544
har levt samboliv med martin i några dagar. saknar honom dock redan.
nu ska jag ut med madde. spritluckan. dags att bli full.
543
jag är i balklänningsköpartagen. jaha. och min studentmössa finns hos posten. hat inte hämat den än bara. det känns som att tiden går för fort. jag fattar inte vad som händer och jag hänger inte med.
542
alex: nej jag kommer inte in på någon av dom. jag får istället samtal med en sjuksköterska varannan vecka. det är allt dom kan erbjuda.
541
herregud vad ont det gör. inuti alltiså. policydokumentet skulle varit inne igår och vi kommer inte framåt. av sex punkter är inte ens en klar. vi bara påbörjar utan att avsluta. (precis som med allt annat för mig) det skulle göra så ont om jag missar detta. om jag skulle misslyckas. det här är nästan halva mitt betyg i tre kurser. inte policydokumentet, men fn-momentet. jag KAN inte misslyckas med detta, för det är i princip omöjligt att ta igen.
jag vet inte hur jag ska göra. det kommer ingen räddare i nöden-energi. istället gör allt bara ondare och ondare. jag har ingen som helst koncentrationsförmåga, ingen som helst diciplin, och när jag väl sätter mig för att skriva, kommer det inga ord ur mina fingertoppar.
jag kan inte läsa. jag som brukade älska att läsa. jag som läste flera böcker i veckan i perioder. det har bara tagoit stop. jag läser samma mening om och om igen, utan att det går in. och jag vet att det är en övningssak. jag vet att jag måste träna upp det. men det går inte. jag har inte orken. och jag har verkligen inte orken att känna mig dum i huvudet. inte nu. inte någonsin.
jag är inte duktig längre.
där. jag sa det. där kom det. det som jag gått och tänkt på i flera månader, kanske år. jag var den med allra bäst betyg i så många år. men så vaknade jag upp en dag, och orkade inte mer. och där tog det stopp. visst gick jag ut nian, och visst gjorde jag det med bäst betyg i klassen trots att jag varit 100% sjukskriven större delen av året. och visst började jag ettan. och läste nästan alla kurser och fick bra betyg för att åretigen - varit sjukskriven. och så började jag tvåan. och läste inte så många kurser, men dom jag gjorde, gjorde jag okej. och nu. jag kommer att ha läst tre kurser. om jag har tur. och varje bokstav har varit smärtor och svett. varje ord har gjort sönder mig inuti. varje mening har tagit 3000 år att skriva.
grejen är att jag fortfarande lever kvar i fantasin om att jag är duktig. jag har fortfarande samma ambitioner. jag har fortfarade samma förväntningar på mig själv och samma hat om jag inte orkar. det går inte att vara 100% sjukskriven och gå ut med fullständiga betyg. det är inte rimligt. samtidigt är det det jag förväntar mig av mig själv. det har gått nästan fyra år sen jag blev sjukskriven första gången. jag borde ha vant mig vid tanken. jag borde ha insett att det inte går - och att det är okej! för jag vet det egentligen. innerst inne vet jag det. men det går bara inte. det är omöjligt.
så nu sitter jag här. med ett oavslutat policydokument och orkar inte.
orkar inte läsa mer, orkar inte skriva mer.
orkar inte hata mig själv för att jag inte orkar.
540
bröt ihop framför pappa. fan i helvete. dummaste jag kunde gjort. han får inte se mig svag. för jag vet att det ALLTID slutar med att han och mamma använder den lilla info jag ger dom mot mig. jag orkar inte detta och jag orkar inte plugga men jag orkar inte ha arbetet kvar och jag orkar inte svika lovisa.
vill att martin ska vara här.
539
har väl pluggat med lovisa i kanske fyra timmar. hon är inte heller så pluggig. ajajaj. policydokumentet skulle varit inne för en och en halv timme sen. vi är inte ens klara med första punkten. av fem.. det är egentligen inte det att jag har ångest över att vi kommer lämna in för sent. det är inte det att vi inte kommer få vara med i rollspelet, eller kommer få ig. det som känns jobbigt är att det fortfarande ligger över mig. jag vill bli klar och sova och skratta och kunna tänka på annat. jag behöver det just nu. jag hinner inte tänka på mig själv just nu, och hur egoistiskt det än låter, behöver jag det just nu. visst får jag väl skylla mig själv som inte började tidigare. jag vet. men ändå. ändå. fan.
