465
var på en filmfestivalfilm. träffade martins mamma. lite jobbigt. tänker att hon tänker att oj, min son har varit inuti den här människan så många gånger. halvkul.
martin har förresten sagt till sin mamma att vi är tillsammans. hon har tydligen frågat ungefär två gånger vi veckan sen vi började träffas. så han tröttnade. så nu tror hon att jag är hans flickvän. hon blev trevligare mot mig efter det faktiskt. inte det att hon var otrevlig innan, bara trevligare nu.
imorgon ska jag på två filmer till. och på kvällen ska jag ut med mina fina danstjejer. kanske sova med martin sen, han skulle antagligen också ut. fast jag varnade honom jag vet ju aldrig var jag vaknar. för det är så.
464
tittar på weeds. tänker genast på sean. såklart. för det var vår serie.
och så tänker jag på martin. jag borde verkligen sluta träffa honom. jag borde verkligen prata med honom om att det är dags nu. faktiskt.
förra helgen när jag kom hem och var full kom martin hit också. på natten. och vi pratade. eller så gott det gick. han var jätteledsen. och irriterad på mig för att jag med jämna mellanrum slänger ur mig att vi borde sluta träffas. men det går ju i vågor. och just nu känner jag att detta kanske (nog) inte är värt det. fuck vad jag alltid ska trassla in mig.
(igår tänkte jag ta livet av mig)
463
det är sämre stämning hemma än någonsin. pappa jobbar en massa så det är inte så mycket problem med honom fast jag märker ju att han är irriterad/ledsen/arg på mig, men min relation till mamma har aldrig varit värre. hon tittar knappt på mig. pratar inte med mig. jag smsade henne igår och sa att jag skulle sova ho martin och en pussmiley. fick tillbaka "ok". det kanske är normalt för vissa, men inte i vår familj.. jag vet inte varför dom helt plötsligt har gett upp. för det känns så. som att dom inte orkar mer. som att dom inte vill mer och slutat bry sig om hur det går för mig.
och jag vill ju inte ha hjälp (fast jag vet att jag behöver) och jag vet att det är det jag har försökt få fram till dom i många år, men jag trodde inte att dom skulle bli såhär.. att dom skulle ge upp och sluta prata med mig. sluta svara.
jag känner inte mina föräldrar längre.
förra veckan någon gång skulle jag äta middag med mamma. bara vi två. jag kände redan innan att det skulle bli ångest. att det skulle bli jobbigt. sen tänkte jag men vad fan, skit samma, du ska äta middag med din MAMMA. det ska inte vara något problem. det var det. ett problem alltså. jag har ingenting att säga till henne. vi har inget gemensamt och vi har inget att prata om. det blev alltså pinsam tystnad med MIN MAMMA. det är väl inte så det ska vara?
jag är ju med martin nästan varje natt. kanske oftare hos honom än hos mig. jag vet att jag gör det delvis för att jag inte orkar vara hemma själv. eller själv? med min familj menar jag. jag klarar inte av den jobbiga stämningen och alla tankar om att jag borde göra något. ta tag i vår relation. (men ärligt. jag vill faktiskt inte)
jag tänker att dom kan vara sura för det. för att jag är med martin hela tiden. men det blir ju en ond cirkel. jag mår lite bättre av att vara med martin = är med honom ofta = är hemma mer sällan = sämre relation med föräldrarna = dom blir sura = jag vill inte vara hemma = är mer med martin osv.
och jag ställer samma fråga som jag gjort på alla mina bloggar under åren jag har skrivit.
måste man älska sina föräldrar?
462
okej så devan är (nog) personen jag BORDE spendera livet med.
när jag var i mexico förrförra sommaren var han också där. på lägret finns fyra kids från varje land, som åker med en ledare från sitt land. sen finns det en stab från landet lägret är i. och så finns det JCs. det är sex stycken juniorledare. 16-17 åt. två från värdlandet och fyra från resten av världen. som jc åker man utan delegation eller ledare. på mitt läger slumpade det sig så att det var en svensk delegation med, men så är det inte för alla!
eftersom att man inte har en egen delegation från sitt land blir man en delegation med dom andra JCarna = man blir helt galet close och gör allt tillsammans. man har hand om vissa uppgifter och man planerar vissa aktiviteter/dagar tillsammans. jag tror att det är svårt för någon som inte gjort detta att förstå på vilken nivå närheten är.
hur som helst. första dagen i mexico. jag var jetlaged och förvirrad. utan att känna någon i en av världens absolut största städer. när staben kom och hämtade på flygplatsen åkte jag först till någons hus och duschade och åt. sen hämtade någon ny upp mig. då fick jag träffa dom andra JCtjejerna. vi åkte sen tillsammans och plockade upp JCkillarna som var hos victor. det första gången jag såg devan. han var så otroligt knäpp och bekväm med alla och lyckan bara vällde upp i kroppen. om man själv är lite förvirrad och rädd (inte bara just då utan överhuvudtaget) är en sån som devan guld.
