(din vän pessimisten)

och så sitter jag här igen. på golvet med sängen som ryggstöd och försöker lugna pulsen. det var längesedan jag skrev, och ännu längre sedan jag skrev i det här tillståndet - ännu längre sedan jag var i det här tillståndet. 

jag vet inte om det är min kropp som protesterar, som säger åt mig att jag inte får lov att ha det bra längre än bara några dagar. jag vet inte om det här i det priset jag får betala för att ha varit glad, nästintill lycklig dom senaste dagarna. 

eller så är det så simpelt som att jag bara aldrig bli frisk. dom dåliga dagarna hänger inte ihop med några få dagar av glädje. dom dåliga dagarna hänger ihop med mig. det är jag som är det gemensamma nämnaren för alla dagar av ångest, alla panikstunder och alla psykbryt. det enda som alltid alltid är samma - det är jag.

 

"jag känner att jag vill provocera fram ett bråk. varför tror du det?"

"jag vet inte, men du har jättehög puls."

 

när kommer jag komma ifrån det där? när kommer min ångest sluta gå ut över andra? 

han ligger i sängen. var för trött för att vara vaken. just nu är det svårt att skilja på delarna av mig, men jag vet att en del vill att han ska vakna - reagera, göra något (och som vanligt finns det inga rätta sätt att hantera det på, jag skulle bli lika arg om han försökte ta hand om mig som om han blev arg, eller som om han frågade vad jag ville att han skulle göra. som vanligt är det alltid fel, vad det än är). 

den andra delen (antagligen den som jobbar på att vara glad) vill att han ka fortsätta sova, att jag ska göra det här och sen somna. att han aldrig ska få veta att jag satt uppe flera timmar efter att han somnat och försökt hantera allt som gör ont. 

 

ett problem är att jag redan gråtit med honom två dagar den här veckan. jag känner inte igen mig själv och jag är livrädd. jag vet att det är hälsosammare, ärligare och hundra gånger bekvämare om en verklgen ger sig hän, men ändå kan jag inte låta bli att önska att han inte såg dom sidorna. speciellt inte flera gånger, och specellt inte flera gånger i rad.

 

just nu klumpar sig orden. det blir inte som jag vill. det blir inte som jag önskat, och då har det inte samma effekt. jag skulle behöva en hel dag att sätta mig ner och skriva. allt som behövs. allt som känns och känts. den senaste veckan har varit så stor - så många första och så mycket nytt. stora känslor och en labyrint av "jag älskar dig" och "jag hatar mig". 

 

jag har haft en bra dag. jag har haft en bra kväll. jag har haft det fint med familjen (vilket aldrig händer). jag har fått träffa madde, jag har hunnit vara ensam en stund, jag har druckit vin, jag har skrattat och jag har pratat om sånt jag tänkt på. VARFÖR höjs pulsen med det dubbla så fort jag lägger mig i sängen då? VARFÖR kan jag inte bara vara som alla andra och nöja mig där? VARFÖR måste jag förstöra det enda fina jag har i mitt liv? VARFÖR går jag inte bara och lägger mig bredvid honom och gosar in mig precis där halsen blir till axel? 

jag kan inte. jag kan ingenting. totalt absolut v ä r d e l ö s. 

 

extremt rörigt. förlåt.