(din vän pessimisten)

jag skulle ut med michelle och dricka "några öl" på andra lång. kommer hem klockan fem istället. jag VET ju att jag ska jobba idag. jävla pucko ärligt. så ooootroligt trött på mig själv. kan liksom inte inte. 

flera har sagt till mig att dom är så impronerade av hur jag varit den här hösten. mycket har varit "sen du började vara med martin". och jag håller ju med. jag är inte ute lika mycket. jag vardagsdricker inte lika mycket. jag har inte lika mycket destruktivt sex. jag äter hyfsat. jag går upp och gå iväg till jobbet (två jobb). jag sover okej. jag vårdar mina relationer med familj och vänner. jag är inte lika impulsiv. jag "tar hand om mig sjlälv".

men så åker martin. och DIREKT är jag tillbaka i gamla mönster. det gör mig så ledsen. jag vet inte om det handlar om att jag måste bevisa för alla (inklusive mig själv) att "hallå, jag är visst fortfarande sjuk! glöm mig inte!" eller om det faktiskt är så att det är ett personlighetsdrag snarare än ett sätt att hantera allt som gör ont. 

tänk om jag alltid är sån här. tänk om det bara kommer komma kortare perioder av kärlek till någon annan som jag att jag även ger kärlet till mig själv, att jag då "tar hand om mig". tänk om jag ÄR sån här bara.