(din vän pessimisten)

var dock och träffade madde förut. sprang lite ärenden och fikade. jag älskar henne av hela hjärtat. i hela kroppen känns det. min madeleine. 

imorgon ska jag på fest. har en känsla av att jag kommer att bli jättefull och göra något dumt. jag känner mig instabil. jag tror att mamma märker det också för hon sa till mig flera gånger att jag skulle ta en taxi hem. 

egentligen vill jag hem till martin. jag vill att det ska vara bra. jag vill att vi ska vara vi. jag saknar honom. jag vill vilja krama honom och lukta honom i halsgropen. jag vill vilja ty mig till honom. jag vill att han ska vara stark för mig nu när jag säckar ihop. jag vill att han ska vara den där axeln som jag kan säcka ihop mot. jag vill att han ska ha energi att hjälpa mig upp och jag vill vilja ta emot det. 

och så lägger jag mig ner istället. tänker nu skiter jag i det här (även om jag vet att jag inte skiter i det utan bra skjuter upp det) 

jag fattar inte varför jag är här igen. jag fattar inte varför jag är så dålig. 

hoppas att jag dör snart. 

dessutom är det rätt kasst pga vi har det inte 100 ändå. och nu kan jag inte göra slut heller. jag hade liksom hoppats att vi skulle kunna vara kompisa plus råka ligga någon gång då och då plus sova ihop. men nu är det som vanligt. ska hålla på att pussas och sånt. och det vill jag egentligen inte. hm. 

jag och martin hade ett ganska givande bråk häromdagen. och som vanligt är det ju alltid ganska bra efter att vi skrikit och gråtit på varandra. och jag tror att han nu är okej amn att jag ska fixa någon för honom att prata med. (heja!!)

 

i fredags låg jag och martin i soffan och tittade på geordie shore och sen sov vi tidigt. han gick upp tidigt och åkte och gjorde högskoleprovet. shit jag hade aldrig kunnat göra det. så.himla.stressigt.

på lördag hade mamma och pappa fest (haha) jag och martin stod i baren och fick betalt i alkohol (tack mamma och pappa) martin buggade loss med min mamma och allt var väldigt fint. han och jag smög iväg och tjuvrökte och det var faktiskt himla fint. efter ett tag gick vi ut. det blev andra lång och vi träffade timmie och några av hans kompisar. vi drack tre öl och sen blev vi trötta och åkte hem. vi var dyngraka och ställde oss och stekte pyttipanna i underkläder. sen sov vi länge. igår hade vi bakishäng hela dagen. köpte thaimat och tittade på saturday night fever och sen masserade han mig länge och sånt där gött bakissex. 

 

nu är det ny vecka. och nya tag (eh..) men jag har skrivit en lång lista för veckan. jag ska verkligen försöka klara av den. listan alltså. men veckan också.

minns inte när jag skrev sist och vad jag gjort sen dess. 

 

förra veckan var jag deppig. jag segnade ihop och spenderade de flesta dagarna under täcket. det är svårt för mig att hitta balans i livet. hur mycket bättre jag än är, är det mesta fortfarande ganska svart och vitt. eufori eller stirrig blick. jag saknar gråtoner. jag saknar mellanting. under den här hösten har jag för första gången på så länge jag kan minnas, känt att det börjat likna någon form av lugn. någon känsla ibland av att det är vardag, ingen extas och ingen misär. bara något mittemellan och det har varit det vackraste jag vart med om. nu börjar det försvinna och igen är jag tillbaka till dom extrema motpolerna. jag dricker en del, jag glömmer bort att äta och antingen sover jag jättemycket, eller så sover jag inget alls. 

 

jag vet inte vad som gjort skillnad. jag vill bara inte ha det såhär.

jag är hos martin. det är inte bra. vi blir bara irriterade på varandra hela tiden. vet inte hur jag ska hantera det. vill inte hantera det. vill inte behöa hantera det.

jag slits mellan ett nästan onaturligt lugn i vardagen, att för en gångs skull känna mig tillfreds, att ha vardag, och en olidlig rastlöshet som gör att jag vill bort härifrån, så snabbt och långt det bara går. 

det är som att den friska och den sjuka delen av mig är mer i balans i förhållande till varandra än dom varit tidigare, men att det istället har utlöst någon form av tävling mellan de två. 

