har verkligen så ont av att leva. allt känns jättesvårt och tungt just nu. var med madde på stan att tag. hon är det bästa jag har. ikväll ska jag träffa eva.
jag och karin och max hade det jättefint. han bjöd oss fattiga jävlar på öl eftersom att han har fått lön och vi skrattade och kramades. max sov här och det var så skönt att slippa frysa på natten.
på morgonen åkte jag och tränade med stina. skivstång. kukstång. har alridg haft såhär mycket träningsvärk i hela mitt liv. kan knappt gå. efter att vi hade tränat skjutsade stina mig hem till henne på hennes cykel och vi gjorde världens godaste mat och satt och pratade tills det blev mörkt ute. sen drack vi te och tittade på bilder från strängnäs, där vi lärde känna varandra. vi skrattade tills vi dog och båda blev positivt överraskade över hur sköna vi var. jag har tänkt att jag var asstel och rädd för att gör bort mig, stina har tänkt samma sak om sig själv. skönt att för en gångs skull titta tillbaka och känna att man inte var helt dum i huvudet. och så planerade vi. för att vi älskar att planera. skrev listor och diskuterade alternativ. när jag kom hem hade jag ångesten från helvetet och grät.
just det. idag har jag ätit såna där godisar som är runda och vita gröna eller rosa och smakar mint och kanske lite choklad? såna har jag ätit idag. det var det enda godiset som både jag och sean tyckte om, alltså åt vi alltid det tillsammans när vi skulle äta godis. i artonårspresent fick han en låda full av såna godisar och en usb-minne med bilder på oss, filmer som borde se, filmer som vi båda älskade och låtar som var våra. det var rätt fint när vi var tillsammans. vi var rätt bra för varandra. eller han var bra för mig iallafall. då. det är längesen nu. jättelängesen.
har bara legat i sängen hela dagen. gick ut en kortis men det var kallt och jävligt. jag trivs bättre under täcket. imorgon ska jag äta lunch hos min farmor och farfar. fina. på kvällen ska jag ut och dricka öl med karre och max. har saknat dom lite. eftersom att christin inte längre är med i gänget känns det lite som att vi har kommit av oss. det är svårt att få ihop det osv.
har ångest och är helt utmattad. vill egentligen bara ligga i sängen hela dagen. MEN. ikväll ska jag träffa madde. längtar lite efter henne. är bara hur trött som helst. önskar att jag var lite mer på hugget. så jag kunde njuta lite.. vet inte riktigt vad vi ska göra ännu. dricka öl, eller hitta något stort och gå all in eller mysa hemma hos någon av oss. blir det öl/party kommer jag inte orka upp och jobba imorgon, så jag tänker att jag kanske ska göra det nu. idag. det tar inte så lång tid. tre timmar max och klart att det är jobbigt, men det är nog värt det för jag kommer orka ännu mindre imorgon.
inget speciellt har hänt. allt är så vanligt, så trött. jag impulsköpte en balklänning förut. jag får se om jag behåller den när jag har provat den och så.
hade ångest igår och var så trött. när alla hade gått kunde jag ändå inte somna för att jag inte hade propavan i kroppen. jag har sovit jätteoroligt och drömt hemska drömmar hela natten. jag gick inte till skolan utan sov vidare. vaknade för en timme sen, men kunde inte med att sova längre för då kommer jag aldrig somna ikväll. och det vill jag. jag längtar så otroligt mycket.
har ont i kroppen + så svårt att hålla ögonen öppna pga alla tabletter jag proppade i mig igår när samson inte höll käften. ska ha släktkalas för storebror idag.
