1023
spotify har gjort en "your summer rewind"-spellista. och då blir det så tydligt. 2014 tävlar mot 2015 mot 2016. det blir väldigt tydligt hur mycket jag romantiserar saker i efterhand, iallafall om det är ljust ute.
jag mår inte bra. som vanligt. och det är då jag skriver. att göra slut med martin tog min sista energi och gav mig en massa ny energi på samma gång. det är så svårt att förstå och förklara.
2014 var min singelsommar. det var sommaren mellan martin och martin. det var sommaren jag var så mycket ensam, när jag drack otroliga mängder och låg runt. det var sommaren jag satt på trottoarer och hallgolv och på spårvagnar och hade slutat gråta. det fanns inga fler tårar utan mest mörker. det var också då jag vaknade av martins meddelanden varje dag. det var då jag och max kollade girls och rökte gräs ur fönstret i mitt flickrum. det var då jag satt uppe vid köksbordet hos mamma och pappa och facetimade med honom på andra sidag jorden. jag stekte purjolök och champinjoner och drack smutsigt rödvin. det var sommaren jag förnedrade mig på mäklar-aws flrsta gångerna. det var då jag ramlade hem klockan 100 i dagsljus från way out west-efterfesterna på lounges. det var michelles sommar. det var då britt-marie tog livet av sig. jag vet att jag efteråt satt på sängen och skrev till martin. inte för att han kände henne, eller kanske ens kände mig, men för att det var hononm jag ville prata med.
2015 var sommaren på liseberg. sommaren jag fortfarande var nykär. sommaren vi bodde svart i vår fruktansvärda högsbo-fyra med ludde och mimmi. sommaren jag började återhämta mig från min utbrändhet. sommaren jag låg i solen och läste böcker. det var då jag inte hade någon kontakt alls med mina föräldrar. det var då vi bara ville vara hemma och hångla hela dagarna. då jag hade feber hela tiden. när ledig tid gick till kaninfester och fjortisfyllor. det var då han packade min västa och lånade en bil och hämtade upp mig utanför jobbet och tog med mig till halmstad (när han fortfarande gjorde såna saker, sånt som från början gjorde att jag blev kär i honom). det var kanske den enda sommaren jag inte längtade bort.
2016 var sommaren allt skavde. redan då hade jag börjat funder på att göra slut. det var då vi planerade vår stora resa. det var då jag var besviken på att han inte tog ansvar. det var då vi åkte på helgsemestrar till london, till malmö, till stockholm, till brighton, till köpenhamn. det var då jag lyssnade på lemonade tills öronen blödde. mest av allt ville jag att han skulle hålla käften en stund och bara låta det vara. bara finnas bredvid mig men inte få mig att tänka. det var sommaren linnea tog för mycket plats (återigen). det var då vi dansade till mura masa i regnet. när vi såg harry potter i london. det var då vi gick hem och sov innan klubbspelningarna på way out west. det var då jag och madde tog piller och drack pimms vid huvudstabadet. det var då jag och m hade sex i hans föräldrars källare för att låtsas som att allt var som vanligt.
och 2017? ja hittills har bara halva juni gått. men det är inte bra. lever fejkat samboliv med nilla i vår slitna med glassiga sikelskifteslägenhet i linné. promenerar överallt. skrattar högt när jag tänker på att jag tidigare har haft ångest över att jag varit full typ tre dagar i veckan - nu är jag full varje dag i veckan. jag googlar flygbiljetter till ecuador och skriver med adina. hittills regnar det mest. på tisdag åker jag till barcelona och hälsar på ivar. det ska bli skönt. förösker att inte jämför men enligt ovan går det ju uppenbarligen skit. jag måste dte för att sätta saker i perspektiv till varandra. jag måste det för att förstå att tiden faktiskt går.
jag försöker tänka att detta också kommer att gå över. jag kommer inte vara den första som dör av hjärtesorg, för folk gör faktiskt inte det och jag kommer faktiskt inte heller att göra det, men det känns verkligen så ibland. jag vet att detta är rätt. MEN så har jag noll impulskontroll och ringer honom två (fyra) gånger med dolt nummer mitt i natten bara för att få höra hans röst på telefonsvararen. jag skulle bara vilja att han hade lite mindre impulskontroll. det är ju det där med att så fort han är svarg blir jag stark. för att jag måste, så har det alltid varit. men nu är han alldeles för stark, och då vacklar jag. och han är inte stark fölr mig för vi ska inte ha någon kontakt. jag vill bara gå hem med honom en gång. jag vill bara låtsas som att allt är som vanligt lite.
i veckan när jag var jättebakfull och ledsen på jobbet och låg med huvudet i händerna på bordet i köket och någon frågade hur jag mådde kunde jag inget annat än att gorma "men kan det bara bli oktooobeeer någon jävla gååååång" för jag vill inte ha sommar. jag vill inte sakna honom mer och jag vet inte hur jag ska göra för att sluta. ensammast i världen. fyfan vad tråkigt att mitt välmående ligger i bekräftelse från andra. fyfan vilken horunge jag är.
