(din vän pessimisten)

jag har varit hos martin sen i måndags. kom hem förut. vi har väl inte gjort någonting riktigt. på måndagen handlade vi och åt en massa och tittade så mycket på film. på tisdagen åkte han iväg för att skriva på jobbkontrakt. madde kom dit och vi låg i soffan och njöt av att martin hade mtv. och så poppade vi popcorn och drack cola och var sådär som vi brukar vara. sen kom martin hem. vi åt middag bara vi tre och det var så fint att se mina bästa tillsammans. madde gick hem på kvällen och jag och martin kände oss som ett medelålders par som satte på en dokumentär och höll på att somna i soffan halv elva. vi gick och la oss i sängen. låg och pratade sådär som vi kan göra. i timmar. somnade inte. och sen började vi bråka. jag minns inte längre hur det gick till. och vad som hände när. jag vet att vi sov i omgångar. en halvimme var kanske. jag drömde tusen mardrömmar. var ute på balkongen och rökte. först tillsammans, sen jag, sen han, sen tillsammans igen. och någonstans runt halv sex på morgonen kom smällen. jag gjorde slut. sådär äckligt borderlinepatetiskt. i panik kände jag att det inte gick mer. han var för nära. jag skulle aldrig överleva att bli lämnad av honom. så jag lämnade. och jag älskar honom tills jag spricker, vilket gjorde min plötliga lust att ta livet av mig så svår att hantera. jag kunde inte lägga det på honom. så jag gjorde slut. och han grät och jag grät och så lyckan över att spårvagnarna hade börjat gå. och så packade jag väskan klädde på mig och gick ut i hallen. och han hade panik. han grät så himla mycket. jag försökte förklara så gott jag kunde. jag vet inte hur länge vi höll på. tillslut gick jag med på att stanna. för natten. och sen grät vi och jag ångrade mig tiotusen gånger. och jag sa det till honom. och nu var det han som fick trösta mig. 

 

jag ville verkligen att han skulle förstå. så jag grät ur mig förklaringar på alla sätt jag kunde. jag sa som det var. jag kommer föralltid att vara sånhär. och jag kommer föralltid ha en liten röst som ber mig att lämna innan jag blir lämnad. jag kommer föralltid att vara livrädd och ta fel beslut och ångra mig och sen ta samma beslut igen. och sen grät jag så att lungorna höll på att följa med. jag b a d honom att göra slut med mig. jag b a d honom att hitta någon annan, som var bra för honom. jag b a d honom att vara med någon som inte gjorde honom ledsen. jag b a d honom att vara med vem som helst, utom mig. och sen tog orden slut. och tårarna rann inte lika ofta. han bar mig till sängen, snöt mig och bäddade ner mig. han låg bredvid mig och höll mig i handen tills jag somnade. jag viskade jag älskar dig tills jag försvann. jag tror att klockan var åtta då.

 

och befrielsen i att vi pratade om det när vi vaknade. det var inte som det brukar. vi ignorerade det inte. vi tog skiten och pratade om det. vi tog en cigg på balkongen och höll varandra i handen. sen beställde vi pizza och fick den levererad hem. tittade på film hela dagen. eller a. det som var kvar av dagen. och så somnade vi. var lugna igen. 

 

på torsdagen kom erik och therese och vi åt middag och spelade spel och gick hem vid tio. vi kände oss så himla medelålders. 

på kvällen började jag gråta. i panik av att lämna honom i en månad. jag bara grät och grät och grät. och han var så bra. han var så lugn. och jag vädrade all panne jag hade över att åka iväg. det var så skönt. och så delade vi en cigg på balkongen. och sen var vi uppe halva natten och tittade på breaking bad. igår var vi på middag hos hans storebror och fru med hans andra bröder och flickvänner och kompisar osv. vi tog brädorna och åkte hem ganska tidigt. tittade på shrek och drack gin och tonic och skrattade. idag har vi kramats i sängen hela dagen. jag är så glad att jag får lov att ha honom. min bästa vän.

men alltså. fan vad allt inte funkar. jag åker på fredag. jag vill inte. det bara skriker i hela mig att det är fel beslut. jag borde inte åka. jag vill inte åka. jag har gråtit så många tårar över det det senaste. det är så konstigt. jag vet att jag hade hemlängtan på något skolläger när jag var liten. riktigt liten. typ sju år. sen dess har jag aldrig känt det. jag har alltid kastat mig iväg på alla äventyr jag kunnat. varje chans att lämna hemmet, vardagen, livet, tog jag. varje chans. och jag har alltid älskat det. 

men den här gången svider det. jag har ångest inför hur det ska bli att åka dit. jag har ångest över hur det kommer vara att vara där i f y r a veckor. och jag oroar mig över om jag kommer må dåligt. jag oroar mig över att inte ha roligt. jag oroar mig över att inte hitta någon jag funkar med. jag oroar mig över att inte kunna sova på nätterna. jag oroar mig över att jag inte ska lära mig något nytt. jag oroar mig för att ha.. hemlängtan. och det kommer garanterat inte göra det bättre när jag är där, för jag känner mig själv och jag vet att jag kommer sönderanalysera allt och då kommer ALLA dom sakerna hända. jag är livrädd. livrädd livrädd livrädd livrädd.

mår väl som jag förtjänar. eller vad man nu säger. jag kom dit och hade noll lust att dricka. blev ändå att jag och hanna tog i hand på att ska vi göra det så ska vi göra det ordentligt, och så sänkte vi varsin flarre och så blev det fickpluntan på det och jaha, in i dimman. var inget alls med karin och lovisa. ville inte. alls. var istället med fina fina johanna och fina fina kristoffer och fina hanna och fina felix. och så cecilia såklart, mitt hjärta. framåt kvällen tappade jag rösten, och varje gång jag nös ramlade kransen ner från huvudet och satte sig som ett halsband istället. måste ha varit en fruktansvärd syn. jaja. var inte dyngrak, bara sjuk och trött. åkte hem redan vid halv två. ringde martin på vägen och kände hur mycket jag längtade efter honom. kunde inte sova när jag kom hem. låg på golvet i bara trosor i en evighet och stirrade i lampan. dekadent kanske. och så drack jag vatten. och så snöt jag mig trehundra gånger. somnade och vaknade om vartannat. idag mår jag halvbra. 

ja alltså det går ju. men det känns verkligen som att något är fel. och idag är det midsommar. då blir det bara mörkare och mörkare igen. jaha. jag har ont överallt. och är förkyld. detta är väl fjärde veckan. hu. blir väl full ikväll iallafall. det känns oväntat jättebra. faktiskt. men så är man väl trasig också.