jag har aldrig känt mig så ensam. karin åkte härifrån för ett tag sen. jag har bara legat i min säng och stirrat sen dess. jag känner mig inte ensam på det sättet att jag vill sova bort det och försvinna. jag känner mig ensam på det sätt det är menat. jag skulle behöva en vän. jag skulle behöva någon som ger mig en kram och säger att det är okej att vara ledsen, att det kanske inte alls kommer att bli bra, någon som är ärlig. jag behöver en vän som kan gråta med mig. någon som kan låta mig vara ledsen hela kvällen. hela kvällen utan att behöva le en endaste gång. någon som inte torkar bort mina tårar utan låter dom rinna tills det inte finns några kvar. jag behöver någon som kan hålla i mig hela natten så jag slipper känslan av att ramla, hela tiden trilla, ramla, snubbla, hamna fel. jag behöver någon att vara tyst med. någon som inte måste prata. alls.
i tisdags åkte jag till martin. min bästa vän och min livräddare. han åkte till australien igår och kommer att vara borta i två veckor. (jag saknar honom redan) jag kom hem till honom och vi låg i soffan och skrattade oavbrutet i två timmar. bara skrattade åt att vi var så roliga. vi tittade på film och han skulle absolut lufttrumma med i alla låtar och jag bara skrattade åt honom. vi låg som vi alltid gör. han bakom, jag framför, hans hand i min bh och hans pussar i min nacke. sen lagade vi mat. hånglade lite medan vattnet kokade upp och sen åt vi. vi träffade anton lite, och sen gick vi ut på promenad. mitt i skogen i stövlar och utan smink och andades landetluft som det stadsbarn jag är. det småregnade och vi höll varandra i handen och vi gick långt. när vi kom tillbaka spelade vi fifa och sen la vi oss i hans säng. gosade i en miljon år och hade sex ännu längre och sen kliade han mig på ryggen tills jag somnade. det var längesen jag sov så gott. hela tiden alldeles nära och hans pussar i nacken och armar om mig. jag vaknade långsamt och vi hade sex fast båda fortfarande halvsov i början. vi gosade kvar i sängen och han hade försovit sig, så vi gosade ännu längre för det skulle inte vara någon idé för honom att åka till skolan då. sen tog vi samma buss och vi kysstes hejdå och nu är han i singapore och snart i australien.
sofia går i min skola. jag går i en väldigt liten skola. vi är tre klasser i varje årskurs. nio klasser (kan vara så att det är en till i tvåan i år, har ingen koll på dom) med typ trettio elever i varje. det gör att man känner igen alla på skolan. i ens årskurs känner man alla. för det första är vi så få, för det andra jobar vi mycket tillsammans, för det tredje byter man klass i tvåan, man har alltså gått i samma klass som minst hälften av alla i trean under någon årskurs.
jag och sofia har aldrig gått i samma klass, men hon var kompis med christin innan vi började ettan. när jag började vara med ckristin blev det naturligt att sofia var med oss och åt lunch och på rasterna. hon har varit med på tjejmiddagar, jag och karin har lurat henne att vi är halvsyskon, vilket hon fortfarande tror på, vi hälsar i korridorerna och vi har varit på samma fester. hon är en sån jag sätter mig bredvid på spårvagnen och pratar med, men kanske inte den jag skulle bjuda om jag hade fest. förstår ni typen av vän?
än sålänge vet vi inte vad som hände, vart hon var eller varför hon stack. hennes föräldrar har skrivit i facebookgruppen att hon är hemma och mår bra. mer än så vet jag inte.
eftersom att vi är en så liten skola engagerade det alla. för alla visste vem hon var. lärare grät och vi fick sätta upp lapppar i stan under lektionstid. folk var ledsna, arga, förvirrade, rädda. själv blev jag bara trött. trött av allt.