538
nää å vad vidrigt det var. jag kan bli helt knäpp av att bara tänka på att jag har en livmoder, så att se den i ultraljud och att ha en tant klämma på den inifrån. nej det är för mycket för mig. är klar nu iallafall. får svar om sex veckor.
537
är på umo. ska göra cellprov tror jag. är så nervös. menar det. är verkligen rätt stissig.
536
JÄVLA HELVETESDAG
535
igår när jag kom fram hämtade anton mig på "elmoppen" den som inte är en elmoppe utan någon form av permobil.. han hade med sig overall och så satt jag i hans knä. när jag kom hem till martin var aron också där. vi kollade på någon konstig film och sen lite game of thrones och jag grät tyst men ingen la någon vikt vid det utom martin som kramade mig lite hårdare. kändes så himla skönt. sen gick martin med mig och tog en cigg och sen gick vi till hans rum och kollade tecknad film istället. och så sov vi. inte för nära, utan precis lagom. idag har jag inte gråtit än. kanske är bra. kanske inte. hm.
534
är hos martin. fortfarande. kommer matcha så att jag är hemma bara lite innan lovisa kommer. känner att det inte alls är läge för mig att vara ensam. 24 mars kan ta sig.
533
det krisar. oscar finns än en gång inuti mig, fast med bildligt talat denna gången. det var fint att klappa på asta och kramas med lovisa. men inte mer än så liksom. fick tårar i ögonen så fort jag skulle säga något. kände mig allt annat än bekväm och för kanske första gången i mitt liv drack jag inte upp min öl. gav den till sonja istället.
ringde martin. berättade läget. jag är på väg till honom nu. anton hämtar mig i gråbo fina fina killen.
det känns som att jag är ivägen. det känns som att jag är en börda. men just nu har jag inte råd att tänka så. inte om jag inte vill dö på kuppen. för det är den nivån det är på känns det som.
532
asta fyller år idag så vi ska ut och dricka öl och fira. och så ska vi ha gäster. och så måste jag skriva klart policydokumentet. men i huvudet står allt still. jag har samma bilder hela tiden. det är det enda jag kan fokusera på. imorgon är det precis två år sen jag blev våldtagen. två år. jag är så jävla instabil, och detta på det. jag kan liksom inte få ut bilderna ur huvudet. jag fattar inte hur jag ska kunna sitta och vara trevlig mot våra gäster och sen asta när det är allt jag kan tänka på. hur ska jag kunna skriva ett policydokument när jag knappt kan skriva detta för att tårarna inte slutar rinna. hur ska jag överleva det här?
och frågan; ska jag supa skallen av mig ikväll för att försöka glömma, eller ska jag vara nykter så att ångesten inte blir större än nödvändigt imorgon?
hjälp
531
ångesten sliter sönder mig. förstår inte hur jag någonsin skulle kunna bli frisk.
530
igår var helvetet.
i förrgår kom ju martin hit och sov. han var ledsen över sin familj. vi kramades och han var väl rätt nere. sen såg vi perks of being a wallflower också, vilket aldrig gör saken bättre. han skulle till skolan tidigt. han hade sagt till mig att jag skulle tvinga iväg honom om han inte ville. han ville inte och jag försökte tvinga lite. men det gick verkligen inte. han sa att han skulle gå på en senare lektion iallafall och vi somnade om. han kom upp och jag gjorde frukost till honom. när han väl kom iväg var det något fel på spårvagnarna så det var ingen idé att vänta på nästa. han kom tillbaka hit till mig istället. jag behövde (behöver) verkligen plugga så han försökte hjälpa mig lite. min hjärna var en stor gröt mest och efter någon halvtimme tog vi en paus. bara det att vi aldrig började igen..
av någon anledning började i bråka. eller. alltså.. jag vet att jag skriver att vi bråkar, men det gör vi inte egentligen. vi tycker olika och är ledsna mest. vi skriker aldrig. det är inte det. finns bara inget annat ord. så ja, vi började bråka. som vanligt nu för tiden.