första gången jag fattade att vi skulle bli det vi blev var under den bilresan. vi åkte jättelänge för att komma ut ur mexico city och ut på landet. han hade med sig sin ukulele (han är galet musikalisk) i bilen och spelade elephant gun med beirut. den låten hade varit den jag gråtit till och skrattat till och älskat till dom senaste åren av mitt liv.
lägret började. han var ständigt där och log. och han kom till mig och berättade att han tyckte att det var jobbigt att han hade blivit lite kär i en i staben. förhållande mellan olika "grupper" får inte finnas i cisv. hon var mycket äldre och i en auktoritär position (det var ana ce förresten)
någon vecka in i lägret hade ledargruppen lägereldsmys med öl under stjärnorna. då var då vi blev vi. vi satt med alla och skrattade ett tag. sen la vi oss lite längre bort. på gräset med våra huvuden bredvid varandra men kropparna åt olika håll. vi tittade på stjärnorna och pratade om rymden. sen öppnade vi oss. båda två. han berättade om sin familj. om sina bröder. om drogerna. jag berättade om ångesten mina piller och rädslan. han sa you are the one i feel closest to right now. jag tror vi kan ha gråtit lite. men bara lite.
några dagar senare hade vi varit uppe alldeles för sent och planerat och druckit öl. jag hade suttit nära honom hela natten. jag sa att jag skulle gå och lägga mig. jag och xime. han och maria stannade kvar. jag sa till honom att han skulle komma och skeda mig istället för att sova i sin säng den natten. att han skulle väcka mig. jag vet att jag sa det lite på skämt, men att jag ändå hoppades på att han skulle höra det. alla var övertrötta och lite fulla och fnissiga.
och på natten kom han. tog av sig och kröp ner bredvid mig. jag tror att jag tänkte att vi bara sov tillsammans. att det bar det jag väntat mig. men när båda vaknade under natten kysste han mig.
efter den natten sov vi med varandra alltid.
med devan var allt så enkelt. jag har aldrig skrattat så mycket med någon som med honom. vi hade precis samma humor. vi tyckte samma om nästan allt. (han hatade lakrits, det gjorde inte jag)
men framförallt hade vi musiken. vi tyckte om samma och hittade varandra på ett helt annat plan genom den. jag spelade kent och håkan för honom och han startade min kärlek till hiphop. vi kunde sitta i timmar på bänken utanför våra rum och lyssna. inte alltid prata, utan bara lyssna på varandras innersta. och sen kunde vi slå om till 90talsmusik och dansa till nsync.
under lägret var jag ledsen. inte lika ofta som hemma, men vissa dagar var bara omöjliga för mig. då sov jag. jag har i efterhand fått veta att det var jättejobbigt för devan. att han var jätteorolig. det kanske var dom nätterna han sov extra nära.
vi hade ett tillfälle när det inte funkade. vi hade leaders weekend och var i san miguel de allende. jag hade hållit inne ångesten så länge. ville inte att barnen skulle märka. aldrig. men nu var dom inte med. jag och devan skulle gå och fixa något. mitt på trottoaren högg samson mig i hjärtat. devan ledde mig tillbaka till hostelet, letade upp mina ångestdämpande och satt bredvid mig och pratade tills jag var lugn. linn kom och gav mig en öl och en kram. sen var det över för stunden. dagen efter hade vi varit ute på en klubb och blivit dräggigt fulla. devan hade viskat att han ville ligga med mig hela kvällen. jag älskade honom. när vi kom la vi oss. vi låg och hånglade och hade oss. länge. han säger något om sex. om tvingat sex. och jag stänger av. detta var typ tre månader efter att jag blev våldtagen. det låg så himla nära hjärtat då. har blev rädd. för att jag inte sa något. för att jag slutade finnas en stund. sen gick jag. ut på innergården i alldeles för lite kläder. jag öppnade ett nytt paket cigaretter. vände den i mitten. "the lucky one". och så började jag röka. jag ville komma till den sista cigaretten, sen uppochnervända. jag behövde mer luck and någonsin i mitt liv. luck att överleva natten, lägret, livet. efter ett tag kom han ut och satte sig med mig. sa inget. bara satt där. och så började jag berätta. om sean, första kärleken. om rebecka, största kärleken. och om oscar. sean och rebeckas bästa vän. personen som gjort mig svagast i världen. personen som tagit allt ifrån mig.
och jag fortsatte röka. han frågade varför jag rökte och jag förklarade att jag behövde komma till den sista. att jag behövde turen nu. och nickade, förstod och hjälpte mig röka dom andra fast han inte var rökare, fast han egentligen inte tyckte om det alls. när sista cigaretten to slut gick vi och la oss. sov nära. dagen efter när vi skulle hem var jag ett vrak. han med antar jag men han visade det inte. jag satt och stirrade i hans stora lacrosse teamtröja. han gick och köpte frukost till mig. han var bäst i världen.
