(din vän pessimisten)

jag vet inte vad som har hänt. plötsligt känns det som att ingenting någonsin kommer att bli bättre (precis som 2011). för hur mycket mitt humör än pendlar, är detta illa. senaste veckorna har varit jobbiga, men nu har det blivit illa. förr måndagen var det tre år sen, och självklart förstördes hela veckan. redan där blev jag svag. skolkade extra mycket, gjorde ingenting, sov dåligt, hade ångest. jag vet att det kanske inte var så bra att jag gick ut i fredags, jag menar det är ju ganska tydligt när man ser på hur det gick. men jag kan inte hålla mig ifrån det. även om jag innerst inne vet att det inte kommer att sluta bra. när jag träffade madde på lördagen var båda bakisdeppiga, kemisk ångest(+vanlig) osv. och såklart triggade vi igång varandra. vi satt och och pratade och ältade och allt kändes bara värre och värre, och det är så himla farligt. iallafall med oss två. för det har inte gått över än. på söndagen vaknade jag med ångest. det var har inte hänt på länge, men de senaste veckorna har det hänt allt oftare. hade jobb, så jag tog mig upp ändå (jobbet kommer jag aldrig skolka från). det var lite bättre efter jobbet. faktiskt. jag hade uträttat något, det var soligt. tyvärr jobbade jag (som rätt ofta) jättenära där martin bor (det är en jävla fart på bostadsmarknaden i östra göteborg). och det senaste har jag verkligen inte tänkt så mycket på honom. ångesten har kommit från andra håll. jag har verkligen känt mig ÖVER honom. helt egentligen, inte haft några jobbiga känslor det minsta för att han ska flytta. okej, vi har setts och pratat lite det senaste, men det har framförallt varit fyllegrejer, och jag har ofta känt att jag inte är sådär jätteintresserad av honom som person under gångerna vi träffats. att det liksom inte riktigt klickat, att en del av kemin är borta. vi har varit mer som kompisar, men som inte har sådär jättekul (däremot väldigt bra sex). vi har setts korta stunder, inga heldagar, möjligtvis sovit tillsammans. det har funkat. och när jag gått därifrån har det kännt bra i magen. 

 

så blev det inte den här gången. jag kom dit vid två. åkte vid halv tio. för första gången på länge kändes det kul att vara med honom. vi skrattade, hade massor att prata om. blev att jag stannade och åt med honom. sen hamnade vi i sängen (det var ju inte så oväntat). inga kyssar fortfarande, inte ens på halsen. hade väldigt bra sex (tyvärr utan kondom, aja baja)

sen grät jag. det fanns en anledning. för efter att vi var klara fick jag en obehagskänsla. jag ville inte vara naken. kände mig för ful. och om jag inte kan vara naken framför martin, vem fan kan jag vara det för då? för det blir värre med det också. jag känner mig fulare och fulare, vidrigare. 

och det märks på mig. jag ser ett samband mellan att jag inte längre har en pojkvän som säger att jag är fin varje dag, som visar att han vill vara med mig, och att jag (precis som 2011) låter vem som helst göra vad som helst på mig. jag är en bekräftelsehora. jag vet det. och det är så sorgligt och så patetiskt och så hemskt. 

och helt plötsligt kom tårarna (som för en gångs skull inte var på grund av martin) och sen grät jag lättnadstårar för att jag är så glad att jag har fått honom och för att jag äntligen är över honom. och sen grät jag ledsentårar för att jag är så jävla vilsen i livet. 

och martin hörde precis när det gick över från lättnadstårar till ledsentårar. jag har liksom ingen vän jag gråter med, inte på samma sätt som med martin. så igår passade jag på. jag satt i hans kvä och det lev mascara på hela hans tröja. och han sa en så himla fin sak. att det var längesen han kände sig så mycket som en kompis till mig, bara kompis. 

sen åkte vi. han till stan för att gå ut, jag hem. "för jag har engelska imorgon". det gick ju bra med det. när jag vaknade imorse ville jag dö. kunde inte ta mig upp. försökte verkligen. tog en dusch, sen gick det inte mer. och nu sitter jag här. i sängen och lektionen började för en halvtimme sen (precis som 2011). 

