(din vän pessimisten)

nyår. jävla skithögtid. högtider över huvud taget kan ju suga min röv. hatar det. hatar pressen och stressen och förväntningarna och FRAMFÖRALLT med nyår. "nytt år nya tag" "2014 ska bli så mycket bättre" ew. håll käften och ta tag i ditt liv istället. du behöver inget jävla årsskifte för det. dessutom känns det som att såna här tillfällen alltid slutar i misär. även om jag försöker tänka på det som vilken dag som helst, påminns man ju hela tiden.

 

karin och renee kommer hit om ett tag, vet inte när pga dom är långsamma. vi ska laga mat och lite sånt, och sen går vi till joel ikväll. vi blir kanske femton stycken, knytis och det KAN bli bra. men ärligt, varför skulle det?

 

(har dessutom en sorglig ångest över martin. över att han ska vara på en stor hemmafest långt bort och att jag antaligen inte kommer kunna få tag på honom pga han har ingen telefon och jag är orolig. jag vet att det är fel och riktigt dåligt av mig att tänka så, men jag är rädd att han ska vara med någon annan. inte för att han inte får, eller egentligen inte ens för att jag vill ha honom till mig själv, jag är bara rädd för det. dessutom känns det så fel att jag inte firar med honom. det är liksom det jag tänkt så länge nu. att han ska få tolvslagskyssen. och jag skrev allt detta inom parentes för att jag skäms.)

så vi sågs på drottningtorget. det regnade och blåste. en kram och jag kunde känna att han nästan hade fått långt hår i nacken. och hans skägg hade blivit långt. och så gick vi. han var hungrig som vanligt. och vi satte oss på ett café och han åt och jag drack te. satt länge. det var så konstigt, jag visste inte hur jag skulle bete mig. det kändes helt nytt och samtidigt så totalt bekant. efter några timmar gick vi hem till honom. då regnade det jättemycket. och det hade nästan hunnit bli mörkt. jag fick en kram av hans mamma och så öppnade jag julklappar från honom och så tittade vi på solsidan som vi missat och så gick vi ut med hunden och det var jättekallt. vi åt middag med hans familj. hans mamma bjöd mig till mallorca i sommar. hon vet ju inte att vi gjort slut igen, hon vet ju inte att sist jag träffade henne för nästan en månad sen, var även i princip sista gången jag träffade hennes son också. 

när vi ätit pratade vi. han och jag. inte mycket. inte tillräckligt, men lite. jag försökte verkligen att få fram allt som behövdes bli sagt. han fattade inte till hundra och jag var så trött. så trött på att IGEN behöva försöka förklara. och att liksom nästan varna honom för hur det skulle kunna bli. martin, jag VILL INTE ha ett förhållande. jag ÄR INTE kär i dig. att vi ses idag BETYDER INTE att vi kommer att börja ses flera gånger i veckan igen. jag fick dra det över gränsen. och det slutade med tårar i ögonen och sen var allt okej igen. 

och helt plötsligt hade han kysst mig. jag försökte värja mig ett tag, och jag sa till honom att han inte fick tro att det betydde något och han bara log och kysste mig. för jag sa det verkligen till honom att du VET att detta inte är bra och du VET att jag inte är kär i dig. och han svarade att det fanns inte en chans att vi aldrig skulle ha sex igen, det fanns inte en chans att han skulle vara okej med det och så log han och kysste mig och jag som inte har haft sex/kysst något/haft någon fysisk kontakt med någon, trodde att jag skulle dö. så. vi hade sex. det var sånt där sex som det knappt gick att få fram ord undertiden. jag var liksom helt borta i huvudet. och, sjukaste. när jag kom började jag gråta. det var inte ledsentårar, utan det var bara som att allt släppte och jag kunde inte hindra det. martin blev livrädd fram tills jag började skratta samtidigt och så var det bra igen. 

efteråt hade jag lite ångest men mest bara glad. glad för att jag har honom i mitt liv, på vilket sätt det än är, och glad för att jag äntligen fått ligga, haha. vi bäddade ner oss i sängen och tittade på en film och åt popcorn. under täcket och nära nära. helt plötsligt var klockan jättemycket och vi bestämde att jag skulle sova där. martin var överlycklig, och jag slets mellan det här är underbart jag har saknat det så mycket och herregud vad håller jag på med. jag var nervös över vad familjen skulle säga. helst av allt ville jag ju sova kvar, men det var ändå en rätt stor del av mig som konstant viskade att jag skulle komma att ångra det. men jag sov så.jävla.gott. bättre än jag gjort på en månad. jag har ju börjat ta sömntabletter igen vissa dagar, SÅ dålig har min sömn blivit. men nu somnade jag så fort han la sina armar runt mig. hela natten njöt jag. att äntligen få vara nära honom igen. 

