(din vän pessimisten)

(och så det jag inte pratar om tänker på känner: ont i öronen sen två veckor tillbaka. ont i halsen. täppt. ont i huvudet. ont i muskler och leder.  bröstkorgsinflammation på gång. lite lätt magkatarr. stressad pga sen mens. stressad pga kontraktet slut imorgon, har jobb veckan ut, men sen? självhat. och mest av allt trött. så otroligt trött. skulle kunna sova i flera dygn utan problem.)

"det här är verkligen beroendeframkallande." 

"närhet menar du?" 

"nej. du."

har väl insett varför jag varit så otroligt instabil under veckan. pms. det är helt orimligt att det verkligen aldrig slår fel att jag får jättemycket ångest och blir jättelåg. har börjat med p-piller igen nu iallafall. det var bättre när jag åt dom. dessutom orkar jag inte gå runt och ja ångest över att jag tror att jag är gravid. hade inte klamydia förresten. så det är ju gött. alltid något. 

kaoskväll igår. på så många sätt. jag har verkligen tappat det. 

hur hamnar jag i såna situationer. varför dras jag till dekadens? 

jag kände, när jag inatt satt i ett rum i ett hus mitt ute i skogen med michelle och sex killar jag inte hade någon aning om vad dom hette och rökte (ännu mer) gräs med en ful jävla bong, att det här var väl inte rktigt min fulla potential? det var väl inte bara det här det skulle bli? jag och michelle fick fniss. gränslös. gränslös och iskall.

"du har verkligen ett hjärta av sten" "jag vet" svarar jag och ler. kysser en främling, tar allt som finns. ramlar ramlar ramlar. barfota. vildhjärta. gränslös. gränlös glänslös gränslös gränslös gränslös gränslös gränslös.

annars känns det mest bara som att jag åker spårvagn. påväg men står och stampar. nästa måndag går mitt kontrakt ut. då har jag klarat ett halvår av heltid. (nästan iallafall) det trodde jag aldrig för bara ett år sedan. gör inget av värde. bara åker spårvagn. laddar västtrafikkortet med pengar och åker. snart kanske jag vet vem jag är. och vart jag är på väg. 

ingen aning om vad jag håller på med. dum dum dum i huvudet. så otroligt trött på det här livet. även om jag kanske hittat gråtonerna nu, även om det inte pendlar så extremt får jag panik av ansvaret jag tagit på mig i och med att jag börjat bete mig friskare och friskare. det finns inget läskigare än att veta att vägen ner är lika lång som vägen upp. faller jag , faller jag hårt som fan - ni vet så där så en inte får någon luft. jag måste fortsätta klättra på stegen. måste fortsätta jobba. måste fortsätta gå upp, äta, gå och lägga mig. jag saknar bekvämligheten i att ha tappat det. jag visste vem jag var. jag visste vad jag gjorde, vad jag gick för. jag kände den delen av mig. det är otroligt läskigt att försöka må bra. det är otroligt läskigt att plötsligt behöva bygga en ny identitet. det är frustrerande att ibland känna att alla bara ser mig som den gamla jag - trasig, och det är minst lika frustrerande att känna att folk glömt bort att jag var så himla himla liten för bara ett år sedan, och ger mig för mycket ansvar, förväntar sig för mycket av mig. jag kan inte bestämma mig. jag trivs inte i det friska och jag trivs inte i det sjuka. jag har verkligen ingen aning om vad jag håller på med. dum dum dum i huvudet. 

jobb och sen mer jobb och sen hem och martin. det känns precis som en annan höst och en annan martin. 

och svaret "jag hade velat veta. och veta vad du behövde att jag gjorde åt det. det beror ju på. när och vad jag känner då och så. mest vill jag bara inte förlora dig." och jag kan känna mig lagom trygg med det svaret. frågar ändå "vadå, skulle du någonsin kunna bli kär i mig?" (genuint förvånad) och han "det vet jag ju inte. men jag tror det." och så säger han "jag vill bara inte att du ska försvinna, om du lämnar mig tror jag att jag kommer att förlora allt hopp om

allt. om alla."

det är så problematiskt att vara två beroendepersonligheter. kanske är det faktiskt på en helt annan nivå. när "kär" och sånt är oviktigt. 

när vi pratar om det säger han "jag tror att du är något jag kan bli beroende av". 

hur hanterar jag det här. det är obehagligt hur lik han är mig. plötsligt inser jag hur frustrerande jävla komplicerad jag är. han är. vi är. 

gick inte till jobbet idag. åt en stabil frukost på vitaminer och rödvin i sängen istället. jaja. 

lisa och madde gör livet lite enklare iallafall. 

jag vet inte vad han gör med mig. men jag vet att jag hatar det. 

jag fixar inte att han ska komma hit och lämna sin doft på kudden bredvid. jag fixar inte att han ska säga precis rätt saker (när jag vet att det är så jävla genomtänkt och ospeciellt). jag fixar inte att han ska stå bredvid mig och borsta tänderna på morgonen, och sen på kvällen igen. jag fixar inte framtidsplaner. jag fixar inte att han ska hjälpa mig att dra upp dragkedjan i ryggen på min klänning. jag fixar det inte, för jag har precis lärt mig dra upp den själv. 

det är ju så. det är obekvämt och det är krångligt, men jag har äntligen lärt mig dra upp dragkedjan själv. igen. ensam. igen. men så står han där, helt plötsligt. skrattar, och säger "men kom hit, jag hjälper dig". som att det är den enkaste saken i världen. och jag låter honom. låter honom hjälpa mig. även om jag vet att jag klarar mig själv. jag klarar mig alltid bäst själv. det är så onödigt. men så lägger han undan mitt hår, omsorgsfullt så att det inte ska fastna. kysser mig i nacken när han är klar. hjälper mig. räddar mig fast jag inte behöver räddas - och kysser mig i nacken när han är klar. 

jag har precis letat upp och limmat ihop alla dom små bitarna av mig själv. jag kan inte glömma bort hur jag fungerar ensam igen. jag kan inte släppa in någon och jag kan absolut inte be om hjälp. jag vet också att jag måste sluta ta emot hjälp. måste fortsätta andas på egen hand. det är ju så. obekvämt och krångligt. men det är värt det. för det är jag som gör det. själv. för mig själv. 

och den här gången är det på riktigt. den här gången måste jag fakiskt sätta på mig rustningen. det här gången måste jag slå in hjärtat i bubbelplast. nu är det allvar. nu är det inte bara strid mellan känsla och förnuft. nu har krigslarmet gått och hjärtat måste ner under marken, in i bunkern och stänga, låsa och hålla för öronen. annars kommer jag bli en i raden av alla bräckliga själar som fastnat och gått sönder. 

jag kan inte släppa in honom. jag kan inte släppa in någon, men framförallt inte honom. så nästa gång han skrattar och säger "men kom hit, jag hjälper dig", ska jag säga tack, men nej tack. jag klarar mig bäst själv. ingen kyss i nacken. ingen som tar hand om. aldrig bli beroende. aldrig behöva någon. nästa gång ska jag dra upp min dragkedja själv.