en natt väckte jag honom med en massa filtar och kuddar. och så hick vi och la oss och tittade på stjärnorna. vi hade nästan sex den natten, men tre månader efter våldtäkten var jag osäkrare än någonsin och han ville inte göra fel. så när det inte funkade gjorde vi andra saker istället. och så tittade vi på stjärnorna. och han sa hej till månen. det gjorde han alltid.
jag så svårt att förklara min och devans relation. visst kan man prata om alla kyssar och allt annat vi gjorde på varandra, men det är inte så jag tänker på honom. aldrig så jag tänker på honom. för mig är han skratten, tårarna, musiken. för mig är han kompis. eller nej. han är mer än så. själsfrände.
jag är så bekväm med honom.
på flygplatsen när jag skulle åka och han skulle stanna kvar några dagar kramades vi och han viskade i mitt öra "you are one of the best friends i have ever had".
devan förändrade mig. han gjorde mig lite friskare när jag behövde det som mest.
461
460
och så pratade jag med devan i en timme på skype. och det var precis som vanligt. och han är så konstig på det där sättet som vi är tillsammans. och han ska ut och resa nästa år. och han sa att han ville till sverige. han frågade om han fick bo hos mig då. och jag sa att min säng är din säng och grät inombords av saknad. om vi bara hade bott i samma länd, eller samma världsdel till och med, tror jag att vi hade varit annorlunda. han frågade varför jag aldrig kommer till usa och det är ju för att jag inte har några pengar. tyvärr. annars hade jag åkt varje helg. bara för att få sova bredvid den bästa i världen.
döden.
och när han skulle gå sa han att han saknar mig. och att vi borde prata oftare. och att han älskar mig. jag bara log och rodnade och sa detsamma. jag förstår verkligen inte vad han gör med mig.
459
var och åt middag med min storebror och våra kusiner. rätt mysigt och jag drack en massa öl.
458
bilden jag skrev om förut. dom började skriva på den. till mig. jag FATTAR inte att devan efter ett och ett halv år fortfarande kan få mig skakig i benen. hjärtat som bultar.. (jag är så pinsam, men han är så bra)
och nu skrev han till mig. han frågade vilken stad jag bodde i (?) och om jag ville skypea. han slutar skolan om en timme. då har vi date fast jag egentligen hade tänkt gå och lägga mig typ NU och vara UTVILAD men jag gör vad som helst för honom. alltid. fuck.
(och ja, jag ska smsa dig varje dag om du vill)
457
jag var inte gravid förresten. tack och lov. och fitty var tydligen "hur fin som helst" enligt gyntanten. det var ju bra.
456
devan sa my mom told me that if youre short, youre going to have to be funny, and so i did. i started messing around and i became the funny guy.
och hur det var lite sorg i ögonen och hur jag tog honom i handen och kände precis samma sak som han gjorde. inte för att jag var kort, utan för att jag på andra sätt var osäker på mig själv.
jag såg en bild på honom på facebook. han har varit på sem och där var även några andra kompisar. och jag drunknar i hans utrålning - till och med på bild. jag VET inom mig att han är speciell. och speciell för mig.
455
på umo just nu. har precis kissat i kopp. så nervös. om jag är gravid, hur överlever jag?
454
är full. halvgo. mest full. var på "se ut som du gjorde i sjuan"-fest hos ellen. kul. men tröttsamt. tröttsamt att alltid bli så jävla full. tröttsamt att alltid lösa. tröttsamt att vara jag.
453
jag sover med martin nästan varje natt nu. hos honom eller hos mig. kanske är det en anledning till att jag inte skriver.
jag var hos honom hela dagen igår. jag hade sovit där och han var ledig. precis innan jag skulle gå gjorde jag något dumt. tror jag. jag satte igång något. något som tidigare bara varit en tanke hos mig, spridda sig och började gro i martin med.
jag har varit stressad dom senaste veckorna. jag tor att set började vid jul. jag vet inte om jag äntligen förstod att det inte är sådär jättelång tid kvar. allt jag kämpar för och sett fram emot är på väg mot mig. något blir till något annat. ett avslut. om inte ens fem månader tar jag studenten. jag har inga betyg att tala om, men jag tar studenten. det jag sett fram emot i så många år. att slippa vardag med skola. det har endast varit positivt. fram till nu. för nu blev det på riktigt.
och med avslut kommer ofta fler. efter gymnasiet finns det inget kvar i göteborg för mig. jag vet att jag kommer stanna ett tag till, kanske hitta jobb, ta körkort och avsluta någon gymnasiekurs. men sen. sen börjar livet. och jag ser inte mig själv i göteborg. inte på många år iallafall.