 

martin flyttar på fredag, och nu är jag ensam igen. helt ensam. livrädd och vilsen. 

skulle ta det lugnt igår. men nej. jag kan ju inte hålla mig ifrån det. träffade rebecka och tänkte fika. blev en tur till systemet istället. satt i hamnen i solnedgången och det var jättefint. problemet var bara att vi inte kunde stoppa där. istället en till tur till systemet och sen ut. vi var på ett ölställe ett tag. skrattade och bytte kläder hundra gånger. sen hånglade jag med en man som var tjugo år äldre än jag inne på toan och bytte nummer.. allt kändes okej och bra och jag var glad (lite för glad). vi gick till stället som ligger granne och träffade timmie och jon. kramades utanför och på en sekund blir jag kalasfull. det gick verkligen bara på ett ögonblick, och så kände jag att den här kvällen kommer definitivt sluta i misär. slutade med att jag stoppade fingrarna i halsen (det är ju det jag gör bäst) och drack vatten ett tag och sen gick vi. kände att jag bara ville hem. dessutom var allt lite mycket, martin var ute, jesper var ute, den där 40åriga mannen smsade och så var timmie och jon med helt plötsligt och min hjärna fixade inte det. kände mig sådär som jag brukade när jag var yngre. drack allt i min väg och brydde mig inte om vem som tog mig på röven. vidrigt. 

kom hem, pappa var fortfarande vaken och tittade på harry potter. jag la mig i soffan och försökte att inte ha ångest. martin ringde någongång under natten. kommer ärligt inte ihåg någonting. jag vet att jag skickade ett sms där jag skrev typ "om du inte hittar någon bättre att gå hem med får du gärna komma hit" efter att han skickat en snap med "besök?". men han hade redan hunnit hem när han fick smset. sa han iallafall. eller så ville han inte. ingen som vet. men lite skönt att han inte kom. jag mår lite för kasst idag för att det skulle ha varit en bra idé. 

 

jag hatar mitt liv. jag förstår inte varför jag gör så här mot mig själv. 

det är inte det att det gjorde extra ont i själen igår bara för att det var årsdag, men eftersom att jag är extrem när det kommer till datum blev det självklart att jag tänkte extra mycket på det, vilket gjorde att jag mådde dåligt hela dagen. och självklart gick dagen i 2011s tecken. jag skolkade, sov, spydde och var otrevligt mot familjen. 

hade jag inte tagit ledigt från livet hade jag nog gått sönder. 

tre år idag.

blev att jag var ute lite med madde i tisdags. lite vin, blev lite middag och ännu mer vin. kvällen slutade hemma hos martin. inget konstigt. no hard feelings. sex. somnade på varsin sida av sängen. vaknade på samma. när jag någon gång under natten vaknade, fortfarande lite full, och tittade på honom, blev det att jag pussade honom på munnen. bara en gång. jag kan inte ens komma ihåg senast det hände. men bara en, och inga fler. kröp in i hans famn, somnade och sov som en bebis hela natten. har inte känt mig hundra bekväm med att sova nära honom det senaste. men nu. å. det var helt fantastiskt. på morgonen hade vi sex. två gånger, SWEET JESUS jag behövde få ligga lite. vi tittade på alla walking dead-avsnitt vi missat. innan jag gick pratade vi lite mer om oss. det känns verkligen bra. igen sa han att han inte var särskilt kär i mig längre. lättnaden. det ska bli skönt att han åker. skulle bara gärna hinna ligga någon mer gång. ärligt även om vi inte samspelar NÅGONSTANS i relationen, så har vi helt fantastiskt sex.