ooooooch på morgonen åt vi mackor i sängen och jag hade på mig hans stora tshirt och vi kollade på harry potter och hade sex två gånger till. precis som vanligt.. det är verkligen löjligt hur njutningsfullt och samtidigt fruktansvärt det känns. alltså. han känner mig, han vet hur jag funkar. och dessutom har vi så LÖJLIGT bra sex. jag vet inte hur jag ska hantera detta. och sen blev jag lite ledsen. så klart. för jag kan inte njuta för stunden, utan jag måste oroa mig för hur det kan bli och hur det kommer bli och hur kommer det att bli?! vi låg nära nära igen och jag ville aldrig lämna det där stället precis där hans axel blir till hals. jag somnade på hans bröst med hans arm om mig och jag kände mig SÅ TRYGG. och det kan ingen någonsin förstå. ingen kan förstå att hur ledsen jag än kan vara på honom så är dom där stunderna av total trygghet värda allt. och precis så känns det nu. även om jag kanske ångrar mig. 

vi blev lite ledsna på spårvagnen. han skulle hem och jag skulle hem. inte tillsammans, vilket hade varit självklart. och jag hatar att vara den där personen, den som tar ut allt i förskott. och jag sa allt till honom, allt som jag lovat mig själv att säga - trots att det inte var det minsta det jag kände. vi får se och vi ska inte ta det för snabbt, och jag kan inte lova något, och förvänta dig inget och förlåt och vi borde inte ha gjort det där och vi borde kanske inte ses så mycket och nu tar vi det långsamt. egentlien ville jag bara följa med honom hem och stanna där för alltid och bara säga jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig (även om jag kanske inte är kär i dig). när vi skiljdes år var det bra. vi log. och en kram. ingen puss. och så åkte min spårvagn iväg och han stod kvar. 

martin. jaha. oj. vad ska man säga alltså?

det kändes så konstigt. så på nytt så annorlunda. jag visste inte hur jag skulle bete mig. och jag stannade. alldeles för länge. han är min guilty pleasure. det är vidrigt, helt helt fruktansvärt vidrigt hur jag kastas mellan total extas över att äntligen få vara nära honom igen, och total misär när jag tänker på hur det varit tidigare, på hur det kommer att bli. jag har så svårt att stanna i det som är fint, och hjärnan springer i förväg och så sitter jag där och vet inte vad jag känner och vilka känslor som är mest rätt. jag ska skriva mer om vad som hände sen. nu har vi gäster. jag är så trött att jag skulle kunna somna så fort jag stänger ögonen. fy fan. och vidrigaste av allt, det känns som att hela min familj är besviken på mig för att jag träffade honom, för att jag stannade och för att jag ser glad ut över det. 

jag har inte träffat honom på tre veckor och två dagar. det är topp tre längsta vi varit i från varandra dom senaste två åren.. 

nervös. 

det var mysigt att ha karin här. hennes hår blev jättemörkt, men betydligt bättre än innan. vi drack te och tittade på harry potter och skrattade. idag har vi ätit frukost i sängen med eva&adam. traditioner. 

nu kommer det snart hit lite folk som jag borde vara med och fiiiikaaaa med. men jag vill verkligen inte. helst av allt vill jag lägga mig under täcket och kolla på en film och ha ångest hela dagen. näst helst (och detta är vad jag borde) vill jag sätta mig och plugga, försöka skriva klart min uppsats. 

imorgon ska jag träffa jesper...

karin kommer hit. det ska faktiskt bli lite kul. sleepover och färga håret. 

tänker dock jättemycket på martin. hela tiden. för jag vet som ska hända. fast jag inte borde, fast det är sorgligt. och jag saknar honom. jag saknar honom och jag vill egentligen att han skulle vara här. nu. och inatt framförallt. och imorgonbitti. du vill inte ha honom, låt någon annan ha honom.

det gick bra ifår. kvällen slutade inte i misär. däremot kom ju dagenefterångesten idag ändå. inte för att jag gjort bort mig, utan bara ångest över huvudtaget. å döden. var totalnära att fylleringa martin inatt, meeeen eftersom att han inte har någon telefon löste det ju av sig självt. jag saknar honom hur mycket som helst. framförallt när jag är bakis har jag märkt.

oj vad jag känner att den här kvällen har potential att sluta i misär. på så många olika sätt. å varför utsätter jag mig?

har ångest. ska försöka att inte dricka för mycket/åka hem för tidigt. 

en kille och jag har börjat prata lite. så egentligen ska jag väl hålla käften.

jag saknar timmie lite. och jag saknar någon när timmie pratar om sin flickvän.

madde och jag pratade i telefon länge igår. jag älskar henne.

karin har blivit dumpad.