 

prestera bra/ligga i sängen hela dagen

myskväll/dricka alldeles för mycket

plugga lite varje dag/spara allt till sist

äta bra mat i lagom portioner vid lagom tider/bara dricka te

vara glad/skratta så högt att det fastnar i halsen

träffa kompisar lagom/bli beroende

slutat röka/köper ett paket varje gång ångesten slår in

spara till något stort/slösa på något oviktigt

sätta klockan/sova bort dagen

 

jag vill kunna vila i vardagen - inte slappna av för mycket och inte kastas ut i ångest.

han var skitledsen igår. verkligen skitledsen. jag gjorde så gott jag kunde, men jag tror att detta gjorde så ont för tydligen hade hans mamma sagt exakt samma saker till honom som jag precis innan jag gjorde slut. och jag tror att det börjar sjunka in nu, även om an verkligen vetat det innan, så vet han nu att även andra runtomkring märker vad som händer. och därför gjorde det nog lie extra ont. 

och denna gången blev det framsteg. han lovade att om han inte mådde bättre om en vecka, så skulle jag få fixa någon form av terapeut till honom. och jag älskar det med honom, den där blinda optimismen "jag kanske mår bra om en vecka" men samtidigt vet jag att det är den som har satt honom i den här sitsen, och det är svårt att leva med.  

jag var och gjorde prov i matten. 20 av 22. känns skönt att det går bra i det. att det inte är så fruktansvärt krångligt. (fortfarande bara g-prov ioförsig)

ikväll ska jag träffa madde. vi ska ut. hon skulle tydligen upp och greja imorgon = vi ska ta det lite lugnt. kanske är skönt egentligen. 

livet rullar på. jag har penderat en del tid med martin och det har funkat rätt bra faktiskt. vi har inte blivit ledsna en enda gång och vi har haft massor av sex. helt sjukt, jag förstår inte hur vi nu funkar så himla bra och sexet funkar och inget stressar. men vi har ju gjort slut?

 

det känss som att jag har lite bättre koll på matten nu, och det känns typ som att jag ligger i fas med världskulturen. jag känner mig relativt lugn i sinnet just nu. ingenting är katastrofalt. och det är otroligt skönt, att det känns som att jag har någon form av stabilitet för en gångs skull. men det går nog över snart. ha ha. 

 

idag ska jag plugga en del och i eftermidag ska jag träffa karin, johanna och asta. ska bli fint. jag försöker hålla mig sysselsatt. även om det är små saker. jag blir gladare av det. 

jag hade en tandläkartid vid 07.40 och gick upp vid halv sju och har inte varit uppe så tidigt på himla länge. hade glömt hur mycket man kan uträtta om man går upp tidigt, problemet för mig är bara att sen klockan tolv har jag nu varit dödstrött för jag är inte van vid detta. har försökt plugga lite. ska plugga lite till snart. funderar på om jag ska ta en nap. martin sa att han saknade mig så jag sa att han kunde komma hit, han svarade kanske. usch vad jobbigt det känns. vill ju att det ska funka. imorgon har jag matte som jag MÅSTE gå på. vad som än händer. jag MÅSTE. vill bara ligga i fas med den så hade inte allt annat varit så jobbigt tror jag. 

okej så igår.. karin och max kom hit och jag säkte en flaska vin. vi gjorde egen pizza men jag fick knappt i mig något alls. vi satt och kollade på fula musikvideor och skrattade massor. vid halv tolv åkte vi härifrån. det blev muchacho ett tag och sen jazzhuset. mer öl och en massa dans. kristian anttila djade och jag älskar honom. 

 

när vi gick hemifrån glömde karin en sak och sprang tillbaka för att hämta det, hon använde dock fel nyckel, som fastnade i låset vilket gjorde att vi inte kunde komma in. alls. nyckeln satt fast och ingen låssmed jobbade. detta gjorde att när jag vid två började fundera över hur jag skulle göra när det stängde, fick panik eftersom att jag inte skulle kunna sova hemma. jag var trött, ledsen, instabil, jättefull och kände mig så ensam. jag hade kunnat sova hos karin såklart men hon bor så långt bort och jag orkade inte just då. max skulle vidare på svartklubb, och jag hade så gärna följt med honom, men det var bara helt fel läge. isåfall hade kvällen slutat med psykbryt på riktigt, spyor, destruktivt sex och droger. jag känner mig själv. 

