(din vän pessimisten)

har känt mig konstig hela dagen idag. igår skrev jag en lång lista med småsaker jag skulle göra idag. knappt något av det blev gjort. jag har varit rastlös med ändå orkeslös. jättetrött hela dagen trots att jag sov okej. ont i huvudet har jag också. dessutom tror jag att jag sträckte ryggen igår när jag och martin hade sex, så nu har jag svårt att böja mig och vrida mig på vissa sätt. värdelöst. har varit ledsen hela dagen. liksom tyst och instabil. tänkt mycket. fastnat i oviktiga minnen. lagt för mycket energi på detaljer. 

jag har vairt irriterad på allt också. på alla, på mig själv, på tvprogram, på kylan. men framförallt på mig själv. jag ska försöka ta tag i att bocka av några delar av listan imorgon istället. försöka göra de minst psykiskt krävande (dvs inga skolarbeten med andra ord). imorgon kväll ska jag ut med karin och asta och joel. det kan nog bli trevligt. på lördag ska jag hem till anton och aron och pontus på lite fest. på söndag ska jag hjälpa mormor att servera. helg med en massa roligt inbokat, men ändå. sorgen. jag vet inte var den kommer ifrån och jag vet inte när det tänker gå härifrån heller. jag känner mig bara sorgsen. ledsen. jag känner mig dålig. tänker helt fel. 

 

nu ska jag ta en huvudvärkstablett och sen ska jag bädda ner mig i min säng och lyssna på harry potter. rutiner!

jag vet inte vad jag känner. jag försvinner in i tankar om huruvida det är värt att ge sig hän åt lycka. jag skriver hundratals listor med samma innehåll. även om saker och ting går framåt, skola, mat, sömn, jobb, är jag på tok för rastlös. det går inte tillräckligt fort. jag kan ligga och vrida mig hela nätterna och fundera på om det bara är jag som är lat. tänk om jag satt mig i den här situationen endast på grund av att jag är dålig, lat och omotiverad. tänk om jag skulle kunna plugga klart allt snabbt om jag bara gav mig fan på det. samtidigt vet jag att om jag tar på mig för mycket kommer jag att gå under. 

och som vanligt slits jag mellan önskan om att rädda världen och en i princip obotlig orkeslöshet. 

 

jag vill bara vara glad. nöjd, och liksom tillfreds. det vill jag. 

stockholm med mamma var mysigt! vi fikade och shoppade och var på museer och och fick massage och låg i sängen på hotellet och åt godis och tittade på grey's anatomy. fick även r'tt mycket plugg gjort på tågresorna. skönt! 

jag har haft en så fin dag. jag var lite rädd igår eftersom att jag mådde så himla dåligt på kvällen, att det skulle hålla i sig till idag. men jag sov ut, vaknade inte förrän halv elva. såg till att få i mig mat och satt i soffan och slötittade på keeping up with the kardashians (orka). 

 

jag hade ju matte idag. vi ska ha prov på tisdag och hade därför bara repetition idag. tog mig iväg men spårvagen var sen och sen körde den fel och när jag väl var på rätt spårvagn påväg var det för sent. jag hatar verkligen att komma för sent, då skippar jag det helst helt och hållet. så jag satt kvar när spårvagnen stannade vid skolan och åkte vidare ett par hållplatser till istället. jag åkte till martin och satte mig där och pluggade. jag pluggar faktiskt så himla mycket bättre hos honom. efter ett tag (typ när det började gå dåligt) gick jag in till honom och la mig i sängen. han satt och spelade. han var så himla fin. snygg och glad och rolig. jag vet ju att det alltid är bättre precis efter stora bråk. speciellt om det har varit sådär på gränsen till avslut. jag antar att det har att göra med dels alla stora känslor som luftas, men också att man inser vad det är man skulle förlora. jag menar igår när han var har hade vi helt fantastiskt sex, vilket vi typ alltid har när vi har bråkat. och idag ville jag hela tiden vara riktigt nära. och det har jag inte känt på ett bra tag med honom..

efter ett tag stängde han av och kom och la sig bredvid mig och så såg vi en film. jag har varit så himla skeptisk mot det där med att kolla på film det senaste, för jag kände att det var allt vi gjorde förut. men nu unnade jag mig att slappna av och njuta av att ligga nära, titta på en halvkass svensk romantisk komedi och koppla bort allt viktigt. efter filmen gjorde vi mackor och åt i hans säng. det var så fint. det var precis så som det brukade vara. 

vi satte oss och spelade sims tills jag skulle gå. då ville jag aldrig gå. vi hade så himla kul och jag ville bara pussa på honom hela tiden (fast jag hindrade mig själv en del).

 

och när jag kom hem var min storebror hemma. jag har vetat att han var påväg hem, men ingen har vetat riktigt när han skulle komma. men nu satt han där, vid matbordet som att ingenting hade hänt. å vad jag har saknat honom. han var ju borta från början av februari till min student, och sen var vi hemma tillsammans tills juli. sen åkte jag till frankrike och han till jönköping i en månad var. sen hade vi en dag och sen åkte han till barcelona. och där har han varit sen dess. så himla härligt att ha honom hemma. 