är sådär extremt mensig. typ äter choklad och ligger i sängen och gråter till tsatsiki.

och när jag väl har mesn vilket är väldigt sällan vill jag att martin ska vara här.

vad jag vill mest just nu är att ha hans varma hand på magen och ligga i soffan och titta på love actually.

det känns som att jag mest stressar runt. får inget gjort ordentligt, spenderar timtal på spårvagnar åt olika håll.

jag kommer aldrig bli klar med gymnasiet.

kan inte sluta lyssna på deppig musik. vet inte hur man gör när man lyssnar på glad musik.

jag sa ja till att träffa martin den tjugosjunde. det är om en vecka. jag ska försöka att inte höra av mig tills dess. 

men jag sa faktsikt att jag inte ville ses hos någon, utan typ fika eller något.

var hos min psykolog hos tandläkaren idag. jag kommer ALDRIG lära mig att ta sprutor. gråter och svimmar ändå. 

jag gråter för övrigt av allt nu för tiden. 

jag kommer nog inte få jobba mer den här månaden = kommer att vara fattig.

jag ska ut med gänget ikväll. har dock inget leg pga gått ut och passet är skickat för visum. håller tummarna.

..för jag vill verkligen ha alkohol. hur dumt jag än vet att det är.

jag ska få en klänning av karin. skönt att jag slipper fixa nyårskläder, gjorde det samma dag förrra året..

funderar på att sova en stund nu.

jag hatar mitt liv.

när jag kom hem efter att ha gjort det nationella provet igår i matten, var jag så trött att jag trodde att jag skulle gå under. lisa undrade om jag ville ta några öl med henne och amanda, men jag tackade nej, var på tok för trött. jag la mig i sängen och kollade på film istället. jag är liksom inte van vid att göra såna grejer, att sitta i tre och en halv timme och skriva prov händer så jävla sällan, och efter all den hjärngympan kunde jag knappt prata. det är lite läskigt egentligen, att alla dessa år av att vara sjukskriven verkligen påverkat mig så mycket att jag blev snudd på handikappad efter en sån grej. samtidigt är jag så himla glad för att det hade varit helt otänkbart för mig att göra en sån sak bara för ett år sen. för att inte tala om för tre år sen.. jag är så glad att jag får lov att äntligen ta det i min takt, och jag är så glad att jag äntligen börjar se små små framsteg. typ: även om jag mådde piss resten av dagen, gjorde jag provet igår. i över tre timmar. typ: jag har faktiskt gjort en del skoluppgifter och gjort dom bra, och bara känt den där paniken jag kan inte det går inte jag är dålig typ en gång. sen att det har tagit jävligt lång tid om man jämför med hur det ser ut för andra (dom hade antagligen gjort allt det jag gjort under hela terminen på kanske två månader eller mindre.. på rikitgt) men det känns helt okej. inte alltid men ofta. 

bara en sån sak som att jag numer kan läsa en bok, det har jag inte kunnat på flera år. jag har haft så svårt att koncentrera mig och orden har hoppat på sidorna och jag har blivit trött i huvudet efter bara några sidor. jag har alltid älskat att läsa, när jag var liten kunde jag läsa flera böcker i veckan, fram tills jag var kanske fjorton var det det bästa jag visste. och jag har sörjt det mycket. jag har saknat det, och nu har jag äntligen lyckats igen. 