på söndag är det precis två år sen jag blev våldtagen. det lämnar liksom inte tankarna. är extra sårbar just nu. eftersom att jag redan innan var inne i en svacka och är löjligt instabil blir det katastrof med tvåårsdag på det.
och jag var ärligare än jag någonsin varit. han frågade vad jag tänkte på, (fem kronor och två kramar för dina tankar) och jag svarade det jag tänkte. på riktigt. hanna. jag vet att jag är patetisk. men jag känner mig så dålig bara. och det känns som att jag alltid kommer att vara sämre än alla, och däribland även hanna, speciellt eftersom att hon fortfarande är nära. och jag sa det till honom. hon är gladare, smalare, har hanterat sina övergrepp och är frisk. det är nog det som svider mest. hon är frisk och jag är sjuk. om man är frisk spelar det ingen roll om man inte är så allmänbildad eller lite barnslig. det kommer alltid att väga över.
sen stängde jag ner. stängde av och fastnade i mig själv. martin försökte, men då var det redan för sent. jag kommer inte ihåg vad han sa till mig under tiden förutm några saker. jag vet att han sa att hon inte är frisk. att hon inte alls är det. och att det var jättejobbigt för henne att ha sex också. och han sa att jag inte var dålig. och han sa att det var mig han ville vara med.
jag var borta i säkert tre timmar. stirrade. väggen. han försökte. det vet jag, men det gick inte. och jag vet att han blev rädd. för att det inte gick över. nu i efterhand vet jag att han gick iväg och ringde stina. frågade vad han skulle göra. och stina sa det enda hon visste. det jag har sagt till henne funkar ibland. gör något annat. sätt på en film, plugga. lägg inte så mycket fokus på det. men han tog det för bokstavligt och satte på en film och ignorerade mig istället. det måste finnas något mellanläge.
sen blev det jätteilla och jag började hyperventilera (det har jag inte gjort på flera år. inte på den här nivån) och han fattade inte grejen. jag grät och höll på att svimma pga fick ingen luft fast jag andades för mycket, för snabbt. och han satt bara där. gjorde ingenting. kanske var det läga att ingripa men han hade ingen aning (och jag FÖRSTÅR att det inte är lätt, men i stunden gjorde allt så ont) så jag skrek väl att han skulle gå. så han gick. direkt.
jag trodde att jag skulle dö och gjorde det enda jag visste skulle hjälpa. jag tog fram dom Vassa. och jag gjorde det jag gör bäst. förstör mig själv. förstör FÖR mig själv. jag lugnade mig. jag kunde andas igen. men gråten försvann inte. hela tiden grät jag orden kom tillbaka. det var längesen jag var så rädd. rädd för mig själv. rädd för att inte bli räddad. rädd för att han gått och inte skulle komma tillbaka.
men han gjorde det. han hade inte gått. han hade gått ut från mitt rum och ringt stina igen. gråtit. frågat henne vad han skulle göra. han hade tyckt det var så svårt att veta vad han skulle göra, men hon sa att om jag hade bett honom gå så skulle han gå. han skrev en lapp, typ "hör av dig när du mår bättre älskar dig" som han tänkte lägga utanför dörren. men av någon anledning bestämde han sig för att gå in och lägga den på sängen istället. så han kom in och såg allt blod och blev jätterädd. han plåstrade om mig och kramade mig och jag kunde inte sluta gråta. han såg så rädd ut. och jag skämdes. jag skämdes något så otroligt. sen la han mig i sängen och jag grät väl konstant i ganska många timmar. jag lugnade ner mig. vi lagade mat. jag höll på att spy flera gånger men han sa att jag var tvungen att äta. plötsligt var allt som vanligt igen. när vi ätit upp la vi oss i sängen. då började jag gråta igen. det tog inet slut. och när han sa att han var så otroligt ledsen att han behövde gå fick jag panik och blev jätterädd att han skulle lämna mig, patetiskt jag vet, så han stannade. det var en så sjuk rädsla. jag hade en känsla av att det skulle gå åt helvete stunden han gick härifrån. på något sätt kändes det som att det var sista avskedet. sen grät jag väl från och till hela kvällen. vi är okej och så, men det känns fortfarande så himla konstigt alltihop. och han sa att han kände sig lite lätt traumatiserad över det som hände. och jag fattar det. jag är så otrolit ledsen över att han fick se det där. att han fick vira bandage och torka blod. men inte bara det. utan hela dagen. HELA dagen var jag ett monster. grejen med det är så sjukt. han har väl sett mig SÅ borta och ledsen med då mycket ångest två gånger förutom igår. och den här har varit värst. och annars har han väl sett mig ledsen, men inte så ledsen kanske tjugo gånger. han är inte van. och det har dels varit ett medvetet val, jag vill inte att han ska ha den bilden av mig. och jag vill också kunna ha kompisar som jag ENDAST är frisk med. men också har det varit det att jag inte har mått dåligt med honom. jag fattar om han är rädd. och jag skäms verkligen något fruktansvärt. jag har så dåligt samvete. och så är jag arg på mig själv.