är så glad att sofia är hemma pga hade inte pallat en dag till i skolan där alla gråter och och stämningen är helt skev. jag mådde fysiskt dåligt när jag fick höra det, men när jag kom till skolan höll jag på att kräkas. det var en sån fruktansvärd stämning.
sängen luktar dig. du är så gosig! saknar dig redan vet inte om du förstod det, men jag är hellre tillsammans med dig än slutar träffa dig! du är bäst puss
ibland känns det som att jag har inbillat mig hela förra våren. ibland känns det s ålångt borta att jag funderar på om det kan vara en dröm. (den enda skillnaden mellan en dröm och ett minne, är att för drömmen bär man inget ansvar)
hade jag inte skrivit ner känslorna och händelserna hade jag vid det här laget varit övertygad om att det var en dröm.
anledningen är dels att ingen som var inblandad finns kvar i mitt liv.
även att ingen pratar om det. dom gör det för min skull. för att dom inte vet hur jag kommer att reagera. och frågar dom någon endaste gång så bryter jag ihop. ansvaret ligger alltså hos mig. och jag vet inte om jag orkar prata om det. så jag låter det fortsätta vara dröm, för än så länge orkar jag inte med att bära ansvaret för minnet.
blev helt sinnessjukt full igår. jag och madde satt på ett ställe i linné och bara pratade. blev bjudna på x antal öl av x antal killar. hade roligt. madde är världens bästa. är lite lätt bakis idag. jag fattar inte, jag har ALDRIG blivit bakis, men dom senaste månaderna har jag börjat må illa och ha ont i huvudet och verkligen, kemisk ångest. snälla, så jobbigt. jag ska dricka lite mer vatten och sen ska jag gå och jobba.
är trött och jävlig, men ikväll ska jag ut och dricka öl med madeleine. har faktiskt pluggat lite idag. men bara lite. jag känner att jag är så extremt oinspirerad att blogga nu för tiden. livet rullar liksom på, men inte mer. jag går för lite i skolan, spyr ibland fortfarande, sover för mycket, dricker för mycket, hånglar, gråter, dansar, kramas med samson, ligger med martin, tittar på för många serier, oroar mig över framtiden och skrattar ibland. jag har liksom inget att säga längre..
gjorde provet. det gick inte så dåligt som jag hade väntat mig. (nu kommer det säkert göra det bara för att jag sa det) ikväll är jag bjuden på fest hos emma. vet inte om jag ska gå dock. är trött och sjuk och jävlig. jag VET att jag borde vara hemma och vila upp mig, men samtidigt. har jag någonsin tackat nej till ett tillfälle att bli full? nä. ska dock ut med madde imorgon. vet inte om jag pallar två dagar i rad. (jag börjar väl bli gammal haha) nä men att jag är lite sjuk och så. vore skönt att ta en propavan, äta popcorn och lyssna på halfblood prince hela kvällen. kanske kan åka dit en stund och bara dricka lite? fast nä. för mig är det ALLTID all in.
idag är provet. det där gigantoenormprovet. har väl gått igenom instuderingsfrågorna en gång. EN. alltså. det är så jävla olikt mig. jag har ju alltid varit personen med mvg i alla ämnen. sen blev jag sjuk och slutade gå i skolan. nu får jag fortfarande panik när jag får ett g. tidigare hade jag bara vägrat att göra provet. vägrat att göra det, för att jag vet att jag inte kommer få ett mvg. men nu vet jag att jag måste låta mig misslyckas. jag MÅSTE fatta att det är okej att få ett g eller ett vg, eller iallafall inte jordens undergång. puh.
jag har så mycket att plugga. jag vet att jag borde sätta mig och bara göra det. jag har blivit sjuk också. förkyld och kanske lite feber, yr och jävlig. har ångest. åt middag och mamma blev sådär jobbigt förnärmad som hon blir ibland. nu var det jättelängesen. förr hände det hela tiden. jag och min storebror skrattade och skämtade och hon tog illa upp och ska storma ut och säga att "jag är också människa" och jag blir så trött. jag vet att vi kanske tog det för långt, men snälla. verkligen. jag orkar inte nu. inte det också.
jag har jätteont överallt. framförallt i hjärtat. jag har så mycket att göra så jag bli helt paralyserad. jag bara sitter. gråten i halsen och stressen i huvudet.