 

imorgonbitti åker jag och min mamma till stockholm. vi kände att vi ville komma iväg lite. jag tror att det är svårt tillochmed för mig att förstå hur stort det här är. JAG föreslog att VI ENSAMMA skulle ÅKA IVÄG i TVÅ dagar. det är jättestort med tanke på att vi har haft ett kallt krig hemma sen jag var elva egentligen. nu börjar det äntligen bara bli bättre och bättre. det stora var väl egentligen när jag flyttade hemifrån förra året. efter det blev det bättre. det klart att det varit kasst även efter det, men det har alltid varit bättre. så detta är ett stort kliv. jag hoppas att det blir bra, och jag hoppas att hon bokat två sängar och inte dubbelsäng, för så redo är jag inte än. vi kommer hem sent lördagkväll. ska bli skönt att komma bort lite. även om det verkligen är lite. men det kanske är lagom för oss. 

jag ska ta med datorn och försöka få en del plugg gjort på tåget. då har man ändå inget bättre för sig och man är rätt låst i ett antal timmar. 

tandställningen är borta!! helt sjukt. ser ut som en annan människa. känner mig som en annan människa. ont gör det, för jag måste ha någon platsgrej ett tag nu. men det gör mig inget. det är ändå så mycket bättre än innan. 

 

martin kom hit igår. det var verkligen ovanligt bra. vi lagade mat och båda var på bra humör. vi tittade på matchen och jag höll på att somna i martins famn hela tiden. vi kollade walking dead (så tråkigt att det är om the governor bara) och åt godis. på natten blev det jobbigt. han började må dåligt. jag minns på riktigt inte vad det var idag. jag somnade tillslut, han sov knappt något under natten. på morgonen var det bra. jag kände väl som jag oftast känner nuförtiden att han var för närgången. det är inte det att jag inte vill ha sex med honom. för det vill jag, inte alltid, och kanske inte lika mycket som jag velat tidigare, men det vill jag. men jag känner att eftersom att vi trots allt gjort slut kanske man inte ska fortsätta precis som innan, för då är det ju ingen poäng. jag tänkte att om vi skulle råka ligga med varandra någongång ibland så skulle det vara okej. han däremot tog det som att vi skulle fortsätta ha det som innan och han blir fortfarande lika stött om jag inte har lust. SKITJOBBIGT med andra ord. jag har försökt prata med honom om det men han fattar inte riktigt.

morgonen knatade på. vi gjorde pannkakor och duschade och dansade i köket. det var bra. men sen kom smällen. det hade såklart med sexet att göra. jag skriver ju knappt om det. dels för att jag tycker synd om er som läser (era ögon måste ju blöda vid det här laget) dels för att det händer såpass ofta att det inte känns värt det. 

 

men vi hade ett sånt där typiskt stort bråk. varför jag skriver om detta men inte om alla andra var för att detta slutade annorlunda. han mådde dåligt vi bråkade han gick härifrån han kom tillbaka vi bråkade mer han mådde dåligt jag orkade inte ta hand om honom jag grät han slappnade av jag grät mer han grät också jag sa till honom att nu kunde jag inte mer att detta var gränsen och nu fick han börja lägga det på någon annan och han grät och sen blev vi arga på varandra och jag släppte spärren och berättade allt som jag hållt inne med och vi bråkade och han gick. och då var det på riktigt. jag sjönk ihop i sängen. fastnade.

sen kom han tillbaka. igen. denna gången hade han med sig en ros. 

 

det är ju ett skämt. jag tycker blommor är världens mesigaste. blir liksom inte glad för det och har aldrig fattat grejen med det. martin vet detta, och i januari förra året kom han hem till mig när jag var sjuk och helt plötsligt  stod han utanför dörren och hade med sig en stor ros. på skämt. och jag älskade honom för det. för att han tog sig tiden och för att han la pengarna på en sån skämtgrej bara för att pigga upp mig. 

och nu igen stod han plötsligt framför mig med världens största ros. så mitt i tårarna log jag. och så grät vi jättelänge och han sa äntligen orden jag väntat på men fruktat. han sa att det var dags nu, dags för oss att gå skilda vägar. han sa att det var bättre för båda, hur ogärna han än ville. 

 

och när det blev på riktigt var det så mycket läskigare. fast det var inte bara därför. idag och igår har varit annorlunda, jag har velat så mycket mer. men vi grät och grät och grät och sen hade vi sex och mer sex och när han väl gick kändes allt hur bra som helst och som vanligt. och nu vet jag inte ur det kommer bli. 

jag vill ju att det ska funka, mer än något annat. problemet är ju att det gör inte det.

å ena sidan tror jag egentligen att vi har större chans att få det att funka, fast senare, om vi inte ses på ett tag. (och med funka menar jag kunna vara vänner utan stök. sexet och kärleken är inte lika viktig för mig)

å andra sidan vill jag vara med honom nu. men då är vi ju bara ledsna på varandra hela tiden. men jag saknar ju honom så jävligt när vi inte ses. 

 

usch vad det här är svårt. 

träffade max en stund i lördags. jobbade i söndags. jobbade och träffade joel igår. fick en del matte gjort i helgen också. det går framåt. inte spikrakt utan jätteslingrigt, men framåt iallafall. 

jag klarade mig från dunderfylla igår. jag drack faktiskt bara en öl. det var jättekul att träffa matilda igen. det var så himla längesen. och hon har lugnat ner sig vilket gjorde det så mycket enklare. det var ett par år där jag var så jävla trött på henne. trött på att behöva ta hand om henne. vi mådde dåligt tillsammans, men när jag vände det inåt, vände hon det utåt och var jättesvår, speciellt när alkohol var inblandat. jag vet inte hur många gånger hon rymde när vi var med varandra och jag dagen efter fick prata med hennes mamma, hennes pojkvän eller polisen och säga var jag såg henne senast. 

men nu är hon gladare. lugnare, fast fortfarande sådär härligt sprallig. vi pratade skitlänge och sen gick vi hem. 

 

idag har jag mått lite halvkasst hela dagen. fysiskt mest. ont i huvudet, skakis och yr. jättekonstigt. för jag är ju inte bakis heller.. var och träffade lovisa förut. vi fikade i flera timmar. det var verkligen jättekul att träffa henne med! märkte att jag hade saknat henne.