jag ringde madde. hon sa att jag fick sova hos henne, eller a, hos hennes pojkvän då eftersom att det var där hon var. och det hade jag ju gjort såklart, det var mest det att hon skulle upp på utbildning tidigt nästa morgon, och jag har typ träffat hennes bf en gång innan så kände mig inte hundra bekväm med att vara ensam med honom även om ag vet att han var okej med det och att det säkert hade varit bra. 

jag ringde stina, hon svarade inte.

då hade jag panik på riktigt. jag ville inget hellre än att åka hem och sova i min säng i mitt rum ta bort mitt smink i mitt badrum och gråta hur mycket jag ville. 

 

så. jag tog en shot (en så onödig jävla shot, så himla dumt och så himla dekadent) sen hämtade jag min jacka, rökte upp karins sista cigarett, vinglade från jazzhuset till valand. och där ringde jag martin. 

sitter på spårvagnen. till martin. såklart. för det är tryggheten och kist. ki är det det jag behöver.  han sa att han skulle palla att vi för detta som kompisar. men ci får se imorgon

KUK JAG ÄR SÄMST

jag dör varannan sekund och varannan känns allt som vanligt. jag pendlar mellan ett leende på läpparna och hjärtklappning med tillhörande spya i halsen. 

 

skrev långt till storebror utanför barcelona igår, om avslutet och om annat i livet. fick ett så fint svar tillbaka. han är så fin och jag saknar honom. det hade varit så skönt att ha honom hemma nu. ha någon som ger mig en flaska rödvin och säger drick den, drick den själv och gråt hur mycket du vill och sov på mitt rum på madrass på golvet om du vill, och prata om något helt annat, berätta historier om folk som kommit över något. som kan prata om hur viktigt det är att inte gräva ner sig. någon som säger att man får vara ledsen, men som också säger till en när det är dags att resa på sig igen, för jag har en känsla av att jag inte kommer att kunna bedöma det själv. 

 

Vad bra att jobbet funkar, då kan du tjäna ihop lagom med pengar så att du kan sticka från all oextravagans! Uppstyltade kläder lär man sig att ha, och jag tror faktiskt att dem i kombination med nervositet är rätt bra. För efteråt kan man byta till sina vanliga kläder som inte har skräcksvettsfläckar!

 

och jag känner just nu att hela jag är en skräcksvettsfläck. jag måste skaffa nya rutiner och jag är nervös över vardagen. 

fan vad detta är svårt. självklart fattar jag att det är som jobbigast nu, innan jag vant mig, men jag kan ändå inte fatta att det bara gått en dag. jag kan inte fatta hur mycket mer jag kommer behöva lida för detta. shit det gör liksom fysiskt ont. 

allt är kvar att gå igenom liksom. jag har all smärta kvar och det dödar mig. 

(jag kan inte ens komma ihåg vår sista kyss)

 

och jag har inte vågat lägga hans handduk i tvätten för att tvätta bort honom, den passar ju liksom in bredvid min. samma sak med hans tandborste, jag kan inte med att ens titta på den. 

jag bäddade nya lakan idag iallafall. tog bort honom från sängen. min borg.

jag tror att det var bra att hon kom hit. för så fort jag tänker på martin vänder det sig i magen och jag får tårar i ögonen. nu var det över ett dygn sen vi gjorde slut. sorgen i det, rädslan för hur det kommer bli och förvirringen i om det verkligen är rätt hade gjort sönder mig om jag var ensam hela dagen. problemet är att nu har karin gått hem. och nu är jag ensam. 

imorgon ska hon och jag och max ut. bli dunderfulla och skratta så mycket det går. det känns skönt. tror att det är bra om jag försöker göra saker. inte vara ensam med tankarna för länge. för då går jag under. funderar på att ta en sömntablett ikväll. unna mig det och drömlös sömn. slippa vakna svettig och undra var han är. (hjälp jag spyr)

jag tror att jag på något sätt inte har fattat det helt. för isåfall hade jag nog varit ledsnare. på något sätt känns det som att jag är inställd på att vi kommer att bli tillsammans igen. men ju fler jag säger det till desto verkligare blir det. än så länge har jag skrivit det på bloggen, berättat för mamma och pappa, karin och min storebror. sen vet stina också men det är för att martin berättade för henne. har inte vågat ringa madde tillexempel. sorgligt. 

