959
jag ställer frågan. vågar. "vad hade hänt om jag blev kär i dig? jag är det inte än, och jag vill inte bli det, men jag känner, tyvärr, att det finns en chans att jag kan bli det"
och svaret "jag hade velat veta. och veta vad du behövde att jag gjorde åt det. det beror ju på. när och vad jag känner då och så. mest vill jag bara inte förlora dig." och jag kan känna mig lagom trygg med det svaret. frågar ändå "vadå, skulle du någonsin kunna bli kär i mig?" (genuint förvånad) och han "det vet jag ju inte. men jag tror det." och så säger han "jag vill bara inte att du ska försvinna, om du lämnar mig tror jag att jag kommer att förlora allt hopp om
allt. om alla."
det är så problematiskt att vara två beroendepersonligheter. kanske är det faktiskt på en helt annan nivå. när "kär" och sånt är oviktigt.
när vi pratar om det säger han "jag tror att du är något jag kan bli beroende av".
hur hanterar jag det här. det är obehagligt hur lik han är mig. plötsligt inser jag hur frustrerande jävla komplicerad jag är. han är. vi är.
avtryck;
Trackback