och jag är inte den enda. mina kompisar står inför samma valmöjligheter och beslut. det skrämmer mig att dom kan försvinna. så snabbt. så lätt. jag vet var jag har dom flesta. jag vet att dom kommer finnas kvar i mitt liv, vare sig jag vill eller inte. mina närmsta.
men hur nära jag och martin än är känner jag inte den tryggheten med honom. kanske för att han är lika febrig på att lämna göteborg, sverige, vardagen, som jag är. kanske för att vi inte har varit sådär dödligt nära särskilt länge.
så igår, en halvtimme innan jag behövde springa till spårvagnen tig jag upp det. rädslan.
i sommar ska han först på studentresa (läs sup- och knullresa) och jag ska på seminarieläger (läs tre intima veckor med vackra pojkar och flickor från hela världen) sen vill jag ut och tågluffa. hälsa på kompisar i europa. martin med, men inte tillsammans.
hur ska den relationen vi har (vad det nu är) överleva det? visst har vi varit bara kompisar innan vi blev som vi blev, men jag tror att det skulle vara vårt att gå tillbaka till det. och jag FÖRSTÅR att vi inte kommer vara så nära hela livet. jag tror bara att det kommer att ta slut lite snabbare än vad jag tänkt mig. eller såhär: jag har nog inte reflekterat över det förrän nu.
för det är ett naturligt avslut. och det är egentligen inga tråkiga orsaker. det är fina saker, som vi båda ser fram emot.
men det skrämmer mig ändå.
kanske också att jag är stressad över att det är så mycket stora saker som tar slut. gymnasiet, skolvardag, kompisar som flyttar, kompisar jag inte kommer träffa igen hur mycket jag än tycker om dom för att man tappar bort varandra utan den gemensamma nämnaren skolan. och så martin på det.
och det är svårt också. med sexet. för jag vet att han kommer ligga. om inte innan så på sin knullresa. såklart. det gör så ont i mig. och jag fattat ju att jag antagligen också kommer göra det. och vetskapen om att jag kan såra honom så enkelt. att ett litet beslut kan göra sönder honom.
och att veta att när det tar slut måste jag ta tag i mitt sex igen gör mig livrädd.
och under tiden ska jag hinna oroa mig över hur det blir för mig. vart jag åker, hur jag ska få pengar. såna saker. sånt som jag inte hinner tänka på nu.
jag vet att jag kommer överleva det här, men just nu är det svårt. tungt och sorgligt. just nu sitter jag på spårvagnen på väg hem till martin. ska försöka få honom att förstå hur jag tänker. kanske läsa detta.
452
framtiden är nuet. allt gick för fort.
451
jag skriver så dåligt nuförtiden. jag vet att jag egentligen vill och borde, men det är svårt. kanske är det också för att jag inte har något att berätta. tankarna är dom samma som vanligt, dom samma som dom senaste veckorna, månaderna, åren. jag tror att jag börjar tröttna mer än någonsin på att må såhär och blir därför spyfärdig av tanken att sätta mig och skriva samma meningslösa texter och meningar om och om igen. jag vill inte minnas det och ni vill inte läsa det.
och så gör jag ju inget värt att föreviga heller. jag sover för mycket, har ångest, är med martin, är stressad över skolan och att jag inte gör något, dricker för mycket för ofta, är ledsen över oscar och rebecka. det är det. jag vill inte minnas hur många timmar jag gjor allt detta. och jag vill inte tänka på hur många timmar jag lagt ner på att skriva om det.
450
martin kommer hit nu. ska bli skönt att inte sova ensam.
449
vet inte varför jag öppnade bloggen. det har blivit en vana. varje gång jag stannar upp och tänker efter öppnar jag bloggen och tänker skriva. jag har så många gånger suttit och stirrat på den tomma sidan. inga ord kommer ur fingertopparna. när tankarna är för stora, för osammanhängande, läskiga eller tomma stoppas förmågan att formulera mig. både i tal och skrift. och så sitter jag där och stirrar på den tomma sidan igen.
448
fuuuuck. livet gör så jävla ont just nu.
447
jaha nähä.
vet inte vad jag ska säga. är livrädd. vet inte vad jag ska göra med mitt liv mest. det känns som att jag är inne i en period av väntan. jag vet ju bara inte vad det är jag väntar på.
skulle behöva att någon styrde upp mitt liv. för jag har ingen jävla aning om något.
vet inte varför förvirringen är större än vanligt nu, men jävlar vad det svider. ont. känner mig så ensam i livet. och jag vet att det är mitt fel. hade jag inte tagit på mig masken hade jag inte känt såhär.
tänkte ta det lugnt ikväll, men jag tror att jag ångrar mig. vill nog bli full och glömma att jag lever.