 

nu ska jag titta på en film och sen försöka sova. jag ska upp och jobba imorgon.

för precis ett år sen skrev jag detta:

 

tjugo minuter innan jag skulle åka till lektionen tänkte jag nej, jag skiter i det här. jag vill inte, jag orkar inte och jag tänker inte. när jag märkte hur mycket som tankarna påminde om en liten människa i samma soffa fyra år tidigare, bestämde jag mig för att åka ändå. (jag vill inte vara som hon var)

på spårvagnen dit var det nära att jag gick av och tog nästa spårvagn åt andra hållet. hemåt. men jag tänkte att den svåra biten var ju över, jag hade ju tagit mig upp och iväg. gick in. djupandades. gick efter en halvtimme. ångesten var så jävla närvarande. och den här gången var det inte för att jag inte fattade, det var inte den där du är dum i huvudet-ångesten, utan bara stora känslor som inte fick plats. vanlig jävla vardagsångest. sån som förstörde min högstadietid och delar av min gymnasietid. sån som gör det svårt att andas, tänka, finnas. och återigen är det jag som försiktigt viskar till läraren jag mår inte så bra. jag tror att det är bäst om jag åker hem. skillnaden var att den här gången la jag till jag ska verkligen försöka komma på tisdag! och menade det. 

återigen var det jag som inte ens får på mig ytterkläderna innan jag är ute, för så stor är viljan av att ta sig därifrån. 

känner egentligen att jag minst av allt vill hem. vill egentligen till martin (är typ fem min från honom nu och jobbar). vill ligga i sängen och inte göra något. borde inte till honom pga vi kommer bli trötta på varandra, jag känner mig sjuk, pappa kommer hem från paris idag och det är fars dag, jag borde plugga, borde sova hemma så att jag iallafall pluggar imorgon. 

trött på att vara trött. 

"jag skulle springa efter vilken jävla spårvagn som helst, 

äta hur mycket bränd pyttipanna med salt som helst, 

kolla på hur mycket sex and the city som helst, 

skeda hur mycket som helst, även om det är för varmt, 

bädda min säng hur många gånger som helst, 

lära mig vilken låt som helst på gitarr 

och skaffa hur många jobb som helst bara för att få vara med dig."

jag åkte med honom hem den kvällen. antons föräldrar hämtade på flygplatsen och martin satt och klappade på mig hela bilresan. han rörde vid mig hela tiden. när vi kom hem tyckte han så JÄVLA synd om sig själv. han är ju i princip aldrig sjuk, men nu när han var det så var det ju sååå himla jooobbigt. han mådde så dååååligt. vi gjorde lite mat (till honom, jag hade mått illa i en vecka) och sen gick vi och borstade tänderna tillsammans. där vågade jag fråga det jag tänkt på. jag och min storebror hade pratat mycket om hur jag skulle gå tillväga. ivar tyckte att jag inte skulle åka med honom hem och sen träffas dagen efter istället. han var brutalt ärlig och sa att "ärligt, om han har legat med någon, vill du vara fast hos honom då?" och jag förstod så himla mycket. hur dumt det var egentligen. hur dumt det var att riskera, men samtidigt ville jag inget hellre än att vara med honom. att få sova med honom. och det fanns ju inte på kartan att jag inte skulle fråga. så där i badrummet frågade jag. lite sådär skämtsamt fast det var blodigt jävla allvar för mig. 

 

han hade inte det. han hade inte legat med någon. han hade väl löst kanske femton. (haha hade det varit jag hade jag nog löst minst 40) men ärligt, det var rätt skönt. det hade ju varit dubbelt så pissigt om han hade varti med en person. för då hade det varit speciellt. och först då kunde jag slappna av. jag minns inte mer av den kvällen. jag minns inte om vi hade sex, antagligen, men jag kan inte se det framför mig. jag minns inte hur stämningen var. inget. jag vet att jag åkte till min psykolog rätt tidigt dagen efter. sen åkte jag hem och fixade lite. martin låg kvar och tyckte så jävla synd om sig själv för att han var sjuk, så jag köpte med mig pizza och godis och cola och en massa annat. kom dit som räddaren i nöden och det skulle ju vara så bra. och det var det också. i början. för sen skulle han visa bilder från resan. det hade kommit upp på facebook och han visade och skrattade och berättade. och det var väl okej. jag var kanske inte dösugen på att se och höra om det, men det gjorde mig inte så mycket. tydligen hade han ju inte tittat igenom hela albummet innan, för helt plötsligt kommer det upp en bild på honom och en tjej. han sitter ner och hon sitter gränsle över honom och verkligen extremhånglar. jag tror honom att han inte hade sett den förut. han var inte taggad i den eller något. men herreGUD vad det inte var läge. genast får jag JÄTTEont i magen. skrattar och säger att jag inte vill kolla mer. sätter mig i soffan istället för i hans knä. han säger förlåt. ser osäker ut. försöker bedöma hur illa situationen är. (jätteilla.)