usch. jag ser inte fram emot ikväll. alls. 

ju längre tiden går desto ondare gör det. och så fort tårarna börjar rinna vill jag ringa martin. jag vill inget hellre än att han ska komma hit och krama mig och attt det ska vara bra. men det kommer det inte vara. och jag vet att jag har gjort slut så många gånger förut, men alltid tagit det tillbaka, och jag vet att det hade varit så himla enkelt att göra så även denna gång. men det är något som är annorlunda. jag tror att han har förstått det också. jag tänker inte höra av mig. jag borde inte. nej jag ska inte. så kanske vi kan ses om några veckor. för jag vill ju så himla gärna att vi ska kunna vara kompisar. 

 

å shit vad det vänder sig i magen när jag tänker på det. på att det som varit vardag i nästan två år nog är slut. (nej inte nog. ÄR slut. så måste det vara) 

fick i princip dödsångest när jag torkade händerna och jag råkade göra det på hans handduk som hänger precis bredvid mig. och trodde att jag skulle spy när jag kom på att, jaha, jag har ju redan köpt födelsedagspresenter till honom (han fyller år om två veckor ca och jag blir så stressad om jag inte är ute i god tid) för alltså helt ärligt, vad gör jag med dom? genuin fråga nu, vad fan gör jag med hans presenter? låter jag dom ligga kvar i påsen i garderoben? skänker jag dom till välgörenhet? ger jag dom till honom ändå? eldar jag upp dom?
och hans tandborste som han har här. när tar jag steget och slänger den? å herregud jag är vekligen inte redo för detta. jag kommer att gå under. hjälp.

 

 

har varit arg sen det hände. visst har jag gråtit, men det har varit såna där tårar av ilska, för att jag är så jävla förbannad. nu börjar dock mitt jävlar anamma rinna av mig och kvar är jag med sorgen och den alldeles för stora klumpen i magen. 

 

jag och martin kan inte ha det om det är nu. det går inte, men likfan gör det ont. för jag vill så gärna att det ska funka. för jag bryr mig så himla mycket. för att jag älskar honom.

hade en jättefin dag med martin igår. för att vi gjorde saker. köpte gitarr, strosade på stan hand i hand, åt sallad utomhus trots att det var mulet, skrattade, kollade i affärer, han spontanklippte sig, åkte hem till honom, var ute med hunden, drack te, spelade sims, åkte hem till mig, köpte med oss thaimat, tittade på mamma mia, låg i sängen och pussades i säkert en timme, sov nära nära. min fina. 

 

idag var jag tyvärr inte på matten. men jag åkte iallafall dit och pratade med läraren. av olika anledningar har jag inte kommit iväg dom senaste tre (fyra?) gångerna. ångest, trött och annat som kommit emellan. har alltså missat ganska mycket, och idag hade dom andra kapitelprov, som jag inte kunde vara med på pga hade inte gjort något på det kapitlet. jag vet att det är så himla dumt. för jag vet hur mycket enklare det är att bara komma iväg och göra det, vara med på genomgången, kunna ställa dom frågor man har till läraren och plugga det man måte under själva lektionen, det är verkligen lättare, så mycket lättare än att försöka plugga själv hemma och bara bli stressad. så jag ska ta tag i det nu. jag borde lyckas. jag VILL verkligen lyckas. var ändå helt deppig så åkte hem till martin och la mig och grät och sen sov i hans säng, och han var okej med det trots att jag hade varit supergrinig hela morgonen. efter det åkte jag hem och sen till frisören. det var verkligen på tiden. hade fruktansvärd utväxt och apslitna toppar. gick till en ny frisör idag, hon var så himla bra. som person alltså - som frisör vet jag inte, själva håret blev väl bra liksom men det var inte så viktigt, men hon var så fin som person. 

mamma kom och hämtade mig (och betalade, mamma <3) och sen åkte vi och fixade en massa grejer som jag inte har tagit tag i. 