åkte till min psykolog direkt därifrån. tycker så mycket om henne. på kvällen träffade jag sebastian. drack öl. det var nästan oväntat trevligt faktiskt. idag har jag känt mg lite seg. kanske för mycket alkohol. antagligen. men var iallafall på matten idag.

det blir inte bättre av att jag inte kan umgås utan alkohol. 

hatar mig själv på spårvagnen. 

förra fredagen var jag hemma hos karin. vi lagade mat och tittade på film och somnade vid elva. åt frukost i köket och gick till bussen i solen.

 

under lördagen var jag och demonstrerade. det var ju 8 mars. åkte till johanna på lördagen. med joel och kristoffer och åt middag. kristoffer hade tagit med sig helt sinnessjuka mängder godis från jobbet och jag och joel köpte cola, inte alkohol, utan cola. efter ett tag kom karin och filip. vi tittade på melodifestivalen. röstade varsin gång, men mest bara umgicks. det var så fint att inte supa tills vi däckar för en gångs skull. asta hade ordnat klubb på kontiki, men till slut blev det bara karin och filip som gick. vi andra var sjuka/skulle jobba/ha match/resa bort/bakfulla/ledsna/trötta. vi stannade dock kvar hos johanna ett tag. åt godis och popcorn och pratade och skypade med hanna i london.

 

på söndagen jobbade jag. två hus från martin. gjorde dock ingenting av saken. det var sol och skönt att stå ute. men på söndagen bröt jag också ihop. skulle ha träffat madde, men hon orkade inte.

 

på måndagen när jag vaknade visste jag att dagen skulle gå åt helvete. gick ändå till engelskan. dum idé. var bara arg på allt och alla och framförallt den totalt inkompetenta läraren. gick hem. laddade ner en film. la mig i sängen. stannade där. 

 

i tisdags skippade jag matten. kunde inte ta mig upp. tog hand om mig själv hela dagen. försökte inte ens plugga. gick en långpromenad i solen istället. madde kom hit på kvällen. hon hade med sig cola, choklad och pingvinstänger. världens bästa vän. 

 

på onsdagen pratade jag med rebecka i telefon hur länge som helst. sen åkte jag till timmie. det är lite svår situation. timmie är ju martins kompis från början, och jag fattar ju att det kan vara lite känsligt, men jag har verkligen saknat timmie sen jag och martin gjorde slut. jag vet inte hur många gånger timmie sov över med mig och martin. hur vi kunde vara tre i förhållandet i perioder nästan. alltid hos martin, ofta bakfulla, gärna i flera dagar. det var som att vi bodde ihop. vi lagade mat och dom gameade och jag pluggade och vi tittade på film och dom spelade gitarr och vi var ute med hunden och vi skrattade och rökte på balkongen och jag och martin bråkade inte på några dagar. så att träffa honom igen (förutom ute) var jättefint. vi handlade en massa, träffade på hampus (han som sett mig naken.... framförallt så konstig grej att rätta honom "martins EX") och så träffade vi hans mamma och så lagade vi mat hos honom (hysteriskt gott) pratade med hans syster i flera timmar. och framåt kvällen gick vi upp på berget och tittade ut över partille i solnedgången. det var så jävla fint verkligen. vi hade skrattat hela dagen, men som vanligt när det blir mörkt blir även samtalen det. men det kändes liksom okej. det var lättsamt ändå. och timmie sa att han verkligen verkligen tyckte om mig och det kändes så genuint och så fint. sen gick vi hem till honom igen. hängde lite med hans flickvän och sen åkte jag hem. 