 

vi bråkade massor. jag låg i soffan och lyssnade på musik och hoppades på att han skulle komma och räta till det som blivit fel. att han skulle fixa allt. han låg i andra rummet och mådde dåligt, vilket jag inte visste. när det hade gått en timme slutade jag vara ledsen och blev arg istället. det var ju faktiskt inte min uppgift att försöka lösa detta. så jag sa det till honom. "jag går du, skyll dig själv" och han rusar upp och är jätteledsen och vet inte vad som hänt. då hade han svimmat. och spytt. jag är arg ändå. går därifrån. som så många gånger rusar jag mot bussen. lyssnar inte på honom. kommer till busshållplatsen och brister. går i tusen bitar. han ringer och jag svarar. säger inget. kan inte säga något. får inte fram ett endaste ljud. han blir rädd. springer till busshålplatsen. är äntligen dom där starka armarna jag kan falla in i och gå sönder i igen. och jag får fram att jag ska åka hem. och han ber mig att inte göra det, han säger att han inte vill att jag ska åka i det skicket. och när bussen kommer och stannar tittar han på mig och vinkar förbi den. och så tar han mig i handen och min väska i andra och så går vi hem till honom igen. kvällen gick okej tror jag. jag fortsatte må dåligt, även om det blev bättre. vid ett tillfälle ringde en tjej han har haft sex med och frågade om dom hade hånglat i magaluf för hennes pojkvän hade hört det av någon. och efter det fick jag inte ner något alls. sen minns jag inget mer. 

 

detta var alltså det som saknades. ungefär. det är så mycket mer detaljer. men det är inget som jag minns. och det spelar egentligen ingen roll just nu. det känns skönt att ha fått ner det. faktiskt. egentligen finns väl ingen anledning, men jag hoppas att det ska göra det lättare att gå vidare nu. för oscar är så himla närvarande nu för tiden. och martin och jag har det så svårt. jag vill iallafall testa om det här kan funka. 

på flygplanet berättade ivar för min mamma vad som hade hänt. jag tror att hon sa det till pappa också, men resten av släkten fick aldrig veta vad det var som hänt. när vi landat var jag och storebror först av planet och snabbt in på toaletten. dom andra fick ta väskorna. jag ville inte se honom en gång till. i bilen på väg till huset från flygplatsen höll jag konstant på att spy. det fanns ingen luft och jag ville inte att någon skulle röra vid mig. 

 

resten av veckan är en dimma. jag fick ett rum med min bror. helst hade jag velat vara själv, men detta var bättre än alla andra alternativ iallafall. eftersom att jag tidigt i vår slutade med sömntabletter hade jag inte tagit med mig några. stort misstag. jag fick imovane av farmor hela veckan istället. resten av tiden gick jag på theralen. på dagarna låg jag i en solstol och sov. på näterna låg jag under täcket och grät. när alla andra gjorde utflykter stannade jag hemma. kunde inte röra mig. jag var med på någon lunch i en stad i närheten, men då trodde jag att jag skulle dö och gick därifrån. jag gick inte ens ner till havet den veckan, och vi som hade privat strand. jag försökte läsa böcker, för att liksom försvinna in i någon annans liv, men jag kunde inte koncentrera mig. dels för att jag var så drogad, dels för att huvudet redan var fullt. så jag lyssnade på harry potter på ljudbok istället. för dom har jag hört hundra gånger och det är så bekant och så enkelt. och så lyssnade jag på miike snows album miike snow och det kommer aldrig va över för mig. och än idag har jag jättesvårt att lyssna på dom. jättejättesvårt att lyssna utan att få en klump i magen. (lite som det är med satan i gatan för mig)

 

någon dag skulle vi äta middag på ett jävla berg och jag var tvungen att följa med och vi GICK istället för bilen (vilket inte hade gjort mig något om jag mådde okej iallafall) och halvvägs tänkte jag att nej, jag ger upp. jag stannar här. halvvägs upp för ett berg i italien. här får jag bo och dö. 

 

att ångesten höll i sig i den mån som den gjorde hela veckan tror jag har att göra med (förutom allt annat piss) att jag var så himla rädd att oscar skulle åka samma plan hem. alltså, det hade ju varit fullt normalt om dom hade bokat en vecka, och isåfall skulle det ju vara samma plan. jag gick alltså och räknade ner dagarna tills att komma hem, men också tills jag kanske skulle behöva se honom igen.

 

under veckan hade jag jättemycket smskontakt med max. fina fina max räddade nog livet på mig den veckan. han och min storebror. jag pratade lite med stina. hela tiden hade jag ju madde i huvudet också. hon åkte till hultsfred den veckan, men åkte hem mitt i på grund av psykbryt. så tillsammans kunde vi skratta åt våra patetiska jävla ursäkter till liv genom långa texter till varandra. 

men allra helst ville jag prata med martin den veckan. han var den jag var närmst i världen just då. han var min hjälte och livräddare. och jag satt i sämsta jävla sitsen. 

å ena sidan ville jag vara den där härliga flickvännen som unnade honom en partyresa och inte kollade honom och inte hörde av sig mycket alls. framförallt eftersom att vi hade ett öppet förhållande.

å andra sidan var jag ensam och rädd på en ö med min släkt. jag visste redan innan jag åkte att det skulle suga att vara ifrån honom. + att han samtidigt skulle på partyresa. + att jag inte ens skulle vara hemma utan med min familj. + att jag precis träffat oscar på flygplatsen. + att jag oroade mig något fruktansvärt över madeleine.

 

därför tänkte jag att om inte alla dom där plussen hade funnits hade jag kunnat vara chill. eller iallafall spelat chill. men nu var omständigheterna andra. nu var jag sårbar och bräcklig. ensam och jävlig. jag hoppades på att oscar var en tillräckligt stor ursäkt för att han skulle spendera lite mer tid på mig under veckan han var borta. ärligt - från början tänkte jag att vi inte skulle höras knappt något. men när hela oscar-grejen hände trodde jag iallafall att jag skulle få ett sms om dagen där han frågade hur det var med mig. (och det är så JÄVLA förlåtande med sms också, för han hade kunnat fråga hur jag mådde och sen skita i det jag svarade och bara skriva typ: tänker på dig) 

 

men tydligen var det inte det. tydligen var det inte tillräckligt illa att jag hade träffat killen som våldtog mig och förstörde mitt liv på flygplatsen och sen tvingats sitta på samma plan som honom i några timmar. detta är nog en sak jag aldrig riktigt kommer att förlåta martin 100 % för. han som bönat och bett mig att jag ska anförtro mig till honom, att jag ska komma till honom när något är fel så att han får trösta, prioriterade bort mig när jag behövde honom som mest. en av dom få gånger jag faktiskt erkänt att jag behöver honom. en av dom få gånger jag bett om hjälp från honom. jag förväntade mig knappt något. bara några ord om dagen. det hade inte varit svårt. hela tiden hade jag jättedåligt samvete för att jag la det på honom. jag ville ju inte förstöra hans resa, men nu i efterhand när jag tänkt på det kan jag bli så jävla arg. för så svårt är det inte.