har blivit lite förkyld. kul verkligen. kul. jag är helt död i hela kroppen, jag måste plugga. jag borde tvätta håret. å jag orkar inte jag vill bara lägga mig i sängen igen.
har mått konstant illa i en vecka. det började när jag bestämde mig för att prata med martin. jag tänkte att det hängde ihop, men det har ju liksom inte slutat än. jag blir lite lätt panikslagen över att det inte går över. ingenting hjälper och det är så jävla jobbigt.
tandläkaren = har så ont i tänderna. är trött och ledsen. ikväll MÅSTE jag plugga. u-landsprov i samhällskunskap/geografi/internationella relationer. jag måste även försöka komma igång med mitt projektarbete.
om någon av er fina därute har några tips på typiska existentiella frågor får ni jättegärna kommentera. jag behöver frågor som inte handlar om bakgrund eller uppväxt eller drömmar, utan frågor som handlar om typ livet och döden och kärlek och såna saker. frågor det inte finns några rätta svar på.
helgen har varit fin. har inte mått dåligt. bara lite kanske. men för att jämföra liksom.. jag har lagat mat, kramat mysiga kids, åkt fyrhjuling mitt i natten, pussats, sovit jättenära osv osv.
det där skrev jag femte december förra året. det var martin jag syftade på. det var ett likadant läger som i helgen. det var tillochmed samma lägergård. i lördags på kvällen gick jag och martin ut för att röka. jag sa att det var helt otroligt hur bra man såg stjärnorna, eftersom att vi var mitt ute i skogen. han skrattade och sa att precis det där hade jag sagt sist vi stod där han och jag.
han sa vet du att det var här det hände?
det var precis där, för snart ett år sen allt började. det var första kyssen. jag hade stått och rökt han hade skrattat åt att jag var ett sånt stadsbarn eftersom att jag blev så förvånad över stjärnorna. vi log. skillnaden var att nu visste jag allt om honom och han visste allt om mig. nu rökte även han. nu hade jag på mig hans tröja och inte min egen. nu var han min bästa vän och denna gången frågade han inte först om han fick kyssa mig.
(det hade varit ett så fint avslut. allt hade kunnat sluta där det började)
det har tagit så mycket energi, men jag har fått så många kramar, så mycket kärlek. det är värt det. eftersom att jag kom dit på lördagen och kidsen hade kommit på fredagen var det ingen idé att lära mig namnen pga de MYLLRADE redan och var cirka trettio stycken. vi delade in dom i gruppen och dom fick tävla om vilken grupp som bakade bästa tårtan = grädde och choklad och smulor överallt. dom blev sådär härligt hysteriska av sockerchocken. dom var mellan nio och tolv och lyckliga. vi åt och jag diskade i en evighet. på kvällen såg vi på ice age och ledarna skrattade mer än barnen. alla låg i en såndär grym cisvhög. alla huller om buller, använde varandra som huvudkudde och fotstöd och kramades med sina kompisar och kanske höll i handen med den dom var kära i. jag drack te och höll martin i handen hela tiden och jag var tydligen fantastisk på att prata som sid. när filmen var slut gosade vi kvar lite, kramades hur mycket som helst. dom borstade tänderna och skrotade runt i sina pyjamasar och var så jävla söta. några blev arga för att dom inte fick vara uppe och leka sanning och konsekvens men efter ett antal timmar av godnattkramar och berättanden av sagor och schh och ännu mer schh, sov dom. vi ledare var tröttare än barnen och ville sova. vi käkade lite ananas, bäddade på golvet i stora rummet och satte på harry potter. jag sov alldeles nära martin. det var lite kallt och han är min favoritkamin. min älskling. (ja.) skedade hela natten och sov helt okej trots att jag inte hade tagit propavan utan bara melatonin. sov faktiskt ganska bra när jag jag väl somnade nu när jag tänker på det. jag älskar att sova bredvid martin. barnen vaknade som