jag är så rädd att det ska bli som med sean. att han säger att det är bra och att ingenting är förändrat och att det inte spelar någon roll att jag är sjuk ibland, och sen komma på att han inte orkar och dumpa mig. jag skulle inte ora
är väl rätt förstörd idag med.
529
har verkligen gjort ALLT utom att plugga. och eftersom att jag känner mig själv vet jag att jag kommer sitta på söndag och gråta blod och plugga tills jag svimmar. fattar inte att det ska vara så svårt..
jag bad martin komma hit iallafall. jag brukar aldrig be honom om saker. men just nu kände jag att det behövdes. och han ville. så jag slipper sova ensam inatt iallafall. alltid något.
528
jag måste skriva lite om fnrollspelet. när jag och karin var och kollade på lerums. martin och anton och aron var rådgivare och skrev lappar till dom olika delegationerna. jag och karin satt mest och fnissade åt folks hattar.
på tåget dit hann karin bli jättenervös över att träffa aron för första gången. och det smittade av sig. jag hade absolut inget att vara nervös över. jag har träffat martin flera hundra gånger och spenderat över en månad tillsammans med anton. aron är världens snällaste. jag hade verkligen inget att hetsa över. utom en sak.
hanna. martins ex. hon var med i rollspelet och jag kände väl hela tiden att det kunde bli så otroligt fel. först åt vi. jag och karin och martin och aron. det var mysigt. det var så avslappnad stämning mellan aron och karin och jag var så glad för att det funkade. för karins skull. för arons skull.
sen gick vi till skolan och satte oss på åskådarplatserna. när dom hade paus pekade martin på hanna. jaha. vad ska jag göra med den informationen. hanna är förövrigt jätteliten. supersmal och oj vad jag kände mig enorm. och så har hon superlångt blont fjortishår och en massa smink. det var allt jag hann se. martin och jag skrattade lite åt hennes fula skor och det märktes så tydligt att hon stod med ryggen mot för att hon inte ville hälsa. jag funderade på om jag skulle vara the bigger person och gå fram och säga hej, men jag var inte tillräckligt modig. eller stark. plus att det fanns en chans att jag skulle råkat spy på henne, och det hade ju varit taskigt. och oskönt..
han pussade på mig. mitt bland alla på skolan. bland alla sina kompisar och ex och gamla lös. visst gjode det mig glad, men inte tillräckligt. jag hade fortfarande den där nervösa känslan i magen.
också detta jag kunde peka på vilken tjej där inne som helst, och han hade löst antingen henne eller hennes bästa kompis. på rikitgt alltså. okej jag vet att lerum, och framförallt gråbo, är minimalt, men fortfarande. det kändes halvkul. efter ett tag följde jag karin till bussen. jag fick sen veta att jag hade missat hannas tal. vet inte om det var bra eller dåligt. jag hade så gärna hört henne prata. sett henne på riktigt. men samtidigt vet jag inte om jag hade klarat det. inte när martin satt så nära och skickade lappar till henne hela tiden. lappar om fn men som likfan sved i hjärtat. det blev inte bättre av att han berättade att hon ringt honom för några dagar sen pga en rolig sak som hänt. och att han tyckte att det var konstigt att hon inte hälsade, eftersom att dom "alltid gör det". jag VET att jag inte kan förbjuda honom från att prata med henne, det VILL jag inte ens. det är bara det att det gör så ont att dom fortfarande är nära och att hon fortfarande finns i hans liv på det sättet. visst önskar jag att min första största kärlek också gjorde det, men det är en helt annan sak. sean och jag är en HELT annan sak. dessutom låg inte vi för några månader sen.