446
åååå varför blir jag alltid full
har druckit och gråtit redan
Landvetter renexka
fan
vägde mig. bra val verkligen ":)"
fuck
hatar detta
fan också
445
idag är det klassfest. i landvetter, jag har inte varit i landvetter sen senaste gången jag var hos rebecka. jag är livrädd att jag ska träffa på henne. eller oscar. eller stina. det kan gå så himla fel. det kan gå bra också, men jag kan ju inte veta. är rätt instabil. egentligen vill jag bara lägga mig och sova nu. bort med allt som känns jobbigt och gör ont.
om ett tag ska jag till psyk. nu får jag veta om dom vill ha mig eller inte. nu får jag veta om jag har för stora problem, för små problem eller är ett hopplöst fall. för varför skulle jag vänta mig att dom säger "kom hit, vi hjälper dig, vi löser det här"?
444
har legat i sängen hela dagen. har tittat på sex and the city och äntligen tagit tag i att börja läsa fifty shades of grey. jag har så svårt att koncentrera mig nuförtiden att att börja läsa den simplaste av böcker blir ett projekt.
martin kommer hit snart. sover här. jag behöver sällskap. och närhet.
443
nej jag mår inte bättre. nej jag är inte frisk. och jag fick mens idag. IGEN. den hade ju PRECIS slutat. och så blir jag superstressad. för jag har aldrig problem med min mens. den är alltid regelbunden. när jag väl har mens.. (och jag vet att detta inte är mens det är väl typ mellanblödningar. men vad fan)
men nu har jag glömt att ta tre ppiller. under loppet av en vecka.
jag har ätit ppiller i, vad är det, typ två och ett halv år. jag har väl inte ens missatt tre ppiller under hela den tiden. men nu gjorde jag det UNDER EN VECKA. och jag har ju haft en massa sex och jag blir jättestressad av det här. stina har lovat att hjälpa till om jag är gravid. skönt.
varför är jag så korkad?
442
martin kom hit igårkväll. han blev jätteledsen när han såg min arm och dom nya såren. jätteledsen. jag trodde inte att han skulle bry sig. eller iallafall inte så mycket.
eftersom att jag inte har mens längre är jag inte lika känslosam. dom senaste veckorna har varit helt sjuka. jag har aldrig varit så kärleksfull i hela mitt liv. jag brukar nästan aldrig vara den som hör av mig. jag brukar inte skicka godnattsms, jag brukar inte fråga vad gör du? och jag brukar inte ringa för att höra rösten. inte till någon. speciellt inte till martin. vet inte varför, men jag är inte sån. alls. och dom senaste veckorna har jag gjort allt det där gånger tusen. nu märkte han att jag inte var likadan. jag blev stressad av att ligga och titta in i ögonen och jag skrattade när han viskade fina saker. vi konstaterade tillsammans att japp, nu var det slut på det roliga, nu var jag mig själv igen. han sa att det nog var bra. jag frågade varför.
för jag blev bara ännu mer kär i dig då..
jaha.
vi kollade lite walking dead. hade sex. vi låg och pratade ett tag. nakna under samma täcke. jag berättade lite om oscar. sånt som jag inte har sagt till någon annan. inte ens skrivit här. jag somnade först. det har nog aldrig hänt. kände mig trygg. i hans armar och kärleken i magen. han skulle till skolan men inte jag så han gick upp och duschade kom tillbaka och hatade mig för att jag fick ligga kvar i sängen. pussades hejdå och sen somnade jag om.
441
igår blev stressigt. men det kändes bra. är fortfarande dödsförkyld, men jag orkade verkligen inte vara sjuk längre. hämtade biljetter, var på umo i typ två timmar. fick nytt ppillerrecept + testade klamydia. om jag har det ringer dom fredag eller måndag. är alltid lika nervös när jag testar. sen åkte jag och skulle köpa smink, men det fanns inte i min färg pga är blekast på jorden.
efter det åkte jag för att hämta ut mitt pass. FY. verkligen. jag är ingen skönhet.
jag hämtade ut passet på samma polisstation som jag anmälde oscar. har alltid lite ångest när jag åker förbi den, men nu var jag tvungen att gå in i den. jag minns det som i en dimma. jag hade sovit hos madde kvällen innan. jag fick låna en orange och svartrandig tröja av henne. jag fick inte i mig någon frukost och hon höll mig i handen hela morgonen. kramade och sa att allt skulle gå bra. sen åkte jag dit. gick av spårvagnen. vände hundra gånger. vände tillbaka hundraen. tog en nummerlapp. kommer inte ihåg om det var en man eller en kvinna som satt vid disken. men när det var min tur frågade personen vad det gällde.
jag skulle vilja anmäla ett brott.
vad för brott?
en.. en våldtäkt.
det var så smärtsamt. jag viskade allt för att jag skämdes och inte ville att dom andra i väntrummet skulle höra. jag var så otroligt blottad.
och nu gråter jag. inte för att jag ångrar mig. utan för att jag aldrig har skrivit ner det förut. jag har försökt förtränga det. jag trodde inte att det skulle vara så svårt.