vanligt vid typ halv sju ":)" ledarna låg kvar. alla fnissade när dom såg att jag och martin sov under samma täcke och jag fick typ tusen "är ni ihop!!!!!??!?!?!?!!!" under dagen. barn är så jävla ärliga. så jävla rättframma och söta. resten av dagen flöt på. jag och martin smyghånglade i köket, eller när det inte var några barn i rummet. det var det där superintensiva-hånglet-mot-ett-skåp-och-sen-slänga-sig-ifrån-varandra-när-någon-kom-in-i-rummet-hånglet. vi har gjort det så många gånger förr. och jag vet att jag och devan gjorde så när jag var i mexico också. jag och julia fick psykbryt på att kidsen ville ha så JÄVLA mycket korv och vi tappade bort några i skogen utan telefoner så vi fick ropa på dom med megafon och otto fick kliattack och grät så jag fick hålla ett paket smör på hans rygg medan han pratade om minecraft i typ en timme. vi hade en rasistkommentar från ett barn och en som skrapade upp armbågen. olle och rikard dansade och sjöng electric banana band så fort de fick chansen och anton fick köra till göteborg och fixa grejer typ en miljon gånger. jag fick skjuts hem med ett av barnen och hennes pappa. iben är så jävla grym. nu är jag helt slut, men på ett fint sätt tror jag. borde ha pluggat, men det har inte funnits kraft och disciplin. det var en fin helg.
om några timmar åker jag. jag ska matstaba på ett helgläger. martin kommer att vara där. (jag längtar efter honom)
är inte supertaggad, men jag vet att det kommer bli grymt. det blir det alltid. jag hoppas bara att det kommer ge mer energi än det kommer ta..
MIN ÄLSKADE STOREBROR ÄR HEMMA. han kom igår och å vad jag kramade honom. han har varit och interrailat i nästan två månader. han saknat honom. så jävla mycket. min storebror.
jag kom till martin igår. han kom och mötte mig på busshållplatsen, det brukar han aldrig göra. när vi kramades kramade jag så hårt och länge som jag vågade, vi kysstes, och sen släppte jag inte hans hand på vägen hem till honom - för tänk om det var sista? vi kom hem till honom. han sa att han var nervös. jag sa att jag höll på att kissa på mig, så nervös var jag. han trodde att jag skulle berätta att jag var döende eller något, det var jag inte, men det kändes så. just i den stunden kände jag att jag dör vilken sekund som helst.
stina hade sagt att jag inte skulle ligga med honom. och om jag skulle det, skulle vi iallafall ha pratat först. så vi satte oss på hans rum. och jag pratade. jag pratade och betättade vad jag kände. hur jag kände och hur jobbigt allt var. hur förvirrad vår relation gjorde mig. jag blir stressad när jag inte vet vilken spårvagn jag ska ta, dett aär alltså höjden av helvetet. jag sa att jag inte pallade att inte veta vad fan han är till mig. att jag blir så förvirrad av att inte veta vad jag kan begära av honom.
och han skrattade. han sa att jag var löjlig. att hans ex hade sagt PRECIS samma sak. att jag var så jävla brudig.
och alltså. han glömmer nog av att jag är en tjej förutom det att han sätter på mig då och då och att vi skedar när vi sover. i övrigt är jag mer som en av hans killkompisar, jag är mer så. men faktum kvarstår. jag ÄR en tjej. jag kan säga brudiga saker.
jag visste inte hur jag skulle förklara. jag försökte på alla sätt. jag försökte verkligen, men han fattade liksom inte vad problemet var. och.jag.började.gråta. GRÅTA. jag hatar att gråta bland folk. det händer så sällan, nu har det blivit oftare för att jag vågar, men ändå. jag HATAR det. jag fattade ju som fan hur han inte kunde ta mig seriöst. och jag klev ur kroppen sådär som jag kan göra. jag såg på mig själv. så jävla frustrerad över att bästa vännen inte förstår att man inte kan träffas längre. så jävla frustrerad över tårarna som rinner. så jävla frustrerad över hur jävla borderline jag var. patetiskt.