 

vad jag fick av honom var ungefär ett sms om dagen mellan fyra och sex på morgonen där han fylleskrev att han hade så jäääääävla roligt och hade rökt så hiiimla mycket weed och att han hade tagit så mycket shotts och att det var så jääävla grisigt med så feett. och så kanske ett litet jag saknar dig längst ner. 

och sorglig som jag är svarade jag varje morgon och hoppades att han skulle svara direkt. istället fick jag vänta till nästa morgon när jag fick ett till liknande sms. möjligtvis ett på kvällen om hur taggade dom var. 

 

han var inte värdelös. det klart att han kanske någongång sa att han tyckte synd om mig, men det var ju någon av gångerna jag skickat ett sms och berättat utan att han frågat. 

en gång ringde jag honom. jag var bombsäker på att jag skulle dö just den sekunden och ingen var hemma. han var så JÄVLA dålig det samtalet. han sa hela tiden att han var tvungen att gå, att han hade tid, men han la inte på. han bara gav mig dåligt samvete för att jag tog upp hans tid. 

 

men jag älskade honom mer än något på jorden och förlät allt. fattade inte ens att det var fel, utan det var jag som var klänging och krävande. det var jag som var en sån där brudjävel. 

jag tror honom dock. jag tror på varenda av dom där "jag saknar dig". även om det mer kanske var ett "det ska bli så himla fint att träffa dig när jag kommer hem", och inte ett "jag önskar att detta tar slut nu så att jag får träffa dig". 

eftersom att vi åkt samtidigt kom vi ju hem samtidigt. oscar och stina åkte inte samma plan hem. dom måste ha varit borta två veckor eller något. så när jag väl var på planet släppte en stor sten iallafall. kvar var stenen över om martin hade legat med någon (förutom den där enorma konstanta stenen). när jag klev av planet ville jag nästan springa till rummet där man hämtar väskorna. och mycket riktigt, där stod jättemånga bakfulla fjortisar. jag hittade anton och kramade honom. vid det här laget bankade mitt hjärta som aldrig förr. och sen såg jag honom. han hade en jätteful grabbarna grus-keps på sig och såg lagom sliten ut. när han såg mig lyfte han upp mig och kramade mig länge. när vi väl släppte såg jag att han grät. jag vet inte om det hade att göra med att han var i princip dödssjuk med hög feber och förkyld och ont i halsen och ont i lungorna + en veckas bakfylla över sig, eller om det var endast för att vi hade återförenats.

men han grät och kysste mig helt öppet bland alla sina fjortiskompisar. 

så jag åker till flygplatsen. motvilligt. vid det här laget hade jag och martin klurat ut att jaha, vi ska tydligen åka samtidigt. från samma flygplats. detta var alltså inte landvetter, utan den andra flygplatsen som finns i göteborg. säve. VÄRLDENS MINSTA FLYGPLATS. alltså det är typ ett stort rum bara.

jag skrattade nästan då. det var så mycket. så mycket som var fel. jag skulle åka från göteborg i värsta tänkbara läge. jag ville inte vara ifrån martin, ÄNNU mindre att han skulle åka till magaluf och isåfall ville jag ju VERKLIGEN inte spendera den tiden med min familj. isåfall ville jag vara hemma med mina kompisar och tänka på annat. nu skulle han dessutom åka från samma flygplats precis samtidigt med typ HELA sin skola (dom hade fullbokat två plan). som grädden på moset hade min bästa vän spenderat natten på psykakuten och jag ville absolut inte vara ifrån henne. 

 

jag kom till flygplatsen. träffar martin. såklart. redan då börjar jag känna att shit. detta kommer bli svårt. det kommer att bli jättesvårt att säga hejdå. och ingenstans kunde jag gå och gråta för överallt var min släkt, martins gamla ligg och festglada studenter. redan där kände jag tårar i ögonen och panik i magen. fasen vad svårt det var. jag vet att jag och anton gick och kissade tillsammans och att han sa att det var okej. det var okej att sakna någon. och ibland är det okej att vara jättepinsam och gråta. jag kramade martin hejdå trettio gånger. tillslut kände jag att det inte var någon idé plus att jag kände att jag killed the vibe för honom något så jävligt. så jag gick och satte mig med min familj. martin skulle snart gå på planet. alla hade ställt sig upp. paniken. när han går på det planet kommer jag att dö. när han går på det planet är det försent. och så kom tårarna. och så kom drama queenen fram i mig. jag sprang fram till där han stod med alla sina kompisar och bröt ihop i hans armar. hans grabbigaste kompisar skrattade, tjejerna tittade på mig som att jag var dum i huvudet. martin kramade mig. (jag kände av en liten liten liten gnutta ovilja från hans sida, men jag sket i det) jag torkade tårarna. kramade hejdå en sista gång. gick iväg till min storebror. bad honom att vi skulle sätta oss någonstans långt från farmor och farfar och alla kusiner. jag frågade om han tyckte att jag var löjlig. men jag tror att han fattade. han klappade mig på ryggen och sa att det kanske kommer att vara pissigt, men så är det. han var bra. och jag kände att hur ont det än gjorde i hjärtat och i magen just då skulle det gå över. det skulle iallafall antagligen bli lite lättare. och det var ju trots allt bara en vecka. 