 

när jag gick från matteprovet sa min lärare att jag skulle maila honom på kvällen för att få veta hur det gick. jag vart jättenervös. jag var helt hundra på att jag skulle få godkänt, det förstod jag faktiskt, men jag tänkte att detta provet skulle avgöra om jag kanske eventuellt kunde få ett vg. alltså gick jag in med dom tankarna. ett g är väntat och helt okej, ett vg hade varit sjukt kul men finns rätt stor risk att jag inte klarade det.

jag mailade vid sex. fick svar tjugo minuter senare. jag hade fått mvg. på provet, och i kursen. jag lovar er, det fanns inte ens på kartan. jag hade inte ens reflekterat över att det var en möjlighet, jag höll mest tummarna för att jag skulle lyckats ha skrapat ihop ett vg. jag fick alltså mvg i matte b. jag skrek högt när jag läste mailet. mamma kom springandes för hon trodde att jag hade slagit mig, och jag pekade bara på skärmen och hon läste och så skrek hon också. det känns helt sjukt faktisk. helt.jävla.sinnessjukt.

och jag är så helvetesglad. det var precis det jag behövde. det känns mer värt det då. allt känns mer värt det. alla dumma tankar försvinner för en stund och jag kan vara glad åt detta i några dagar. framförallt eftersom att det var så jävla oväntat. 

och det känns lite konstigt. lite konstigt att jag inte åker hem till martin efter detta. jag åkte ju ofta hem till honom efter matten, och speciellt om det vart mycket. och nu har jag suttit i tre och en halv timme och nu sitter jag på spårvagnen hem. inte till honom, utan hem. 

om jag hade åkt till honom hade jag gjort te och sen hade han spelat lite och jag hade legat i sängen och tittat på honom och på mtv och twitter och. och sen hade han kommit och lagt sig hos mig i sängen och satt på en film och kliat mig på ryggen. 

usch vad jobbigt det varit. 

i fredags var jag och madde på bio och sen fikade vi till midnatt. det var hur fint som helst att träffa henne. min bästa vän i världen. hon har lite vit period och jag tänker att det är väl lika bra att jag skärper mig ibland också. det fick jag bevis på i lördags..

i lördags mådde jag kasst hela dagen. låg under täcket och läste, hade ångest, saknade martin åt helvete. på kvällen kom kompisar till familjen hit oh åt middag. det var faktiskt trevligt, och efter x antal glas vin kändes det bra, och jag var lite taggad på att åka till stina. jag hade halvkul i början iallafall. var löjligt instabil över martin. det kändes så otroligt konstigt att han inte var där, han borde varit där. han var ute istället berättade anton, och då fick jag ännu mer ångest. jag brukar kunna dricka en flaska vin under en kväll utan att det är konstigt, men nu tänkte jag inte på att jag redan druckit en del hemma + att jag ville väl komma bort, så jag blev extremfull. minns inte dömycket, tror iallafall inte att jag gjorde bort mig något. vet dock att jag hamnade i källaren med anton och att vi började prata om martin och hur jag berättade lite för honom. inte mycket, inga detaljer, men jag bad om hjälp. och anton tog över och det var en befrielse. och det verkade som att anton faktiskt förstod mig. blev att jag grät lite. vi lekte sardinmamman i stinas stora hus och jag hängde en del med mårten och filip. jag kommer inte ihåg i vilken ordning det var, men helt plötsligt kände jag bara att detta var en jättedum idé, att jag verkligen borde ta mig hem, att jag var på tok för full och att kvällen skulle sluta i misär. i ett ögonblick av svaghet ringde jag martin. han svarade inte. jag ringde mamma istället. grät och frågade om hon kunde betala en taxi hem. hon sa att det gjorde hon så gärna. när jag gick in och sa hejdå till stina träffade jag på anton och love och simon som skulle till andra lång och fortsätta kvällen där. jag kände att det var totalt onödigt att ta en taxi om jag lika gärna kunde åka halvvägs med dom. anton satte på mig sin stora dunjacka och så gick vi till bussen. han klappade mig på benet och höll mig i handen hela vägen dit. vi skiljdes åt vid järntorget och sen åkte jag hem. jag grät tyst på spårvagnen och när jag stod i trappuppgången hemma och trasslade med nycklarna kom mamma och öppnade. min fina fina mamma hade stannat uppe för att se till så att jag var okej. och så bröt jag ihop hos henne och snyftade jag saknar honom. och mamma torkade mina tårar kramade mig och sen gick jag och la mig. 

jag hade extremångest över att martin inte ringt upp, inte ens skickat ett sms. och jag tänkte att vid det här laget har han garanterat kollat mobilen iallafall en gån och sett att jag ringt och därefter valt att inte svara och precis när jag tänkte att nu går jag under, somnade jag istället. 