 

i torsdags var jag på matten. just nu är jag i fasen att jag hoppas på att få ett g. det var mycket svårare än jag trott. på spårvagnen hem ringer rebecka. det blir att jag stannar i stan och träffar henne. vi köpte en flaska vin och satte oss vid kanalen. halsade rätt ur som två fjortisar och skrattade och pratade. när den första flaskan var sluta kändes det som en jättebra idé med en till flaska. så efter att vi kissat på allmän plats, träffat eriksson och skrattat på clas ohlson styrde vi än en gång stegen till systembolaget. en flaska till och sen mcdonalds. vi satte oss på en trappa och hade det gott. pratade. skrattade. tycker så mycket om henne. när vi skildes åt sa hon att hon älskar mig. jag hoppade på en spårvagn och var hemma vid åtta. bra dag. 

 

jag är konstant upptagen. träffar folk så att jag känner mig mindre ensam. det sorgligaste är ju att det nästan är ensammare. för när känslorna väl hinner ikapp är dom för starka. iallafall för mitt psyke. 

var ute med madde i förrgår. först thaimat och vin, sen öl och excet. hade väl roligt. madde är bäst i världen. meeeen, jag KUNDE inte hålla mig från att leka med elden, och igår morse vaknade jag hemma hos martin. precis som tusen gånger förr ramlade jag in någongång efter fyra, hade lite slafsigt sex och sen däckade. vaknade med gammalt smink och illamående och behövde sen åka hem i gårdagens kläder. skillnaden var att när jag gjorde det när vi var tillsammans gjorde det ingenting. nu däremot kändes det smutsigt, äckligt på något sätt. och jag skämdes när jag gick hem med luva och solglasögon och trassligt hår bland alla som njöt av den våriga förmiddagen. 

han bad mig flera gånger att inte ha ångest över detta. jag har inte så farlig ångest faktiskt. det hade kunnat vara betydligt värre. spärren var nog när han sa dom magiska orden.

 

"jag är inte särskilt kär i dig längre". 

 

jag minns när dom magiska orden var precis motstatsen. "jag är så himla kär i dig." och nu är det tvärt om. nu är det att han inte är kär i mig som gör mig glad. det känns konstigt. fel. och jag är inte kär i honom heller.

ett kapitel är avslutat. 

 

(jag hade på mig hans mjukisbralleshorts och tshirt, han rostade mackor, vi såg ett avsnitt walking dead (det har jag inte kunnat med att göra själv) och vi kramades en gång. vi kysstes inte. inte alls. definitivt inte på morgonen, men inte ens när vi hade sex. skillnad. det blev inte dålig stämninga. inte ens lite. och när vi skildes åt sa han "det är så skönt att äntligen kunna skratta med dig igen".)

just det. en till sak. något som jag fick förvånandsvärt mycket ångest över. 

jag har slutat med mina p-piller. 

 

det känns som ett så tydligt steg. så sorgligt och tydligt steg. 

jag har funderat på det ett tag. jag menar, egentligen är det ju ingen poäng eftersom att jag inte har en fast partner längre (eftersom att jag inte har martin martin martin martin längre). dessutom har jag ätit dessa piller sen jag var femton. det är alltså typ fyra år. jag vet inte hur jag skulle bli utan alla hormoner. tänk om det är skillnad? 

det som gjorde att jag bestämde mig var när jag var för att hämta ut dom och dom höjt priset. jag fattade inte helt, för det ska ju vara billigare när man är under 20 i göteborg, men tydligen hade dom höjt just mina.. jag vet inte. så istället för 25 kronor för tre månade var det nu 300 för tre månader. och det har jag fasen inte råd med. iallafall inte om jag inte är säker på att jag kommer att ha sex. hade jag haft kvar martin till exempel hade jag ju kunnat lägga dom pengarna, men nu känns det bara konstigt. 