 

nu är jag hemma. jag ska kanske försöka räkna några få tal i boken, och så ska jag försöka (faktiskt!!) gå och lägga mig tidigt ikväll. imorgon ska jag ha möte med en av mina lärare och strukturera upp vad jag har kvar i hans kurser och så ska jag till min psykolog och sen ska jag och stina och martin laga mat och spela sims. mysigt.

 

alex sa en så fin sak, som gav mig perspektiv. "om man har ett förhållande där tanken bara är att man ska njuta för stunden, och man inte njuter, är själva poängen borta." alltså jag vet ju att jag och martin absolut inte kommer att spendera livet tillsammans. vi kommer inte att skaffa barn och vi kommer inte gifta oss och bli gamla tillsammans. poängen med vårt förhållade är inte den. poängen med vårt förhållande är att ha kul, och njuta av det som vi har nu. problemet är att vi knappt har kul och inte fan njuter vi. då är ju själva poängen borta. 

 

det gav mig verkligen en tankeställare. 

jag vet att martin är min bästa vän, jag vet att vi KAN ha det fantastiskt tillsammans, jag vet att vi har spenderat mycket tid med varandra i snart TVÅ år, jag vet att han har räddat mitt liv, jag vet att om han inte hade kommit in i mitt liv när han gjorde, är jag inte säker på att jag skulle sitta här idag.

 

jag vet att han är den personen jag ringer till om jag är glad eller ledsen eller arg eller bara vill prata, jag vet att jag älskar att sova med honom, jag vet att han är min SJÄLVKLARA.

 

det är sånt jag vet. frågan är om det är värt det. för helt ärligt känns det inte som att det är rättvist mot varken honom eller mig att fortsätta vara tillsammans DELS för att vi brukade ha det jättebra, och för att vi har historia och har gått igenom en massa saker tillsammans. och DELS för att vi är vana vid att ha varandra. att sova tillsammans, att prata hela tiden att få hjälp av osv. för just nu känns det som att det är det. vi MINNS att vi har haft det jättebra, och vi är för RÄDDA för att vänja oss av vid att ha varandra. 

jag tror inte att jag tycker att det är fullgoda anledningar.

 

däremot är jag helt bombsäker på att det är värt att ge det lite chanser, att det är värt att inte ge upp. DET är dom anledningarna bra till. eller iallafall den första. 

MEN. idag känns det som att jag ger första varningen. idag bestämmer jag mig. jag ska kämpa, men jag ska inte vara kvar för att det är bekvämt om det inte funkar. 

 

VAD JAG TROR KAN HJÄLPA;

1. HAN MÅSTE GÖRA NÅGOT. martin har ett jobb. varannan fredag+lördag och varje söndag. alltså aldrig något i veckorna. han gör alltså INGENTING hela veckorna. för mig hade det varit otänkbart. jag behöver ha något form av projekt annars går jag under, och det är det han håller på att göra. han har inget att ta ansvar för, han känner sig inte behövd, han känner sig inte nödvändig, han uträttar ingenting. detta gör att han blir ledsen, grinig, trött, lättretlig. vad han gör är att sitta vid datorn. när han var yngre (kanske 12-15) var han datorspelsberoende. på riktigt alltså, och han har berättat för mig att det känns som att han är på väg dit igen. han prioriterar inga vänner, han går knappt ut. OCH JAG HATAR ATT SE HONOM SÅ. jag försöker peppa honom så gott det går, men jag har mitt att dra redan som det är. jag har sagt till honom att söka fler jobb, men det vill han inte. att börja plugga, bara någon enstaka kurs såklart, men det vill han inte. jag har sagt till honom att börja träna, men det orkar han inte. jag har sagt till honom att ta någon fritidskurs, vad som helst, teater eller musik eller något, men det vill han inte. jag har sagt till honom att börja spela gitarr igen, men det vill han inte. och jag är SÅ TRÖTT på att han inte gör något. han blir bara segare och segare och ledsnare och ledsnare och grinigare och grinigare. jag ÄLSKAR att se honom efter att han har varit med en kompis och hittat på något, eller varit ute med grabbarna eller vad som helst. jag ÄLSKAR det och han är så GLAD och har energi. problemet med hans kompisar är ju att dom flesta jobbar eller går i skolan och dom som inte gör det - spelar datorspel. det är så dom "hänger". jag vet inte hur dom klarar av det, men martin gör inte det. han mår inte bra av det och det vet både han och jag. detta är ett problem för han skäms. han tycker att det är jobbigt, och han blir arg när jag försöker prata om det. 

