(din vän pessimisten)

nu är det dags. lite iallafall. jag måste få ut en del av allt som ligger innerst inne. om inte annat beöver jag få ut det för att kunna gå tillbaka senare.

jag vet inte om det beror på att livet är enklare, även om det inte är lätt, men jag finner ingen egentlig tid eller lust att skriva. ibland kan jag önska att jag hade skrivit, men jag skapar ingen tid för det. 

 

så vad händer? december gick jättefort. swishswosh sa det och helt plötsligt vart det nyår. dom första veckorna spenderades med martin. han fyllde år och vi blev officiellt kära. jag jobbade väldigt mycket, och när han sen åkte till chile för att hälsa på släkten, jobbade och pratade jag med honom mest hela tiden. hånglade jättejättemycket med någon en utekväll precis efter att han åkt och jag och martin blev tillsammans samma natt.

jag minns inte riktgit hur det gick till (det var både längesen och jag var full och trött), men vi pratade på facetime och han verkade lite besviken över att jag varit ute så sent och inte tagit hand om mig. jag vet att jag till slut frågade "men vad är det du vill?! vad ska jag göra vad vill du vad är det du vill?!" och hur han blev tyst och sen stillsamt svarade "jag vill ju bara vara din pojkvän". och sen bara körde vi. 

 

det var jobbigt att gå in i det här när han var så långt borta. det kändes inte som en värdig start - speciellt inte när mitt krav för att vi skulle vara tillsammans var "så länge vi gör det på vårat sätt". jag ville inget hellre än att sätta mig ner och prata om hur vi ville ha det. om värderingar och om sånt som är oförlåtligt. jag ville skriva listor och jag ville formulera klara regler i mitt huvud. så några dagar senare blev vi så illa tvungna att ta det på telefon. och vi bestämde att vi skulle vara exklusiva, att vi skulle testa att göra det här helhjärtat. vi lovade varandra att alltid säga till om något inte kändes bra, se till att ha varsitt liv, absolut inte kontrollera och att prata om allt. 

 

den där gången i oktober (tror jag) när jag hade varit ute (minns inte vad jag gjort) och martin hade varit ute (minns inte vad han hade gjort) och jag hörde av mig (fast jag inte ville visa mig svag) och frågade om han kanske av en händelse var på väg hem samtidigt som jag och om han isåfall kanske eventuellt skulle vilja sova hos mig (vilket var värsta russian roulette för han skulle ju lika gärna kunnat svara att han skulle hem med någon annan och då hade jag gått sönder, men längtan var för stor och han var redan som en drog). men han ville. och så gick han på samma spårvagn som jag redan satt på och så åkte vi hem till majorna. när vi gick av spårvagnen och jag skulle tända en cigarett kom det fram en kvinna, medelålders typ, och frågade om hon kunde få en. "jag har ju slutat, men jag måste verkligen ha en cigarett just nu". så vi frågade vad som hänt, hur hon mådde och bjöd henne. och så berättade hon om en vårdnadstvist. hon och hennes ex hade skaffat barn genom insemination, och det var hennes ex som varit gravid med barnet vilket tydligen gjorde att gertrud, som hon hette, inte hade någon juridisk rätt till sin dotter. vi pratade länge. hon sa så många viktiga saker. och så frågade vi, någon av oss om hon hade något råd. hon tänkte en stund och sen sa hon "var snäll, och slarva inte i relationer". 

 

sedan jag och martin träffade gertrud har det varit det vi levt efter, och det var också en av sakerna vi lovade varandra den där kvällen. vi lovade varandra att aldrig slarva med varandra. aldrig slarva med någons hjärta.