jag var helt sjukt omogen och flirtade ganska mycket med en i rollspelet. men just då kände jag att det var det jag behövde. och om det gjorde det minsta lilla pytteont i martin kunde han gott ha det, för inget gjorde ondare än det jag kände just då. då jävla töntigt och dumt, men jaja. killen gick i och för sig i ettan (barely legal hehe och två år yngre) men han var precis en sån kille jag i vanliga fall faller för. i utseendet menar jag. superlång och smal, tanig liksom, en stor lugg, mössa och slapp skjorta. martin såg det. och jag såg att det gjorde ont i honom. han sa det senare också. att det inte hade känts så kul. och att det var rätt taskigt att göra det när han satt bredvid. men jag "kunde ju inte hjälpa att vi fick ögonkontakt hela tiden". jaja.
den gick anton och aron också. jag och martin var kvar ett tag. sen gick vi för att hämta grejerna i hans skåp som låg i en annan byggnad. klockan var nog runt sex och ingen var där. han frågade om jag ville att han skulle visa mig runt. någonstans på övervåningen lufter han upp mig och sätter mig på en bänk mitt i en korridor och går ner på mig. på riktigt. detta hände. det är så sjukt. men det var ju härligt och det var härligt att vara impulsiv och busig. sen knullade vi pyttelite på en toalett och sen åkte vi hem till honom. lagade fetaste middagen och kollade på film och kramades.
på natten bråkade vi. som vanligt. och som vanligt började det med att han var arg på mig och slutade med att det var han som sa förlåt. det låter konstigt jag vet, men det är så det brukar vara. på riktigt så gör jag nästan aldrig något fel, det är bara vi som är olika. vi som tycker olika. han blir arg eller ledsen för att jag har gjort något eller sagt något som har med sex att göra. sex med någon annan. och så fick jag förklara hela oscargrejen och hur jag måste börja ha sex med andra igen och sen grät jag och han hämtade papper och torkade alla tårar. och han sa att han fortfarande inte förstod. att han hör vad jag säger, men inte förstår vad jag menar. och sen blev jag panikig och började be om ursäkt för att jag finns i hans liv. jag grät och han kramade. sen sa vi förlåt. sen sov vi. aj.
527
JAG BLIR SÅ FRUSTRERAD. kan jag inte få ha lite tur och träffa någon på psyk som jag faktiskt passar med? jag vet att jag verkar som den omöjliga patienten som aldrig funkar med någon, men jag tror faktiskt att jag HAR haft otur. jag vet att jag är svår, men inte SÅ svår. å.
nu ska jag försöka (jag MÅSTE) plugga på pakistan.
tröstshoppade lite förut. och städade när jag kom hem. jag bara prokrastinerar. jag måste ta tag i detta. jag måste. nu.
526
på väg till psyk. hoppas så innerligt att det ska gå bra. att jag ska få hjälp.
525
det känns som att jag inte kan skriva om nuet förrän jag har fått ut allt annat viktigt, allt som hänt tidigare. dessutom är jag med martin konstant och kan därför inte skriva. och jag känner i mig att detta börjar bli ohälsosamt. inte bara för mig, utan även för honom. inatt är första natten sen jag kom hem från berlin som jag ska sova själv. och innan berlin var det samma sak. varje natt i flera veckor med bara några få undantag. det känns som att jag har så svårt att gå vidare med reten av livet på grund av det. och det är så sorgligt för jag känner mig så trygg med martin. men honom. Honom.
inatt sov vi hos honom. på morgonen gick han upp på en arbetsintervju och jag sov kvar. sen kom han hem och gosade ner sig i sängen igen. idag har vi verkligen inte gjort någonting. haft sex, kramats, ätit, rökt på balkongen, haft mer sex, skrattat, pratat, kramats mer, pussats, pratat om viktigare saker, legat i sängen. han hade köpt med sig vindruvor till mig när han kom hem efter intervjun och så åt vi tusen kilo fetaost för det är det vi gör.