det han gör är att sova, äta, spela datorspel och vara med mig. och för mig är det så FRUKTANSVÄRT AVTÄNDANDE. förlåt, men jag blir nästan äcklad och så blir jag uttråkad och ja, det är bara så avtändande. 

och när vi är med varandra hamnar ALLT ansvar att hitta på något på mig. JAG, som redan har sängliggartendenser, JAG som OCKSÅ behöver någon som drar i mig. dessutom gör jag redan saker. jag pluggar lite, jag har några lektioner, jag jobbar ibland, jag har möten med skolan, jag går till min psykolog, jag har tandläkarbesök och jag träffar kompisar. så när jag träffar martin är jag ofta trött över att jag varit ute och uträttat något form av ärende (tänk på att jag har ca noll energi och noll vana vid vardag och att göra saker) och vill kunna slappna av och inte dra iväg på värsta äventyret, för det är fan det som krävs (och tro mig, jag har försökt även det men när han inte hakar på för 1000 gången är det inte så kul längre) vilket gör att jag inte tar tag i det, och han tar fan inte tag i det och så ligger vi där i den äckliga jävla sängen och tittar på någon dålig film eller "pratar".

 

2. INTE SES LIKA OFTA. alltså. punkterna hänger ju ihop. men eftersom att han aldrig gör något, och vi aldrig gör något förutom att skrota runt hemma, HAR VI INGET ATT PRATA OM. detta är på riktigt. vi får inga nya intryck. jag kan prata om mina möten och ärenden och plugg och personer jag träffat, men i slutändan behöver jag någon som hjälper mig med samtalsämnen. det var det jag var inne på förut, jag tycker inte att han är en intressant person just nu (för han gör inget och har inget intressant att prata om osv) och det för mig är så.avtändande. om vi istället försökte ses mer sällan. typ VARANNAN dag och inte VARJE, så skulle det kanske faktisk ha hunnit HÄNDA TILLRÄCKLIGT MYCKET SAKER FÖR ATT VI SKA HA NÅGOT ATT PRATA OM, vilket resulterar i att vi inte kommer att bråka lika mycket. jag tror verkligen det. det är inte det att det är jobbig tystnad när vi ses, eller ens tyst, det är bara det att det vi pratar om är SKIT, har ingen mening/vi har redan pratat om det/det är inget viktigt innehåll. vi pratar alltså om BAJS och om OSS. vilket gör att vi bråkar mycket. 

så ses mer sällan.

 

3. VI MÅSTE GÖRA NÅGOT. det är inte bara han som måste göra något, utan även vi tillsammans. jag får fan skit i att jag är aptrött och helst vill äta popcorn i sängen och TA TAG i att hitta på saket. FUCKING PLANERA in saker. alltså inte vid fem smsa "ska vi ses?" äta middag på varsitt håll och sen åka till den andra vid åtta. för då är det för.fucking.sent att hitta på något. vi borde ta ut hans jävla hund på långpromenad, vi borde köpa smuggelvodka och bli asfulla, vi borde laga svåra maträtter ihop till våra familjer, vi borde gå på någon tråkig gratis utställning, vi borde se en film med mina föräldrar istället för själva, vi borde gå till biblioteket tillsammans och börja läsa igen (båda älskar det men båda har slutat, då kan vi göra det tillsammans), vi borde åka till fucking ikea och fundera på hur vårt drömhem hade sett ut, vi borde åka på sightseeing i vår egen stad (så långt våra spårvagnskort tar oss) och upptäcka en ny statsdel varje dag, vi borde gå och fönstershoppa på stan, vi borde baka bröd, vi borde läsa högt för varandra, vi borde lära oss ett nytt språk tillsammans, vi borde BÖRJA TRÄNA, vi borde sminka och klä upp oss och laga fin middag och dricka vin, vi borde titta i gamla fotoalbum, vi borde GÅ UPP UR SÄNGJÄVELN IALLAFALL KLOCKAN ÅTTA OCH HA LITE RUTINER SOM NORMALT FOLK OCH INTE GÅ UPP VID TOLV. 

