvet bredvid elementet (det va enda stället jag kunde sova) i fosterställning och skakade. att hur många långa smala indiepojkar jag än kysste, kände jag mig alltid lika ensam. när mamma och pappa hotade att jag inte skulle få fortsätta i dansen (min enda livlina många gånger) om jag inte började äta ordentligt. fighting food to find transcendence, och att det var året jag blev sjukskriven på riktigt. det var då jag en dag vaknade och bara tappade allt. det var året jag träffade maZe och han berättade om sin övertygelse om att jag var en lovely borderline (en diagnos som jag sedan fick och nu mest skiter i). det var året rebecka kom in i mitt liv. 

 

wow. bra gjort. nu är jag en känslobomb. uh. måste sluta med sånt här. det är aldrig bra att gå tillbaka och drömma. det är ALDRIG bra för en sån som jag som bara har sorgliga historer i bagaget. ska jag titta tillbaka får jag titta på dom där romantiserade solskensbilderna av den självdestruktiva men glädjerusiga fjortonåringen. det där jag skrev i början.