 

det finns dock en del som är jobbigt med att sluta med dom. kanske är det till och med därför jag är så ledsen nu. lite hormonrubbning. men förutom det så har jag ju ingen aning om hur min kropp kommer att bete sig. ledsen/glad, gå upp/gå ner i vikt osv. eftersom att jag googlat så duktigt har jag ju stenkoll på alla hemska utsättningssymptom. dålig hy, fruktansvärd mensvärk, gå upp i vikt (det vet jag inte om jag klarar), gå ner i vikt (jag vet egentligen inte vad som är värst), humörsvängningar osv. 

att jag dessutom har haft mens typ fem gånger dom senaste två åren gör det ju inte bättre. jag har hoppat över mens pga har inte orkat och det har liksom inte varit något problem, det har bara varit svinpraktiskt. att nu behöva ha mens en gång i månaden utan undantag känns förjävligt. dessutom kan jag bli extra deppig då. så det suger. men detta är det enda logiska. skulle det krisa kan jag ju faktiskt alltid börja igen. 

 

men det som svider mest, mer än alla potentiella finnar, viktras och humörsvängningar, det är vad det står för. att jag är ensam. igen. det är så otroligt sorgligt. igen säger jag (som jag verkligen alltid gör) denna gången var den sista. nu ska jag aldirg bli beroende av någon igen. aldrig. 

jag föll för frestelsen och ringde martin igår. vad som är sorgligt med det hela är egentligen inte att jag gjorde det, utan hur fruktansvärt otillfredsställande det var. det är inte samma sak längre. jag tror att det är en del i varför jag plötsligt brutit ihop. jag har insett att martin inte finns längre. det är det här jag velat hela tiden, men det har ändå kommit som en chock. martin är ur mitt liv. jag kan ringa honom och träffa honom, men jag få inte samma känsla. det ger mig ingenting. jag har ingen egentlig lust, och när vi väl hörs är det något helt annat, från mitt håll. och det är det som är så sorgligt. nu är jag ensam igen. på riktigt. jag kan inte ens gå tillbaka till martin längre, för jag är inte intresserad. det är en så jävla komplex känsla. så många motstridiga delar av det hela. jag är så ambivalent inför honom. min spontana tanke är att jag vill ha honom här, att jag ska ringa honom när jag mår dåligt - men det är bara en gammal vana. det går liksom på autopilot. jag vill inte geentligen. jag får inte ut något av det.

 

när jag ringde honom igår var den känslan så tydlig. han kunde inte hjälpa mig, jag hade inget att säga till honom. vi är inte VI längre. och det är skönt. men så fruktansvärt sorgligt. 

 

det är så mycket tydligare nu. inget ont i magen när jag tänker på honom. hans tandborste är borta. lakan han aldrig sovit i. inga av hans kläder blandade med mina bland den rena tvätten. nya vanor. nytt. nytt. ensamt. till och med tankarna är annorlunda. jag tänker inte direkt detta måste jag säga till martin eller detta vill jag göra tillsammans med martin. det händer såklart, men det är inte samma sak. 

jag föreställer mig inte honom bredvid mig i sängen när jag inte kan sova längre. jag vet inte ens om jag hade sovit gott bredvid honom nu, det hade nog varit för ovant. bara den tanken är så sjuk. jag hade inte sovit gott bredvid personen jag delat säng med under två år. 

 

det är liksom skillnad på saknaden. jag saknar inte honom längre. jag saknar snarare att sakna honom. 

precis som jag tänkte. verkar något för bra för att vara sant är det antagligen det också. har totalt brutit ihop. det har kommit smygande under ett par dagar. psyket har gjort revolt. jag har ingen koll på känslorna. och idag kom tårarna. 

 

vad tänkte jag egentligen? att det skulle lösa sig för mig? någonsin? jag kommer att fastna här. jag vet det. jag känner det. det kommer aldrig bli något av mig. jag komme föralltid vara den där tjejen som skulle kunna lyckas, bara inte just nu. och det där just nuet kommer att sitta i för livet. jag kommer aldrig att lyckas med något. jag kommer aldirg kunna ha ett ordentligt och givande jobb. jag kommer aldirg bli klar med gymnasiet, ännu mindre plugga vidare. jag kommer aldrig att någonsin hitta någon som vill vara med mig på riktigt, och om jag gör det kommer jag att skrämma bort personen ändå. jag kommer aldrig att få familj eller lägenhet eller någonting att vara stolt över. jag är ful och fet och vidrig. tråkig och jobbig. dålig. så fruktansvärt dålig. äcklig och ful. fy fan. 

