(din vän pessimisten)

det blev visst inte så mycket ledigt "till jul". och nu börjar jobbet igen på riktigt, och jag står förvirrad och undrar om detta var allt. ska jag seriöst inte få sova förrän till sommaren nu? tyvärr har jag ändå slappnat av såpass mycket att det tar emot att jobba. det är det där med att aldrig slappna av, aldrig tappa fokus, hela tiden hålla igång. då klarar en vad som helst!

 

så vad gör jag just nu? jag är ensam hemma. mamma och pappa har varit i london men kommer hem idag. storebror har åkt hem till skåne. jag faller direkt in i gamla mönster och det känns så mycket som i somras - bara lite mindre alkohol. "i was perfectly happy killing myself". jag jobbar - lite för mycket, jag kommer hem - skiter i att äta, facetimear med martin - på andra sidan jorden igen. tvättar, lyssnar på coldplay och dricker kaffe. sånt där. 

 

hur mycket jag än älskar att vara ensam hemma, få "ta hand om mig själv" inser jag mer och mer att jag ta ju faktiskt inte hand om mig själv. igår jobbade jag nio och en halv timme. jag kom hem vid halv nio på kvällen och insåg att allt jag ätit under dagen var ett knäckebröd och ett äpple. det finns liksom ingen tid att äta på jobbet. aldrig tid att slappna av. 

jag vill ju inte att mamma och pappa ska komma hem. delar av mig vill bara skita i allt. släppa taget om allt jag jobbat upp. 

 

mest längtar jag efter martin. det är faktiskt lite enklare när han är här. jag vet att en ska kämpa för sin egen skull, men om jag tycker att jag är totalt värdelös och meningslös, är det inte så jävla lätt. då är det enklare att kämpa för någon annan. för att kunna fortsätta vara nära honom. 

 

nu har han varit borta i 23 dagar. det är så jävla länge att vara ifrån någon när en är nykär och lite ledsen. det känns verkligen som att jag kommer gå sönder om jag inte får röra vid honom snart. vi pratar ju oftast några timmar om dagen, men jag behöver fysisk närhet. jag behöver att han står precis bredvid när jag borstar tänderna och att han sitter precis bredvid på spårvagnen och sover precis bredvid i sängen. jag som inte behöver någon. behövde kanske. 

 

annars skriver jag mest på instagram. det känns som det enda jag har tid och ork för. lägga upp en bild och skriva det som känns för stunden. det gör mig för ledsen att sitta ner och skriva allt samtidigt. det gör för ont att behöva tänka. kommer väl inte bli kul att kolla tillbaka på det senare. men det är skönt för stunden.