 

och nu gråter jag, för det finns så mycket jag vill göra, det finns så mycket vi skulle kunna göra tillsammans. det finns så mycket jag skulle vilja göra med HONOM. jag älskar ju idioten. jag behöver bara lite hjälp på traven. jag behöver att han drar en bit av lasset för jag har det svårt nog som det är. vi MÅSTE komma bort från tvn, från sängen, från köpepizza, från INOMHUS, från datorn, från soffan, från samma maträtter, från mjukisbyxor och från HEMMA. jag hatar att vi har blivit sånahär. jag hatar att jag har hamnat i denna sitsen. jag hatar att jag inte orkar själv.

 

jag måste prata med martin. kanske använda detta som material. som hjälp som guide. för nu har jag suttit i en timme och analyserat och tänkt och skrivit detta. nu kan jag använda detta som hjälp. som en spark i baken när jag inte vågar. för jag måste prata med honom nu. 

jag och martin har det jättesvårt nu. 

han säger att det har och göra med att vi inte har sex (och det har vi knappt, iallafall om man jämför med hur det brukar vara för oss) och det beror på att jag inte har någon sexlust, dvs han skyller det på mig.

jag tror inte att vårt förhållade är sämst pga vi har inget sex, snarare tvärt om. vi har inte sex pga vårt förhållande är sämst. det klart att det är lite av en ond spiral och det ena bygger på det andra och hönan och ägget och allt det där, men jag hatar när han lägger det på mig. speciellt eftersom att detta redan är en grej jag redan har SJUKASTE ångesten över. jag tror inte att jag har skrivit något om detta här. men det har nog mest att göra med att jag knappt skrivit alls, för detta är något jag tänkt mycket på det senaste.

 

egentligen sen jag kom hem från frankrike har det inte varit helt bra. det var liksom okej i början, men det har bara blivit sämre och sämre sen dess. ju mer tiden har gått desto mindre sex har vi haft. tidigare har vi väl haft sex ca en gång om dagen. nu, kanske två gånger i veckan. jag är aldrig sugen, jag tar inga initiativ (jag kan inte ens komma ihåg senaste gången han fick ett blow job, jag som brukar älska det) och när vi väl får till det tar det ett tag innan jag hänger på. då gör jag det av dåligt samvete och för att jag känner att jag BORDE släppa till. han tvingar mig inte till något, han tjatar inte, inget sånt, lovar, men han ser ledsen ut när jag tredje kvällen i rad säger "du, jag vill inte, är det okej?", och det är fan lika effektivt. han säger att han är okej med det, men han lever inte som han lär för han är SÅ.JÄVLA.DÅLIG på att inte visa att han blir ledsen. och då blir jag ledsen, och så blir det dålig stämning och så tar någon illa upp över något den andra säger och så är vi ovänner. det är så många av våra bråk har startat sen jag kom hem. vi bråkar mer = jag får mindre sexlust = vi bråkar ännu mer = vi har ÄNNU mindre sex = MER jobbig stämning

osv osv osv osv

först tänkte jag att det bara berodde på mig. jag var inte ens särskilt oroad/ledsen över det. jag tänkte att, jaha, nu har jag inte så mycket sexlust, det har man ju hört att det kan hända, det går väl över. men det går inte över, det blir bara värre. och nu börjar sexet bli otroligt negativt betingat. så fort det prirrar lite så börjar jag överanalysera och så skiter det sig. 

 

OCH NU DEN STORA GREJEN:

hur mycket jag än predikar om att "det är normalt" "det går över" "det är för att förhålladet i sig inte är bra" "det är bara en dålig period" "detta löser sig" "det är inte bara ditt fel" så känner jag att det är precis det. MITT FEL. att det är MIN kropp som är trasig och att det är MITT psyke som gör att det inte fungerar. (herregud för någon vecka sen började jag GRÅTA under tiden vi hade sex) 

 

jag är så jävla rädd. 

jag är så jävla jävla jävla rädd. rädd att det är mig det är fel på. JAG VET att sånt här kan ta hårt på en person,  men det blir EXTRA jobbigt för mig, efter som att SEX är EXTRA jobbigt för mig. jag är så rädd att all den tid, energi och vilja jag lagt på att få sexet att fungera ska ha vart i onödan. jag är så rädd att jag är tillbaka på ruta ett. jag är så rädd att oscar håller på och tar över igen (jag upprepar, jag började GRÅTA mitt under sex). jag är så rädd att mitt sexliv för alltid kommer att vara snäppet mer komplicerat än andras. 