 

och precis som alltid annars när jag går sönder går jag tillbaka till det förbjudna beroendet. det är bara det att den här gången har jag två att välja på. rakbladen eller martin. skada kroppen eller psyket. vad förtjänar jag. båda ger kortsiktig lösning, bara det att den ena kommer att fortsätta göra ont medan den andra läker. vad väljer jag? vilket sorgligt jävla beroende ska jag ta upp den här gången? VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA SVAG? äckliga dåliga jävla vidiga fula feta vider kan du DÖ. 

 

jag hatar mig själv.

på något sätt känns det som att livet ordnar sig. lite iallafall. och bara för att jag skriver det här kommer jag definitivt få äta upp det när något skiter sig om en vecka.

 

jag vet inte vad det är. jag har svårt att sätta fingret på det. men det är något. en känsla. något som gör det lite lite enklare att ta sig upp på morgonen. jag kan le åt fin musik. jag läser böcker igen. jag dagdrömmer på ett sätt jag inte gjort på flera år. spelar upp lyckliga scenarier snarare är självmordsplaner. det är ljust ute också. när jag vaknade imorse vid halv åtta var det i princip ljust ute. och det klart jag hade kunnat, precis som tidigare år, sett sommaren som något destruktivt. stanna ute hela natten och supa under dagarna. springa längs spårvagnsspår och glömma bort att äta på flera dagar. hångla i buskar och skrika på främlingar. men jag såg det inte så. inte direkt iallafall. även små framsteg är framsteg. framförallt för mig. jag tar (iallafall lite) ansvar för det skolarbete jag tagit på mig att göra, och hör och häpna, jag tycker att det mesta är ganska kul. det är inte sådär dödligt motigt längre. jag får inte ångest och tryck över bröstet när jag sätter mig ner för att göra det. jag går på lektionerna och om jag inte kommer mailar jag och frågar vad jag missat. 

 

jag uppskattar mina vänner så otroligt mycket. madeleine som är min absolut bästa vän och som jag vet att jag kommer att ha livet ut vad som händer. och skulle det skita sig med allt annat, vet jag iallafall att hon är min stora kärlek. jag tänker på mina fina gamla klasskompisar. på johanna, på karin tillochmed, på kristoffer och asta. på att jag har en självklar plats hos dom och för att det faller sig naturligt att kalla dom för "gänget".

jag är så glad för alla efterblivna utekvällar vi haft. alla dumheter vi gjort och allt som tillhör.

 

 

jag vet att jag kanske egentligen dricker lite för mycket (iallafall lite för destruktivt) i perioder. men jag har roligt under tiden. jag är så glad för alla dagsfyllor jag haft med madeleine och alla kisspauser med karin. jag är så glad för alla nattpommesfrites och för skolfester. och alla middagar med dansgruppen som slutat i extremfylla.

det är jag också så glad för. min dansgrupp. även om jag inte dansat på över ett år nu är jag så tacksam för alla timmarna på balettakademien. för alla blåsor och all svett. för alla skratt och alla tårar. för min helt fantastiska danslärare som funnits i ur och skur. för gångerna vi varit hemma hos henne och myst. för alla smygrökta cigaretter på baksidan med raggsockar över dansskorna. när vi åkte till london tillsammans och dansade på pineapple. alla gånger vi satt in extraträningar på artisten, och alla föreställningar på pustervik. 