jag försökte förklara. sanningen. JAG MÅSTE LÄMNA DIG INNAN DU LÄMNAR MIG. jag sa det rätt ut. jag sa precis dom orden fast jag vet hur dumma dom låter. och det sa jag också. jag sa själv att jag hatar mig själv för att jag är så. han sa att han aldrig skulle lämna mig. han sa att jag fortfarande är hans bästa vän. och han sa att han inte kommer skaffa flickvän än på ett bra tag. han ville inte ha. och om han hittar någon som han blir intresserad av, någon som han börjar träffa så sa han att han för längesen hade lovat mig att säga till. han sa att skulle jag skaffa pojkvän skulle han inte bry sig. det skulle ju inte påverka. och jag bara tänkte HUR JÄVLA DUM I HUVUDET FÅR MAN LOV ATT VARA? det klart att det kommer påverka. det kommer göra all jävla skillnad.
jag har aldrig sett någon skratta och gråta samtidigt.
nej. men det är väl det jag gör bäst.
och så gled vi ner i soffan. han bakom, jag framför. och mina precisa tankar var jag är aldrig så trygg som när jag är i din famn. och det var döden. jag kan inte låta mig bli trygg av någon annan. jag måste hitta min egen trygghet. jag kan inte bli beroende. jag kan inte kan inte kan inte FÅR inte. så jag reste mig upp och gick. jag gick ner för alla trappor. kom på att jag hade glömt min tröja där uppe, men tänkte att han får fan behålla den. jag måste gå nu. jag gick. men han kom efter. finaste martin kom efter och ställde sig nära. han frågade om jag ville ha en cigarett. (han hatar när jag röker, men han vet att det gör mig lugn) så vi stod utanför hans hus och rökte. jag frös så jag skakade och han frågade om jag ville dela tröja med honom. och jag kröp in. inuti och tänkte att jag måste få vara trygg en gång till. jag måste. vi rökte upp. jag var lugn. jag skulle inte gå. (jag skulle stanna föralltid)
så fick han en idé. vi tog en massa täcken, massa kuddar. vi gick ut på balkongen och bäddade. så låg vi så. och eftersom att jag var lugn var jag tydlig. jag sa att det fanns tre alternativ. att alla alternativen var värdelösa. vi skrattade åt att bli tillsammans-alternativet. och han höll med, alla var värdelösa. jag bad honom reagera, kan du bara säga vad du tycker någon gång? men nej. han sa att det var upp till mig. han sa att han var lugn med att ha det som det var. detta var mitt problem. han sa att vad jag än bestämde mig för, skulle han vara okej med det. han skulle inte be mig stanna om jag ville gå. och fast det var så himla fint att han liksom verkligen ville respektera mitt val så ville jag ju inget hellre än att han skulle säga att han aldrig ville att jag skulle gå. att han skulle få mig att ändra mig. att han på något sätt skulle få mig att fatta att jag betyder något för honom. men han var så kall. eller bara så jävla respektfull.
och jag la mig närmare honom och han tittade på mig och sa nej, vi ska ju aldrig mer träffas eller hur var det? och jag fattade. det finns inte en chans att jag klarar mig utan honom. eller att jag kan klara av att vara med honom fast utan närheten. vet du hur gärna jag bara vill ta dig just nu? vet du hur svårt det är att inte kyssa dig? ja, det vet jag. trodde han inte att jag fattade det. och jag tänkte. en sista gång? om jag bestämmer mig för att gå och inte titta tillbaka vill jag ha en sista gång. nu hade det blivit mörkt. det var molnigt, men han bor i skogen så stjärnorna syntes så jävla tydligt ändå. så jag tog honom. för han hade backat av respekt. vi hade sex på balkongen under stjärnorna. länge. efter ett tag började det regna, men det var bara skönt. det sköljde bort all ångest och allt som var svårt. efteråt låg vi kvar och rökte. han sa du fattar att detta inte går va? du fattar att vi inte kommer kunna fortsätta ses utan att ligga? och du fattar att vi inte kommer kunna sluta ses?