 

(och här tog jag en paus. gick och gjorde något annat. för jag orkade inte)

 

där tänkte jag att det var över. jag hade min storebror, och jag kunde ju alltid smsa med dom där hemma. jag och ivar satte oss i det andra rummet, därifrån vårt plan skulle gå. så att jag skulle slippa sitta och titta på martin och hans vänner. slippa ha den bilden brännandes iallafall. 

istället blev det en annan bild som brändes. brände sönder ögon och hjärta och hjärna och även senare mina lungor. precis när jag lugnat mig lite tittar jag upp. 

och jag ser oscar. 

jag börjar hysteriskt storgråta och ivar undrar varför, jag hade ju precis lugnat mig. men nu är det ju något annat. något helt annat. jag andas ut "oscar" och han förstår. fina bästa storebror förstår. vi går därifrån. fasen hellre i rummet med party-martin än det med oscar. ivar säger att jag kan ju inte vara säker, jag såg ju så snabbt. jag har aldrig hoppats på något så mycket i hela mitt liv. jag bad till högre makter. snälla snälla snälla, låt mig iallafall slippa detta. låt mig slippa oscar. ivar lämnar mig för att gå och kolla. 

 

för att göra allt ÄNNU mer förvirrande ser jag max. jag älskar max, men just i den stunden trodde jag att jag skulle spy för jag visste inte om jag kunde hantera en sak till. max kommer till mig. jag står i panik ensam i ett hörn och hulkar. jag kvider fram att jag tror att jag såg oscar, att ivar är och kollar. max står med mig tills ivar kommer tillbaka. han säger att han inte vet. han känner ju inte riktigt igen oscar. killen jag hade sett satt iallafall med någon blond tjej. jaha, tänker jag. stina. tjejen han var tillsammans med, som jag hört ryktesvägen att han fortfarande är tillsammans med. max tar upp sin telefon och kollar oscar på facebook. och jag ser i ivars ögon att hur gärna han än skulle vilja säga något annat, så var det oscar han hade sett. jag bryter ihop. vid det här laget är jag nästan påväg att svimma. max styr upp situationen och han och ivar går och pratar med oscar. ivar sa att han sa till oscar att ja hej, du känner min lillasyster och hon vill inte se dig, så vi gör såhär att du går på sist och sätter dig längst bak. oscar hade bara nickat. sagt javisst. självklart. 

 

jag ringde martin. fast han bara stod kanske tjugo meter ifrån, men jag visste att hade jag gått till honom hade jag brutit ihop eller så hade han missat planet. martin var fan jävligt kass där. han hanterade det så jävla dåligt. jag lutade mig mot ivar och max istället. mina hjältar. ivar vet inte hur han ska få mig att sluta gråta och snart går vårt plan. han frågar om vi ska skita i det. stanna hemma han och jag. men jag kunde inte med. farmor och farfar hade bjudit oss på en resa. jag kunde ju liksom inte hoppa av där. men jag dog inombords när jag tänkte på att jag skulle behöva spendera trefyra timmar på samma plan som oscar. på samma plan som killen som förstörde mitt liv. jag grät hela vägen till sicilien. jag visste att han satt några meter bakom hela tiden och jag hade ingenstans att fly. ivar satt med mig och jag bara grät.

det är väl egentligen främst sicilien jag vill skriva om. behöver skriva om. egentligen har jag redan det mesta, men det är klottrat i en liten anteckningsbok med under-täcket-handstil, och orden hoppar för det fanns ingen struktur på något just då. nu ska jag berätta för er (och testa mig själv, se om jag klarar att återuppleva det) och så vill jag få ner det någonstans. någonstans förutom den där lilla anteckningsboken. 

 

detta har varit virat runt mina lungor dom senaste fem (å herregud vad länge. vad längesen) månaderna. detta har kvävt mig i så många nätter. detta är fortfarande, i allra högsta grad, så relevant i mitt liv. sen den veckan blev inget riktigt detsamma igen. 

 

jag har ju skrivit om studenten. det hade varit några veckor för mig av mycket alkohol, mycket starka känslor (allt är VÄRDELÖST jag kommer aldrig att överleva/allt är FANTASTISKT jag vill aldrig att det ska ta slut) jag var så dödligt kär i martin då. nykär och livrädd. jag ville inte åka ifrån honom då, oj vad jag inte ville. jag skulle med släkten till sicilien den niode, han skulle på studentresa till magaluf den nionde. jag trodde att jag skulle dö flera gånger redan innan jag åkte.

 

jag sov hos martin natten till den nionde. vaknade till sms av madeleine. hon var ensam hemma och mådde jättedåligt. hon berättade att hon spenderat natten på psykakuten och jag hatade varje del av mig för att jag inte hade varit där med henne. för att jag inte hade vetat. hennes mamma smsade och undrade om jag kunde åka till henne. bara hon skulle slippa vara ensam. problemet var att jag var hos martins pappa långt utanför göteborg, och skulle med ett plan den kvällen och dessutom inte hade packat någonting.

 

jag ville inte ens åka till sicilien från början, jag ville inte sitta på en jävla ö med min släkt när martin var i magaluf och gjorde god knows what med god knows who. oviljan späddes på desto mer när min bästa vän i världen var ensam hemma och mådde jättedåligt. jag ville vara med henne. flytta in hos henne i några dagar. vi hade kunnat må dåligt tillsammans.