men jag blir så rädd. för det kan inte bli vardag. det får inte bli vardag. jag får inte lägga all den lilla energi jag har på martin. jag måste göra annat, viktiga saker. och så vill jag inte att han ska fastna i detta. han hade lika gärna kunnat åka till skolan efter intervjun, men sjukanmälde sig och kom tillbaka till mig. det är inte första gången. och jag h.a.t.a.r mig själv för att det är mitt fel. mitt fel att han struntar i skolan, mitt fel att han hamnar efter, mitt fel att han blir stressad. och så sitter jag där med knivar i magen. ska jag vara med honom jämt och bli ä.n.n.u mer beroende och förlita mig på honom och b.l.i honom? ska jag låta honom skolka från skolan för att vara med mig? så kan jag njuta av det, av sällskapet, av att slippa vara ensam och av att tillåtas skjuta upp slagsmålen med mina monster till senare. så kan han njuta för stunden, en sovmorgon, en kram, en film, andas lugnt. eller ska jag säga till honom att det inte går? att han måste till skolan? för det kommer jag att tjäna på, att glida från honom lite. att inte vara så otroligt nära hela tiden och att återigen bygga upp en rusting som i och för sig stänger alla ute, men iallafall hjälper mig att gå upprätt utan att någon håller mig i handen. och han kan fokusera på skolan, på att lyckas, på att ha rutiner, på sin framtid.
jag måste återigen välja nuet eller framtiden och det finns inget värre, för jag är alltid för svag för att välja framtiden. jag bestämmer mig alltid för att ~ta det som det kommer~ och sen står jag där när framtiden väl kommer och gråter sönder huden.
det är för mycket just nu. alldeles för mycket, trots att det enda jag gör är att sova äta kramas skratta kolla film hålla handen säga jag älskar dig ha sex bli kliad på ryggen och vakna leendes. trots det. trots det är det för mycket. det känns som om jag ska spricka sönder av alla tankar som kastas runt i kroppen tills jag inte längre vet vad jag heter.
jag har ångest mycket oftare än tidigare. alltså. förutom det konstanta skavet i bröstet får jag, inte attacker, men mer koncentrerad ångest. sån som paralyserar mig som gör att jag försvinner in i mig själv och inte kan prata med någon. precis sån. vart är jag på väg?
524
martin. det är ju bara det.
523
martin ligger i min säng och sover. jag fick känslan av att jag suttit här så många gånger förr. men då var det sean som låg där. jag vet att jag har öppnat bloggen och tömt hjärtat tusen gånger för att sedan gå tillbaka till sängen och vara frisk igen. utan att sean märkte fick jag ut alla demoner i text och sen kunde jag vara den där bra flickvännen igen.
522
är hemma från berlin nu. rätt sliten. hes och trött och lite ledsen. rätt taskig hy och håret är mest en stor dreadlock.
har haft det okej. inte mer. inte mindre. jag ska skriva sen. om allt. och om det som var innan. har varit så stressad det senaste.
nu kommer martin hit när som. ska bli så mysigt. så underbart att träffa honom.
521
just det. nelly smsade förut. lilla älsklingen. "kan jag ringa ikväll? jag behöver dig"
520
på väg nu. ska till centralen och träffa karin där först. sen åker vi till lerum. vet inte om humöret. har en riktig fuldag. fy. men det ska bli fint att träffa martin iallafall.
519
jag ringde rebecka. hon fyller år idag. eller alltså. den sjunde.
det var så fint att höra hennes röst.
jag kommer ihåg hennes födelsedag för två år sen. när vi var vi fortfarande. jag var iväg med släkten och åkte skidor. när jag ringde för att säga grattis berättade hon att varken hennes mamma eller lillebror hade sagt grattis. och hennes pappa var bortrest. jag minns hur det skar i hjärtat av sorg och längtan. längtan efter att få vara den som sa grattis först och sist på dagen. längtan efter att få somna bredvid henne. längtan efter att få laga finaste födelsedagsmiddagen, vad hon än önskade sig. längtan efter den allra närmsta.
och jag fick den känslan igen nu. känslan av att jag skulle göra vad som helst för att se den människan lycklig. vi pratade inte längre än någon minut. kanske två. men det var lagom. kan inte ta det för snabbt. inte än. kanske aldrig. hon lät uppriktigt glad för att jag ringde. tio minuter in på födelsedagen. uppriktigt glad, och kanske lite vemodig. och så kände jag också. precis så. uppriktig glädje. och så vemodet. och jag gråter lite nu när jag skriver detta. inte mer än några få tårar, men fortfarande. och jag ler samtidigt. för jag är så otroligt glad att jag fick ha den finaste människan i världen ett tag. att jag fick låna henne, och kalla henne min.
