(din vän pessimisten)

det var hemskt hos martin. jag sov där ändå. vi härdade ut alla känslor. jag berättade direkt när jag kom dit, tänkte att det inte var någon idé att skjuta upp det. vi kramades länge. han ville inte prata om det. jag sa att vi kanske borde prata om det ändå. att det bara skulle bli värre om vi inte pratade om det.
han ville veta när de var. när han fattade att det var samma dag som han berättade att han var kär i mig, försvann allt skratt ur ögonen. jag skämdes så jag dog. sen blev allt som vanligt igen ett tag. vi kollade på alla misfitsavsnitt vi missat. vi gick en promenad. vi lagade mat. vi åt. sen la vi oss i hans säng och då kom allt tillbaka. han såg så besviken ut. jag försökte få honom att prata med mig, jag försökte byta ämne, jag försökte prata om det. jag försökte allt, och mitt i allt började samson skrika. min tinitus var fruktansvärd. jag stängde av. jag har tre typer av ångest. den som alltid finns där, konstant. panikångesten. och så har jag den när jag stänger av. jag tror att kroppen försöker rädda sig själv och spelar död tills det hemska har gått över. och den ångesten satte igång. martin har aldrig träffat samson. det har jag sett till. jag vill inte att han ska ha det bilden av mig. men nu hade jag inget val. den svikna ryggen vände sig efter ett tag mot mig för att se varför jag blivit tyst. varför jag slutat försöka. jag vet inte hur länge vi satt så. jag minns inte vad han sa till mig. sen sa det pang och så var jag med igen. och så började jag gråta. martin som inte sett mig svag fick se alla samsons sidor på samma kväll. vi kramades och jag sa förlåt hela tiden. kommer inte riktigt ihåg detta heller, men han sa att han hade blivit rädd. och jag skämdes ännu mer.

1. jag låg med egil
2. jag låg med egil bara några timmar efter att han hade öppnat sin fina lilla hjärta för mig
3. jag lät samson ta över
4. jag lät samson ta över när martin var med
5. jag använde upp all ledsamhet i ledsamhetskvoten i rummet, när det var han som borde vara ledsen. när det var hans tur, inte min.

jag skämdes något så fruktansvärt och samson sa allt detta till mig. att jag var en dålig jävla människa.

men jag berättade. för han sa att ville veta. han ville känna även denna sidan av mig. så ja, jag berättade. att sexet med egil inte hade varit bra och att jag var livrädd. jag berättade hur länge jag har gått och tänkt på hur det skulle vara första gången med någon annan än honom. jag berättade om hur jag inte förstår hur oskar fortfarande, efter snart två år, påverkar mig så mycket. och jag grät. tårarna bildade stora floder på kinderna. och finaste martin lyssnade. han bara lyssnade och klappade mig på handen. (jag förtjänar inte honom)

jag sa förlåt. tusen gånger. inte för att jag hade legat med egil, utan för att jag hade gjort honom ledsen, för det är en viktig skillnad. och så sa jag förlåt för att jag satt och var ledsen när det var han som borde vara det. men han sa att det var okej. han log tillochmed.

på natten grät han. länge och med stora tårar. sårade tårar. jag kliade honom på ryggen och när han slutat gråta frågade jag om vi skulle överleva detta. han sa ja. vi hade sex. sen sov vi. eller sen sov jag. han hade suttit uppe länge berättade han på morgonen. inte kunnat sova. för mycket tankar. på morgonen hade vi sex igen och sen följde han mig till bussen. min käraste vän. och vi var okej. det kändes så.