 

det slutade med att mamma hämtade mig, körde mig till madde. hon låg och sov, hon ade tagit en massa tabletter. jag lät henne sova lite. hon vaknade och så pratade vi lite. tillslut fick jag med henne ut på en promenad. vi gick till apoteket och hämtade ut dom nya medicinerna hon fått utskrivna under natten och så köpte vi thaimat. vi satt i soffan och tittade på något dåligt tvprogram och hon pillade i sig lite mat. jag dog inombords vid tanken på att lämna henne i det. i ensamheten och i ångesten och i livsfara. jag frågade om jag kunde ringa någon, för jag var ju förr eller senare tvungen att gå därifrån. jag fick inte. hon ville inte. panik. ett tag innan jag skulle gå kom hennes faster och hennes lilla kusin dit dock. jag vet att madde tycker om sin faster, men jag vet också att hon helst av allt inte ville ha någon mammig där. men det kändes iallafall lite tryggare att åka därifrån då.

 

mamma hämtade mig igen. vi åkte hem. jag stresspackade. mådde skitdåligt. problemen liksom hopade sig ovanpå en redan instabil personlighet som var värre än vanligt efter så många oklara veckor av stora känslor och alkohol. 

jag känner att det är dags nu. nu ska jag berätta, få ner i skrift. sånt som kändes i början av sommaren. sånt jag tänkt att jag ska skriva för att inte glömma och sånt jag tänkt att jag ska skriva just för att glömma. 

jag önskar att jag skrvit det då istället. för då hade det känts mer äkta, mer speciellt. nu är det bara ord och historier. sånt som ingen vet om det hänt. 

 

det började runt studenten. oviljan i att skriva. blockeringen. jag var på maddes student. det var så fint. hon är så fin. det var lite varmt men inte jätte. jag fick tårar i ögonen när den vackraste jag vet sprang ut. hon var så glad och så full och så jävla värd det. efter fyra år. så jävla värd det. jag skulle fixa en sista grej i stan och sen åka hem till maddes föräldrar och hjälpa dom att ställa iordning. blev istället uppraggad av två killar. adam, som madde legat med några gånger och francis som gick i amandas klass för länge länge sen. vi gick till systemet och shoppade loss och hamnade i en park och blev väldigt fulla. det var jättefin stämning. jag mådde sådär som bara student kan få en att må. kanske lite vemodig men mest bara löjligt glad. bubbel i magen av fuskchampagne och lycka. jag och adam gjorde high five på att vi var bukisar och sen hämtade jag upp madde på götaplatsen efter hennes flak. kramade på ellen och ellen och det gänget. madde ramlade framstupa över spårvagnsspåren och vi skrattade hela tiden. hon var kalaspackad och när vi kom hem till henne åt vi en massa mat och så kom lisa och amanda och det var så fint. allt var så fint. när madde åkte till studentfesten åkte jag och lisa och amanda och drack vin på stammisstället. jag och jacob gjorde dirty dancing-lyftet som vanligt och fick applåder. jag tror att jag åkte hem till martin efter det. sådär fylledräggigt som jag brukar. 

 

och några dagar senare tog han studenten. jag såg hanna karlsson på centralen och fick jätteont i magen. det gick över när jag träffade erik. vi stod med martins familj och det var så JÄVLA varmt den dagen. sådär svettfläcksvarmt. martin fick kramar och blommor och en engångskamera och anton och aron fick såpbubblor och sen åkte dom iväg på flaket. jag och erik gick till den enda lilla baren som finns i lerum och drack några öl. jag minns hur fint det satt i värmen och hur vi delade cigaretter för båda hade ju trots allt "slutat". och så delade vi hemligheter också. stora saker. efter några timmar kom daniel och hämtade oss och martin och vid det laget var han också kalasfull. var på mottagning. jag råkade presentera mig som kompis och inte flickvän hela tiden för jag glömde. stina kom. vi satt i solen och skrattade. jag och martin smög upp på hans rum och hade snabbt slarvigt sex medan alla gäster var där nere. och när alla skålade för honom i champagne log vi mot varandra för att bara vi visste att han hade kommit på min rygg bara fem minuter tidigare. jag kysste honom hejdå och gick till anton och åt tårta. jag och stina försökta vägleda honom till finare kläder (vi misslyckades) och sen kom även martin. antons bror körde dom in till stan. jag och stina fick skjuts en bit. tog bussen. jag gick av i stan och sprang och pussade på lovisa som fyllde år. efter det gick jag och träffade rebecka. det var såpass tidigt att det fortfarande var lite speciellt för oss. efter ett tag gick hennes kompis och hon och jag var kvar. var sådär som vi är. sen kom hela gänget från min klass. framåt natten åkte jag och joel och åt mat och sen hem. jag vet att jag hann ta bort mitt smink och nästan somna, sen kom martin. efter sin studentfest och så sov ni nära nära. på morgonen märkte vi att han hade tagit med sig en halväten hamburgare som han lagt på mitt golv. han åt den kall i min säng och jag älskade varje del av honom. 

vad gör jag egentligen om dagarna? nu när jag förbjudit mig från att träffa martin på en vecka, och dessutom redan innan det började trappa ner på umgänget, blir dagarna så mycket tommare än innan. förut var det något fint i det, nu börjar det kännas av. även om jag gör något varje dag börjar jag känna att det inte räcker. det kanske är skitfriskt, vad vet jag. oftast sover jag inte allt för länge. äter något ibland. laddar ner appar jag aldrig kommer att använda, stressar över skolprojekt jag borde jobba med och tittar på oändliga mängder serier. ungefär så. sorgligt. fick panik häromdagen och tog bort min facebook iallafall. gör småsaker. en lektion, träffa psykologen, lite jobb, fika med en kompis, tandläkaren. sånt. men jag vill ha mer. jag vill ha något som tar upp tid och energi, men som inte pushar för hårt. 

