(din vän pessimisten)

under hösten har jag funderat mycket på allt jag inte minns. det är så många år som är just som jag skrev i det förra inlägget. så smärtsamma att jag manipulerat bilderna till någon romantiserad bild av självdestruktivitet. "trasig men ändå vacker." det känns så jääävla töntigt och uttjatat och också tröttsamt, för jag vet ju innerst inne att det inte alls var så. det var bara en bråkdel av alla kvällar som var sådana, även om det är det min kropp har valt att minnas. kanske även medvetet från mitt håll. jag har inte orkat komma ihåg alla dom plågsamma åren och har därför bara inte gjort det. men om jag börjar gråta av att läsa 10 inlägg jag skrev i juli 2009, och inombords förflyttas fem och ett halvt år tillbaka i tiden, och helt plötsligt är den där livrädda fjortonåringen igen - då är det ju uppenbarligen inte bara smärtsamma minnen, utan även ett helt liv jag lämnat bakom mig utan att bearbeta. jag hade aldrig vektygen, nycklarna, modet eller framförallt styrkan då. men nu. nu är jag lite äldre, jag har lite mer perspektiv, och vad som känns som lite mer energi. så, under hösten har jag alltså funderat på om jag någonsin kommer att kunna bli helt frisk om jag inte går tillbaka och gräver i det där. kommer jag någonsin kunna ha en helt  hälsosam relation till mina föräldrar om jag fortfarande vill smälla till dom när jag läser vad jag skrivit när jag var yngre? jag tror inte det. jag har en känsla (det kanske är helt åt helvete) av att jag behöver gå igenom det där igen. jag behöver jobba med det som fortfarande ibland svider. den där obehagskänslan av att spendera för mycket tid med mamma och pappa. att jag fortfarande inte sagt "jag älskar dig" till någon av dom sen typ 2009, och ärligt talat inte vet om jag faktiskt älskar dom. dessutom har jag hela bup-delen. herregud var börjar man? carina (min fina fina terapeut) pratar mycket om hur ont det har gjort mig med alla dessa vuxna människor som hat "vetat" och bestämt därefter. som har sagt hur jag är och hur jag inte varit tillräckligt gammal för att förstå att jag borde, eller haft tillräckligt mycket energi för att kunna, protestera. 

 

jag har alltså funderat länge länge länge (och det känns som att jag bestämt mig) på att hämta ut mina journaler från bup. gå igenom allt steg för steg. med carina, självklart. jag skulle aldrig fixa det själv. kanske kan det vara en nyckel till att komma vidare i livet. jag är fortfarande osäker, och jag vet inte ens hur en sådan journal ser ut. jag har ingen aning om vad som står där, kanske mest för att jag har förträngt i princip allt mellan 2008 och 2012. jag och carina har pratat om att göra det till våren. för att se om det kan hjälpa mig att ta nästa steg. just nu känner jag mest att jag står och stampar i terapin. det känns som att det är ett stort trappsteg som liksom bara hoppades över. det känns som att det saknas en jättebit av själen som jag bara stängt av och snickrat plankor över. jag är livrädd, men jag har en känsla av att det här behövs göras. någon gång i livet för att jag ska kunna må bra tillslut, behövs det här göras. frågan är om jag är redo än.