518
karin och max kommer hit snart. vi ska färga mitt hår och plugga på vietnam. fast jag har inte det provet. jag läser inte den kursen. kanske kan plugga på pakistan istället.
jag åkte till martin igår på kvällen. vi kollade på harry potter hela natten och kramades i sängen. han hade bråttom imorse, men jag fick ett jag älskar dig du är det bästa som finns-sms sen. jag låg kvar i sängen hos honom ett tag. sen drog jag mig långsamt hemåt. hade helt dödligt ont i huvudet igen. sådär så jag trodde att jag skulle spy. fy vad jobbigt.
imorgon åker jag och karin till lerumsgymnasiet och träffar grabbarna. tvåorna har rollspelet och vi tittar på, och pojkarna skickar lappar med råd. igår när jag och martin låg och pratade i sängen sa han plötsligt du vet att hanna är med i rollspelet va?
och det gjorde så ont. och ångesten kändes i magen. jag vet inte om jag har lust att träffa henne. jag vet inte om jag har lust att vara i samma rum som henne. jag vet inte om jag har lust att se martin kramas och prata med henne. kanske ska skicka en rådgivningslapp till henne. skriva något taskigt. haha. nej så dum är jag faktiskt inte. martin sa dessutom om du har tur får du höra henne prata, då kommer du märka hur otroligt korkad hon är. jag brukar alltid säga ifrån när han säger så om henne, det har jag gjort även efter att han låg med henne, för jag tycker inte att det är rättvist, även om jag blir lite varm i hjärtat av att jag är smartare. men denna gången sa jag inte ifrån. jag kände att jag behövde verkligen höra det från honom. då. vi får helt enkelt se hur det blir imorgon.
517
JAG TYCKER SÅ MYCKET OM MON SEXOLOG ORKAR INTE. hade ett så jävla givande samtal. serri hon är så grym och detta är den första "terapin" som hjälpt mig någonsin. den ger mig något och jag får därifrån och känner mig lättare istället för tyngre som jag alltid annars gjort i annan terapi. är så glad!!
516
jag skriver aldrig längre och glömmer vad jag gör. denna veckan känns så förvirrande. idag måste jag plugga. ska ha seminarium imorgon och uppsatsen jag ska opponera på är en katastrof och han som skrev den är klassens mongo = vill inte vara elak. efter det ska jag till sexologen. och så fyller min mamma år. vi ska äta middag med mormor och morfar.
på onsdag måste jag plugga till fn. pakistan osv. sen kommer karin hit och färgar mitt hår och kollar på världens konflikter om vietnam och sover här. på torsdag är det mer pakistan och sen åker jag och karin till lerumsgymnasiet och kollar på deras fnrollspel och hänger med anton och martin och aron som ska vara rådgivare åt tvåorna som spelar. lite för att vi ska lära oss men mest för att karin och aron ska få träffas. på fredag ska jag och karre på lerums 100dagarsfest med grabbarnaboys och sover kanske sen hos martin. på lördag tänker jag vara bakis och ta det lugnt. på söndag ska jag packa och på måndag åker jag till berlin. hjälp.
515
514
har bråkat jättemycket med martin sen jag skrev sist. han smällde igen dörren och gick, men vände efter ett tag och kom tillbaka. vi grät i timmar och jag bestämde mig för att vi skulle sluta träffas. på riktigt den här gången. så grät vi ännu mer. vi pratade om att vi skulle sakna varandra. hur det skulle bli. vi sa att vi kunde ses utan att ligga. han sa att då skulle vi inte ses alls. och så grät vi mer. han frågade försiktigt om vi kanske kunde sova tillsammans ibland ändå pga han sover så dåligt utan mig.
efter flera timmar sa jag att jag ångrade mig, men jag är inte säker på om han hörde. och jag är inte säker på vad jag vill. vi lyckades ju halvbra och knullade ändå. och nu sitter jag på bussen på väg till honom. jag vet ärligt inte hur det blir. eller vad jag vill. får se.