 

och så är jag så otroligt tacksam för mitt jobb. det är så himla kul, och så otroligt lagom för mig just nu. och att jag dessutom har det på mitt cv när jag ska söka annat kommer nog att vara en extem bonus med tanke på att jag inte har några betyg att visa upp. 

jag tänker mycket på cisv och på vad det har varit för mig. en fast punkt i ett stormigt liv. jag har utvecklats något otroligt genom alla läger och planeringsmöten. alla efterblivna bilresor och snöbollskrig, uppeldade filtar och korvar, alla kramar och tårar, alla timmar man inte ens pratat. 

 

och så martin. såklart. jag KAN inte skriva det här utan att nämna honom. men jag vill ändå lägga fokus på att det är först nu jag tar upp honom. han är inte längre mitt prio ett. det är en sorglig känsla, men egentligen mer vemodig än deppig. jag känner inte att jag oroar mig sönder för honom längre. jag känner att jag släppt taget. jag känner mig inte det minsta kär i honom. jag vet däremot att det kommer att svida när han går vidare, men jag vet också att det går över. hjärtat lagar sig själv. och även om det blir bräckligare varje gång faller i bitar, blir det starkare varje gång någonting är riktigt bra. jag är så glad att jag har fått lov att ha martin så länge som jag hade ändå. på något sätt känns det som att jag växt upp tillsammans med honom. han har varit med om så många första händelser. jag är inte ens i närheten av samma person som jag var innan vi träffades. jag är så tacksam för att han genom allt stannade kvar och gjorde den här resan med mig. han är en av dom där personerna som alltid alltid alltid finns kvar i hjärtat. även om jag inte har någon lust att träffa honom för tillfället. 

 

idag på spårvagnen satt en tjej och läste något på sin telefon, och helt plötsligt sprack hon upp i ett leende, precis som att någon skrivit något fint och roligt. och redan där var min morgon gjord. att höra någon prata om sitt småsyskon med kärlek i rösten, eller höra någon prata om vad dom vill göra med sitt liv värderar jag så otroligt högt. ju mer man tänker på det, desto oftare märker man det. 

 

jag blir varm och bubblig inombords när jag tänker på att det bara kommer att bli varmare och ljusare nu. våren går alltid hysteriskt fort, och jag kommer knappt hinna blinka innan det är sommar. det vet jag. och jag ser inte på hösten som något deppigt, som något mörkt eller sorgligt. jag ser det som ett äventyr. jag längtar. jag vill börja mitt liv nu. jag vill göra saker, uppleva saker. jag vill möta människor som kan komma att bli en viktig del av mig. jag vill skratta och känna att jag faktiskt gör något som betyder något för någon. jag vill göra det tillsammans med rebecka. och jag håller tummarna lika mycket som jag nu lärt mig att det är upp till mig. det är bara att se till att det blir så. jag ser fram emot att ha kommit längre än halvvägs med gymnasiet. 

har pluggat hela dagen. faktiskt fått en hel del gjort. kanske inte tillräckligt, och kanske inte så mycket so jag skulle kunnat om jag jämför med någon annan. men för att vara jag är det bra. 

 

ps. jag vägde mig hos farmor och farfar. jag har gått ner ännu mer i vikt. vägde bara 42..

i fredags var jag ute med lisa och amanda. inget extremt, bara öl på linnéterrassen. det var kul att träffa amanda igen, det var himla längesen. det stängde vid ett och vi åkte hem direkt efter. jag tänker att det ska bli skönt med lite sömn och att det inte blev en helkväll. nähä. då slutar det med att jag är uppe till klockan fyra och har telefonsex med martin. SNÄLLA? vem gör så? så himla konstig grej. 

 

igår vart jag konstigt bakis. dessutom trött. så det blev en dag i sängen under täcket med sex and the city. träffade joel någon timme på kvällen och tog en promme. kändes som att jag behöve göra något iallafall. idag ska jag försöka plugga så mycket jag kan. funderar på om jag ska gå ut och köpa typ godis så att jag kan få lite energi och lite pepp. ikväll ska vi hem till farmor och farfar och fira farmor som fyller år imorgon. 

imorgon har jag matteprov. så det är ju.. kul...