och jag fattade. jag fattade att det går inte. det får bli som det blir. kanske dör jag när han går vidare. när han lämnar. för där under stjärnorna och regnet visste jag att jag inte hade styrka nog att kunna lämna.
jag ska vara brutalt jävla ärlig här också. det är därför jag har denna bloggen. också för att jag måste skriva ner det, jag måste kunna se vad det är jag tänker för jag är så jävla borta i tankarna. jag hänger inte med.
NÅGONTING kommer att hända med martin och mig. jag är säker. jag har tänkt på det länge, men nu är jag säker. FÖR, gör det inte det, kommer rjag att göra så att något händer. vår relation har varit perfekt för mig dom senaste 10 månaderna, men jag känner att någonting kommer att hända, någonting måste hända nu.
fakta: martin är min bästa vän. martin har räddat mitt liv.
för det kommer jag alltid att vara skyldig honom något. alltid.
vi är för nära nu. eller vi har varit för nära för LÄNGE nu. vi har varit för nära för länge, utan att veta vad vi är.
fakta: jag skulle gå under om martin skaffade flickvän nu.
det finns två alternativ för att jag inte ska gå under totalt när han skaffar flickvän (ja när, inte om, för det kommer att hända snart. jag känner på mig det)
alternativ 1. bli tillsammans med honom. på så sätt kommer han inte att bli någon annans. på så sätt kommer han att bli min. på riktigt.
alternativ 2. sluta träffas helt. då kommer jag att vänja mig av vid att ha honom nära hela tiden. sluta träffas, sluta ligga, sluta prata. sluta vara VI. då, när han träffar någon (förhoppningsvis inte den närmsta månaden) kommer jag inte att gå under, för vi är inte vi längre då.
grejen är att båda dessa alternativ suger. jag kan inte bli tillsammans med honom. jag är inte kär. och jag vill inte ha pojkvän. eller jag vill ha pojkvän, men inte martin. han är fortfarande mer en kompis. dessutom tror jag att det är dags för mig att testa att ha sex med någon annan än honom. jag tror att jag måste testa snart. ponera att vi blir tillsammans. säg att vi gör slut efter ett år. och DÅ ska jag ligga med någon. då kommer det att ha gått två och ett halvt år sen jag blev våldtagen. att börja ligga då kommer vara så JÄVLA svårt. andra alternativet vet jag att jag inte kommer klara. just för att han är min bästa vän. just för att han har räddat mitt liv.
SÅ. jag och stina kom på ett tredje alternativ. som också suger, men som inte suger riktigt lika mycket som dom andra två.
alternativ 3. fortsätt träffas, sluta ligga. då kommer vår relation mer och mer att gå över till en BARA kompisrelation. vi kommer inte ha det där skedandet när vi sover, vi kommer inte att hålla varandra i handen, vi kommer inte kyssas hejdå, vi kommer inte att viska fina saker i varandras öron.
men jag måste veta vad han vill också. jag måste veta vad han tycker. han kanske aldrig mer vill träffa mig efter att jag har sagt detta. kanske kanske inte. det vet jag inte förrän imorgon. för vi ska ses då. imorgon kommer jag att veta vad som komemr hända. jag är livrädd. för att han är min bästa vän. och han har räddat mitt liv. jag är livrädd.
