(din vän pessimisten)

igår sa han att han är kär i mig. han som aldrig varit kär i någon. han som alltid känts ouppnåelig. 

"på sätt och vis är du speciellast av dom alla"

och han hade förstått att jag haft en jobbig dag och köpt vin. så vi låg i min säng, åt thaimat rätt ur kartongen och halsade vin rätt ur flaskan. han naken jag i hans hoodie. 

"det här känns liksom nytt. annorlunda. jag har aldrig känt såhär med någon annan." och sen "är du kär i mig?". och jag svarar ärligt. "ja. jag är väl lite kär i dig." och på motfrågan "alltså, jag har ju aldrig varit kär förut, men jag har aldrig känt såhär förut heller. så jag antar att det är såhär det känns. det liksom pirrar i magen och så vill jag vara med dig hela tiden. jag skulle tro att det är för att du är den första jag släppt in såhär långt. det är väl därför. jag har aldri. låtit mig själv känna något annat tidigare." "hur kom det sig att det blev just jag?" "det var ingen slump. du är den enda jag känt mig trygg nog med."

vet inte vad som händer nu. men det kanske inte spelar någon roll egentligen. på något sätt känner jag mig lugnare än jag gjort på länge. och kan kanske inte sluta le.