 

och jag försöker säga detta till martin som tar åt sig och ANSTRÄNGER sig till att inte pressa mig (omedvetet såklart!!) genom ledsna blickar osv. men det hjälper inte. han kommer aldrig att fatta till hundra procent. han kommer aldrig att fatta att jag FÖR ALLTID kommer att lägga skulden på allt som går fel sexuellt PÅ MIG. 

 

i torsdags bjöd martin mig på bio, han valde håkanfilmen. känn ingen sorg. helt rätt med andra ord. jag var ju extrem håkanfjortis när jag var typ trettonfjorton. (ni vet polarn o pyret randigt, poliströjor, rosetter, massvis med kajal, slitna converse fullklottrade med hans texter, tyllkjol, och jag kunde köa i timmar för att få se honom)

sedan dess har jag bara lyssnat på håkan. och jag färdas fem år tillbaka i tiden. det är konstigt. jag kan fortfarande alla texter. och vissa slingor i vissa melodier i vissa låtar kan fortfarande ge mig rysningar. jag kan inte sätta fingret på det, men det känns fel. något känns fel. det är som att även dom gladaste låtarna drar ner mig i underjorden. jag kan inte hantera den sinnesstämning musiken ger mig. jag ska sluta. jag ska. jag får låta håkan vara något jag hade då. jag får lämna honom där. 

 

ojdå. nu krisar det. han är full och jag är hjälplös. 

imorgon ska jag försöka ta mig ut på en promenad. själv, med musik och bekväma kläder. 

det mesta gör ont just nu. jag förvillar mig i serier och drömmar och glömmer bort vad som är på riktigt. jag lyssnar på musik från flera månader tillbaka och låtsas som att det känns nu som det gjorde då. jag är hellre i den ångesten än i den här. 

 

jag skulle önska att jag skrev mer. jag känner mig lättad varje gång, stora stenar faller ur mitt bröst samtidigt som orden faller ur mina fingrar ner på tangenterna. men jag tar mig inte tiden, på samma sätt som jag inte tar mig tiden att äta ordentligt, sova på riktigt, vara helt och hållet ensam, andas, skratta från hjärtat, gråta från hjärtat. jag gör allt halvdant och mer och mer byggs upp. mer texter, mer tårar, mer revben. 

 

jag märker att jag börjar se suddigt. jag märker att jag funderar över tid (på det där sättet jag alltid gör innan jag försvinner). jag märker längtan efter alkohol, piller, smärta och skratt. hellre ångest dagen efter för att jag gjort bort mig, än ångest hela dagen för att jag är jag. 

jag önskar mig mer tid, för senast jag kollade var det juni och inte oktober, och svettigt i shorts och inte minusgrader. (minusgrader inne och ute. inne i dubbel bemärkelse) 

 

jag försöker ta kontakt, hitta tillbaka till, dom som har varit nära. dom jag slarvat bort när jag lagt tid på "kärlek" och tvåsamhet. men även dom lever i bubblor på sina håll, och vi prioriterar hela tiden bort varandra, vi väljer det bekväma, tråkiga, ångestfyllda livet framför tvn med pasta och pesto istället. alltid. 

 

jag börjar ta ett kliv mot något annat, något som varit vardag, men som nu känns läskigt långt borta. jag börjar (steg för steg) (medvetet) förflytta mig från bråk, tårar, närhet, ångest och trygghet. jag kastar mig ut i det alldeles välkända (men det kan vara minst lika läskigt om man inte varit ensam på ett tag)

 

så nu sätter jag upp regler, lagar, i huvudet. meningar jag måste få ur mig och tankar som funnits där länge. jag skriver ner det på en lista långt in i hjärtat och bestämmer mig. tar det där beslutet. nu måste något hända. annars dör jag (på ett eller annat sätt)

för så känns det. jag ser inte hur det skulle kunna vara möjligt att leva i detta kalla svarta i kanske ett halvår till. och det är bara andra oktober. 

just nu lyssnar jag på tallest man on earth när jag är lite ledsen och min SEMINAR-lista när jag är jätteledsen, för då hade jag gått under om jag hade lyssnat på något mindre glatt än fransk house. katastrof.