jesus maria och josef, vad har jag gjort? jag har satt igång ett hjul. nu slutar det inte snurra. jag och martin ska träffas och prata imorgon. döden döden döden. om det går åt helvete blir det inget läger i helgen för mig. känner mig som världens största as, men detta håller inte längre. jag träffade stina och fikade idag. vi satt på espresso house i flera timmar och pratade. och var sådär typiskt tjejiga och diskuterade hur jag skulel gå tillväga. roligt, jag har ng aldrig varit sån. sådär tjejig. hur som helst gjorde allt så jävla ont och jag var brutalt jävla ärlig med mig själv, och med stina, om martinsituationen. jag behövde det.
jag har jätteont i käkarna = jag har legat och spänt mig hela natten. jag är så fylld av sjuka saker. sjuka tankar och kalla ormar. i panik igår natt skickade jag ett sms till martin med ett "jag tror vi behöver prata" han har inte svarat.. vad har jag satt igång?
jag ska spendera hela helgen med martin. i en stuga. i skogen. jävlar. ska vara matstab så kommer ju att ha en massa saker att göra hela tiden, men ändå. jag ville verkligen att stina skulle med, men hon kunde inte. jag ska försöka övertala henne imorgon. annars finns ju anton. fina anton.
jag vet inte vad som händer. hela martingrejen. varför får jag JÄTTEont i magen när jag tänker på honom. något är fel. jättefel. jag kanske ska träffa honom i helgen. vet inte om jag pallar. vet inte om jag pallar att ta samtalet. för jag vet att det kommer bli ett. snart. för något är så jävla fel.
fy. jag låg i sängen och försökte sova. musik och djupa andetag. jag får ett sms. nelly. min fina fina nelly. nelly som jag var ledare åt i mexico. hon var elva då. nu är hon tretton. hon har växt upp så himla fort den tjejen. hennes pappa är alkoholist och hennes mamma är troligtvis deprimerad. i mexico pratade hon ofta om sina kompisar som rökte och drack. dom var elva då. nu blir historierna annorlunda, nu är dom äldre. nu knarkar dom och gör aborter. fina lilla älskade nelly mitt i allt detta.
jag har gjort något jättedåligt..
du sa att jag alltid kunde komma
till dig om jag behövde något och
just nu skulle jag behöva hjälp
så jag svarade. frågade vad som hade hänt.
som du kanske visste så skär jag mig,
gjorde det nyss och det slutar inte blöda.
det blöder jättemycket och ingen är vaken här.
är ganska yr och det dunkar i huvudet.
jag ringde henne. hon lät så liten på rösten. jag frågade henne om hon trodde att det behövdes sys, men hon trodde att det var okej. vi pratade i en halvtimme och hon berättade om folket i skolan som klottrar emo på hennes skåp efter att hn har gått i kortärmat. hon berättar om kompisarna som skrattar när hon berättar och om hur folk tror att hon vill ha uppmärksamhet. det är helt SJUKT hur det där VAR jag när jag var tretton. jag kände igen mig i alla ord hon sa. så jag berättade. jag berättade att jag visste, att jag också. hon lät så förvånad. och jag sa att hur dumt det än låter, är det faktiskt bra att säga till en vuxen. jag sa att jag vet hur dåligt det svaret är, men att det faktiskt kan hjälpa. jag frågade om hon trodde att hon kunde säga det till sin mamma, föreslog olika sätt och hon svarar att hon kanske kan, men att tönk om hon berättar för pappa, då kanske han försöker ta livet av sig igen. och jag vet inte vad jag ska säga. jag vet inte hur jag ska göra för att rädda denna fina fina människa. vi pratar lite till och jag frågar om hon har någon kurator eller något hon kan prata med, och det kanske hon hade. och så frågade jag om bup. hon visste inte ens vad bup var. hon går på möten hos socialen pga hennes pappas missbruk, men ingen har berättat om bup. ingen har gett henne chansen. jag tror att hon behöver prata med någon som inte har hennes pappas missbruk i fokus utan henne. att hon själv får välja. att hon får prata om det hon vill. sen sa hon att hon behövde gå och lägga sig. jag sa att jag hör av mig imorgon.
fina fina nelly. alla mina tankar går till henne just nu.