440
jag dör här hemma. jag står inte ut med att bo med mina föräldrar. jag står inte ut med dom. vi passar så otroligt dåligt ihop. fan. jag orkar verkligen bara ännu mindre när dom är med i bilden.
439
sitter på draken nu. är bara tjugo nummer före mig ":)"
fattade ju att det skulle vara kö, men inte så här mycket. blir lite stressad. vill inte komma för sent till drop ingrejen. vill hinna få hjälp. jag behöver hjälp. fan.
438
vaknade fyra idag. somnade om vid halv sju. vaknade halv nio, men då hade jag kommit in i fel sömn så jag var helt efterbliven och somnade om igen.
vaknade för någon timme sen. är ledsen idag med. ångesten ligger hela tiden nära. under skinnet, runtom hjärtat.
idag ska jag
1. ringa min läkare och be om ny sjukskrivning
2. köpa biljetter till en massa filmfestivalsfilmer
3. hämta ut mitt pass
4. köpa smink
5. åka till ungdomsmottagningens drop in och få nytt ppillerrecept, kolla könssjukdomar, kolla om det ens är möjligt att jag är gravid (tror inte att jag kan ta test än) och fråga varför jag har haft mens i över två veckor.
6. dammsuga hela lägenheten
7. laga middag
hur ska jag orka?
437
kan inte sluta gråta. så fort jag inte håller mig upptagen börjar tårarna rinna. så fort jag ska prata gråter jag. jag kommer aldrig överleva det här.
436
jag ringde martin.
tänk om jag aldrig blir frisk?
men det klart att du blir det.
men tänk om jag inte blir det. vad gör jag då?
det kommer du bli. tro mig.
jag kan ändå inte tro på det. på honom. jag har en känsla av att jag aldrig kommer kunna ha ett normalt liv. den tanken gör mig räddare än någon annan. framtiden. jag vill så mycket men orkar så lite. när jag säger att jag inte vill ha barn är en av anledningarna att jag inte kan lita på mig själv. jag kan inte med att ha ansvar för ett liv när jag inte ens kan ta ansvar för mitt eget. jag kommer inte hitta någon som orkar spendera livet med mig. jag är ständigt rädd för att vara ensam. oälskad. föralltid.
435
idag är en sån dag då jag funderar på att hoppa framför tåget. på riktigt alltså. jag har gråtit i omgångar hela dagen. jag vet inte vad som händer. känner mig svag. dålig. kan inte fokusera på något. jag förstår inte hur mycket självhat det får plats. längtan bort är oändlig idag. bort vart som helst. bara inte här.
434
har en känsla av att jag är gravid. jag vet att jag har trott det förut. och jag vet att det aldrig har stämt. men nu.. har jag glömt att ta ppiller. två. förra veckan. jag som aldrig glömmer det. aldrig.
433
jag känner mig så oändligt oönskad och oälskad idag. värdelös. dålig. jag har så mycket saker jag måste göra. ta tag i. mamma och pappa är arga och jag är förlamad av ångest. kan inte visa mig svag. vill inte visa mig svag. aldrig någonsin för någon. ringde stina i hopp om att kunna sätta ord på vad som händer i mitt huvud. hon låg i sängen med sin nya pojkvän och sa "jag kan ringa dig ikväll. eller i veckan"
och återigen känslan av att jag är sämst i hela världen. och återigen känslan av att jag är oönskad.
oälskad.
432
vaknade vid fem och kunde inte somna om. jag blir så knäpp om jag inte får någon sömn. ledsen.
431
vaknade vid halv tre inatt och kunde inte somna om. martin ringde och vi pratade en stund. han och grabbgänget hade varit ute och dansat och hånglat. full var han. men okej. låg och vred mig i några timmar. framåt sex sju på morgonen somnade jag. är ett vrak idag. trött och ledsen. samson är också trött och ledsen känner jag. och det krossar mitt hjärta.
430
jag har alltså haft mens i tio dagar. orkar inte. hatar.
429
är fortfarande sjuk. är trött på det. trött på att alltid vara så jävla sjuk. i huvudet i kroppen i själen. trött på att vara trött.
428
är fortfarande supersjuk. FY, vad det är jävligt. men det är rätt skönt att vara sjuk i kroppen och inte i själen för en gångs skull. faktiskt.
427
rebecka la upp en bild på facebook. och jag ser vår stjärna och livet gör så jävla ont igen.