idag var jag och gjorde matteprov. var hundra på att det skulle gå åt helvete. det var tillochmed på den nivån att jag tänkte att detta kanske blir det första prov jag någonsin gjort som jag får ig på. jag hade inte fattat något. varken när läraren förklarade (flera gånger) eller när någon annan förklarade eller när jag testade själv eller läste hur man skulle göra. fix fyra poäng från max, sjukt. men så skönt. kom hem. sängen. så trött. så olidligt jävla seg i kroppen huvudet. nuförtiden är inte ångesten så närvarande, iallafall inte hela tiden. och sorgen lämnar oftare och oftare mig ifred den med (även om den är tydligare än ångesten). vad som tar störst plats är utmattningen, tröttheten. behovet av vila. ögon som inte kan fokusera, ben som inte orkar springa någonstans. så jag blir kvar här. fast jag inte vill.

min säng ska inte vara såhär tom

kudden luktar inte det minsta honom

jag saknar honom 

så jävla instabil. vet inte vad jag vill med något. rädd. 

1. var på festen hos karin. mysigt att träffa johanna, trist att jag som vanligt fick ta hand om alla. 

2. åkte hem till martin efter det. han var också på fest i krokarna. 

3. jag stannade i två nätter. första = dyngraka, fyllesex sådär som man ser på film. liksom direkt när vi kom in genom ytterdörren och sen alla kläder utspridda hela vägen till närmsta säng. sen pyttipanna. andra = vi badade och tittade på film. hade det jättebra i perioder trots att vi var bake. sen bråkade vi och så mådde båda dåligt och så sov vi knappt något under kvällen. 

4. vi bestämde under bråket att vi inte skulle ses på ett tag. och denna gången kom det från honom.

5. åkte in till stan tillsammans med martin på söndagen, han skulle jobba och jag träffade maddo. hon åkte till aruba dagen efter. hatar henne. men om det är någon jag kan unna det så är det hon. hon förtjänar det så jävla mycket. vi åt långfrukost på café och sen åkte jag hem.

6. var hos min psykolog igår. bra, givande samtal. men så.jävla.tröttsamt. tröttsamt att inte bli frisk, tröttsamt att prata om, tröttsamt att tänka. 

7. karin kom hit och skulle hjälpa mig med matten. jag fattade nämligen noll. hon fattade också noll. kände dom där så bekanta panikkänslorna i magen. hur dum i huvudet jag var var det enda jag kunde tänka. dålig dålig dålig. karin åkte på kvällen.

8. ringde martin innan jag gick och la mig. vi har sagt att vi får prata i telefon. och jag kände att jag behövde honom så jävla mycket. någon som kunde prata om något roligt så jag slapp mig själv för en stund. men han var hos anton och aron och därför rätt dryg och stel stämning. la på.

9. gick upp och åkte till matten idag. FATTADE FORTFARANDE INGENTING. panikkänslorna och denna gången gick dom så långt att jag nästan började gråta. rusade därifrån med hjärtat långt ner i magen efter ungefär hälften av lektionen. g a v u p p. 

10. fick mail av en lärare. provet jag gjorde om kongo för ett tag sen, jag fick mvg på det. och även i kursen. men det spelar ju ingen roll för jag är sämst på allt annat.

11. åkte hem, ringde martin för han hade bett mig att ringa och väcka honom. han svarade trots att jag ringde ca fem gånger. sov för djupt. han ringde upp efter ett tag. var dryg. tråkig. stel. när han frågade om min dag berättade jag om matten. att det hade gått så dåligt, att jag var så dålig, att jag mådde så dåligt. han: men du är bra på annat. HELT oentusiastisk, helt fel sak att säga. inte typ nä tråkigt, å kan jag hjälpa. nä. du är ju bra på annat. fy fan. la på.

12. låg i sängen och tänkte att jag borde borde borde försöka med matten. jag har ju trots allt prov på torsdag. kollade på sex and the city istället.

13. åkte till tandläkaren. hon: nu kan vi börja planera inför att boka en tid till att ta bort tandställningen. BÖRJA. PLANERA. INFÖR. VA?!? då blev jag arg. fan förlåt men mina tandläkare har ju varit totalt jävla inkompetenta. dom har ju varit sämst. så när hon sa att det kanske skulle vara aktuellt i början av nästa år skrek jag NÄSTA ÅR?! kände mig elak, men jag orkade inte vara så jävla städad och trevlig. så jag sa till henne det jag tänkt så jävla länge. när jag satte in tandställningen för ca tre och ett halvt år sen (!!!!!!!) sa dom att det skulle ta ett och ett halvt till två år. och jag sa till dom att i fortsättningen borde dom plussa på ca två år för det är väl det som har hänt här. det är inte rättvist att dom ger falska forhoppningar, ett och ett halvt år, nej. två år, nej. artonårsagen, nej. studenten, nej. under sommaren, nej. början av hösten, nej. så när jag har tänkt och sagt att jag skulle bli klar till nyår har jag PLUSSAT på FLERA måndader FLERA gånger. jag sa det till dom. och det var så JÄVLA SKÖNT. och ännu bättre: jag fick som jag ville. jag fick en tid. och här är enda stället jag tänker skrivad det på,  säga det till. den tjugonde november. det är alltså två veckor och en dag kvar. kanske blir det bara på överkäken, men det är ju den som gör ont och är ivägen och ful så det gör mig inte så mycket. JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD FÖR DET. herregud jag skulle kunna dansa. ÄNTLIGEN. nästan tre och ett halv år, fyra operationer, minst ett tandläkarbesök i veckan. lycka. 

14. är deppig nu ändå. matten hänger över mig. fy fan. och martin är fan sämst. jaja.