426
självhat
425
jag har dom senaste veckorna haft ett sånt sug efter dom Vassa. jag förstår inte varför. det senaste året har jag slutat. ja, jag tror att man kan säga det. jag självskadar inte längre. jag vet inte om jag saknar det. eller om jag saknar att faktiskt göra något och inte bara vänta ut ångesten. jag vet att jag inte borde. jag vet att det antagligen inte kommer göra mig gott. men paniken över framtiden och livet och kärleken och döden gör mig så förlamad. jag är livrädd, och jag behöver göra något.
424
okej. känns verkligen som jag behöver komma ikapp livet. om jag inte skiver blir jag så förvirrad. dessutom är det så jag minns vad jag gör. jag går tillbaka och kollar i bloggen vad jag har gjort och så.
lördagen. anton och martin tog en massa tid och jag tänkte att herregud vi kommer inte få plats någonstans. vi tänkte att vi skulle till källarn. min spårvagn kom senare än deras så dom gick dit. dom ringde och sa att det inte fanns någon plats alls. vi bestämde att dom skulle vänta utanför och så skulle vi gå tillsammans någon annanstans. jag kom dit och vi kramades lite och började fundera vart vi skulle gå istället. jag ser att eva kommer ut från källarn. jag säger att jag ska gå och hälsa. sen kommer en lång kille efter henne. jag tittar på martin och säger förlåt för det här. då var det väl egil. såklart. klart som FAN att det skulle vara han. jag klappar lite på eva och kramar lite på egil och säger att jag ska vidare. vi pratar en kortis, jag får låna tändare och så går jag.
skammen.
fy. jag vågar inte titta på martin. jag säger förlåt. han ler frågar va? kommer det bli såhär hela kvällen eller? att du ska gå och hälsa på alla dina kompisar. haha. det gör verkligen inget, du får hälsa hur mycket du vill! han hade alltså inte fattat vem mannen var. jag viskar det var egil. han säger oj. anton som som vanligt inte fattar någonting ler och säger att HAN VAR JU SNYGG. jo tack anton vi vet. åå.
det löste sig. martin brydde sig inte sa han, men jag hade dåligt samvete hela kvällen. jag tog det lugnt under kvällen eftersom att jag var sjuk (när växte jag upp?)
anton och martin tog det.. inte lugnt.
när vi skulle hem fick vi först följa anton till tåget för att han inte kunde gå själv. sen åkte jag och martin hem till honom. då hade jag tappat rösten och allt var kaos. vi ringde anton för att se till att han inte hade somnat på tåget och eller bussen och han svarade inte så martin fick panik. allt blev jättestressigt ett tag, sen svarade anton. han låg och spydde hemma hos sig. fräsch kille.
martin blev assentimental. han sa att det var för att han var full och att han antagligen inte hade sagt, eller ens tyckt såhär om han var nykter. jag blev väl lite irrriterad pga 1, har knappt mens längre = inte så känslosam längre 2, om han inte menade det i vanliga fall, säg det inte då 3, jag var nästan nykter han var dyngrak.
han sa att han i den stunden hade gjort precis vad som helst för mig. han undrade om jag fattade hur dögärna han ville att jag skulle vara hans flickvän. han sa att han ville visa hela världen att han älskade mig. och jag skrattade väl lite, men han var så jävla seriös. han sa att han hade älskat att hångla upp mig framför egil. och då började väl jag känna att fan vad jag inte orkar sånt här. han sa att han tyckte att det var jobbigt att jag inte ville typ kyssa honom framför mina kompisar. vi umgås inte med mina kompisar. alls skulle jag säga, så hur fan vet han det. blev så irriterad. han fortsatte tjata och jag bad honom sluta. sen skulle han kramas och jag orkade inte så jag bad honom sluta med det också. vi bråkade rätt länge. nu kommer jag inte riktigt ihåg om vad, men fy. jag sa släpp mig tusen gånger och kan du flytta på dig så jag kan gå tusen gånger. jag klädde på mig alla kläder och gick ut i hallen för att gå. (det var den nivån, ja) han sprang efter i kalsonger och tänkte att han skulle följa med mig ut om jag gick. och jag satte på mig skorna och han sa förlåt tusen gånger. efter långa diskussioner kramades vi och jag tog av mig skorna och vi gick och la oss igen. vet inte hur länge vi bråkade men det kändes som timmar. jag hatade det.
på morgonen var allt som vanligt igen. jag är inte långsint. absolut inte. vi var ju sams så då ser jag ingen mening med att fortsätta vara sur. jag skulle på en cisvgrej så vi tog en lång promenad dit. vi pussades hejdå.
när vi hade planerat klart med cisv åkte jag hem och sov. femton timmar blev det. jag behövde det. är supersjuk nu och känner mig helt ensam pga det har gått typ två dygn sen jag träffade martin senast. fy. vad har hänt med mig?
423
på nyårsafton åkte jag till martin en stund på dagen. han skrattade åt att jag var så otjejig och vi hade lite sex. sen åkte jag hem. jag duschade och hämtade vin och sen åkte jag till karin. efter det gick vi till renee och åt världens godaste vegetariska lasagne och drack drinkar. vi gick på en rätt dålig fjortisfest. vi drack hysteriska mängder vin och skrattade på toan mest. killarna som var där var så osociala som det gick och dryga. tjejerna var fnittriga fjortisar och jag och karin kände väl mest: vad gör vi här?
tjejen vi var hos var förövrigt granne med sean. kände väl mest att aj, vad fel det hade kunnat bli. fast lite kul var det.
fick en puss av karin på tolvslaget och drack fuskchampagne. var barfota i regnet och frös så jag skakade och råkade väl halsa upp i princip hela flaskan. stod kvar ute när alla hade gått in och pratade med två av fjortiskillarna. skällde ut den ena för hur klumpig han var när det kom till politik och bad honom att inte uttala sig om saker han inte har någon aning om (jag ska alltid ha hetsiga diskussioner om politik när jag är full...) och hånglade med den andra. han var sådär å du fryser ju, här du får min kavaj, har jag sagt att jag är hockeyproffs förresten? så jag stod där i hans kavaj och spydde lite i munnen pga så vidriga människor. ville väl mest att han skulle sluta prata för allt han sa var så pinsamt, så hånglade upp honom. japp. det är sån jag är.
martin ringde under natten och ville att jag skulle sova hos honom. jag sa att jag ville sova med karin. han blev sur.
karin och jag skedade hela natten och skrattade i timmar på morgonen. vi tittade på disneyfilmer under täcket och drack kopiösa mängder te. på tisdagkvällen fick jag skjuts av karins pappa till martin och vi gosade i hans säng och skrattade åt alla konstiga saker vi hade gjort kvällen innan. jag sov inte där utan åkte hem.
dagen efter var psykologen + bion + att han sov här. på tordagen låg vi och gosade i min säng i timmar. på fredagen kom han hit och sov här. jag började bli sjuk och han tog hand om mig med en massa popcorn och pussar. han åkte ganska tidigt på morgonen och vi hade gäster. på kvällen gick vi ju ut han och jag och anton. och jag sov där. på morgonen tog vi en lång promenad tillsammans. vi hängde alltså varje dag i nio dagar. å vad jag behövde det.
422
421
kvällen med anton och martin var väl sådär. killarna kan ju inte kontrollera sig. anton spydde och martin grät. kaos.
420
ska åka och dricka öl med anton och martin nu. synd att dom är efterblivna och att allt tar femhundra år. å.
fast behöver dom ändå. mina idioter.
419
martin kommer hit snart. behöver det.
418
det gick bra hos psykologen jag ska träna bort sprutfobin med. vi har bokat in fler möten!
på kvällen åkte jag och martin på bio. vi såg mammas pojkar pga ulf malmros är vår favoritregissör. efter filmen åkte vi hem till mig och gosade i sängen. vi sov helt hysteriskt länge. sen låg vi i min säng och kramades i typ fyra timmar. jag har mens just nu och känner mig inte bekväm med att ligga då. men vi löste det ändå.
jag kom när han gick ner på mig! en ny erfarenhet. är så glad att allt börjar gå framåt. jag sög av honom och han sa att det var det bästa han hade varit med om och att han plötsligt ville ut och typ springa för att han fick en massa energi och lycka i kroppen.
varje gång han var på väg att gå drog jag tillbaka honom. jag behövde gosa så himla mycket.
vi kom på att det antagligen hänger ihop med att jag har mens. eftersom att jag brukar ha mens ungefär tre gånger om året är jag inte van vid hur jag reagerar och så.
och jag blir en såndär med känslor. jag ville gosa och titta in i ögonen och viska fina saker. martin blev rätt chockad. men han tog tillvara på varje sekund. det är ju han som brukar vara sån i vanliga fall. jag brukar skratta åt honom då. för ett tag sen sa han ju till och med att han tyckte att jag var okänslig. men han har sagt att även om det är jobbigt ibland, skulle han inte tycka lika mycket om mig om jag inte var sån. för det är ju sån jag är. faktiskt.
men han blev jätteglad när jag nu var sån. så vi låg och tittade varandra in i ögonen länge och kramades och berättade hemligheter för varandra och viskade fina ord. och jag började nästan gråta när han sa att han älskade mig.
innan han skulle gå höll han mig i handen och sa att jag var en bra person. du är lätt att prata med, rolig, och säger smarta saker. min kära vän.
417
sitter på vagnen hem från martin. en del av mig ville stanna kvar i hans famn inatt. men em större del av mig visste att jag behöver sova. gott och ensam.
dessutom ska jag upp tidigt imorgon för att gå till en psykolog hos tandläkaren för att träna bort min sprutfobi. lam väl säga att jag inte alls ser fram emot det. fy.