 

jag vaknade vid nio igår och kunde inte somna om. redan lite bakfull och fortfarande lite full och fortfarande hundra ton ångest. jag gck upp och fyllde på en flaska vatten och satte mig vid köksbordet hos mamma och grät ännu mer. och så pratade vi länge länge om martin och om mig och om alltet, precis där vid köksbordet i ljuset av adventsljusstaken. pappa kom hem efter att ha varit ute och sprungit. mamma gick, och pappa tog hennes plats och så grät jag ännu mer och han tröstade. vid tolvtiden jag jag och la mig och sov i någon timme. när jag vaknade hade anton ringt. jag pratade lite med honom, han berättade bland annat att martin tappat bort sin telefon igår och innan dess knappt haft något batteri. anton sa också att han hade kommit hem vid halv åtta på morgonen. ångest. och när vi la på hade illamåendet kommit på riktigt. det höll sen i sig hela dagen. usch, så bakis som jag var igår har jag bara varit ett fåtal gånger. det känns som att mina bakfyllor bara blir värre och värre. såfort jag rörde mig iår trodde jag att jag skulle spy. i perioder låg jag bara och stirrade in i väggen, för att hade jag satt på en fim eller läst en bok hade jag spytt. 

 

framåt eftermiddagen kunde jag inte hålla mig längre och jag ringde martin på skype. jag använder aldrig skype och jag bad till gud att han skulle vara inne. han var någon sån där stör ej. jag ringde ändå, lät signalerna gå fram i någon minut. han svarade inte och jag var nu helt säker på att det var medvetet. han ville inte prata med mig. jag såg på livet är en schlager, grät lite och helt plötsligt ringde han. på skype. eftersom att vårt internet knappt sträcker sig in på mitt rum hade vi svårt att få kontakt i typ fem minuter tills jag stängde av wifi på min telefon och ringde honom över skype på den istället. plötsligt var hans röst i mitt öra och hans ord i mitt hjärta. vi pratade i trettiosex minuter och jag höll på att spy fyra gånger. vi pratade om sånt vi missat. jag sa att det var fint att höra hans röst. att jag var glad att prata med honom, att jag blivit nervös när han inte hört av sig igår. han sa att hans telefon hade dött innan han sett att jag ringt, och att han tappat bort den innan han hann ladda den. och så fort han sett att jag ringt på skype sa han hejdå till sina kompisar och ringde mig.

 

efter samtalet gick det uppåt. det var som att en sten lyfts från mina axlar, jag lovar, precis sp kändes det. jag vill inte prata med honom idag, eller imorgon heller egentligen. jag ville bara höra hans röst för det hade jag inte gjort på nästan två veckor. jag saknade honom, och nu har det lättat. nu kan jag kanske vänta två veckor till och det känns jättebra. 

egentligen är det kanske precis så här det ska vara, så här det ska sluta.

i december 2009 åkte jag och martin till strängnäs, det var där vi lärde känna varandra. jag önskar så mycket att jag mindes mer från den resan, men alla detaljer, eller egentligen allt, är bara borta.

först i december två år senare, 2011, blev vi vi. vi började träffas. mycket. sov över. han blev en bästa kompis. 

ett år senare, i december 2012, nådde vi en ny milstolpe. jag fick min första orgasm med någon. det var så jävla stort. efter oscar trodde jag att jag aldrig någonsin ens skulle kunna njuta lite av sex, därför var det här så himla viktigt. det var även då jag låg med egil, vilket jag och martin tog oss igenom trots alla brustna hjärtan och sårade blickar. 

nu har det gått ytterligare ett år. nu är det december igen. december 2013. nu är jag utan honom.

egentligen är det kanske precis så här det ska vara, så här det ska sluta. 

december är vår månad. det var då det började, det var då alla stora delar av vårt liv tillsammans byggdes. det är rimligtvis även då det ska sluta. (har slutat.)

jag har så svårt att klara mig utan honom. han fattas mig. jag tror att det här är en av de längsta perioderna vi gått utan att ses och inte ens pratat med varandra sen vi började träffas. två år. två år av mitt liv har varit hans. jag vet inte vem jag är längre. jag sa efter rebecka att jag aldris skulle bli beroende igen. aldrig igen skulle en annan person få vara en del av mig på det sättet. för nör rebecka försvann var jag halv och visste inte hur jag skulle hitta hela mig. så jag fyllde hålet, sprickorna, med det som var enklast. jag fyllde det med alkohol och rakblad och ännu mer destruktivitet än tidigare. och när jag träffade martin var jag hel igen. då var jag jag, ensam bara jag, igen. och nu när han lirkat sig in och fyllt ut mina håligheter och sen försvunnit sitter jag här igen, halva jag saknas. det enda jag har att gå tillbaka till är den där nyfyllda sjuttonåringen med skratt som fastnar i halsen, ingen som helst självbevarelsedrift och om inte brydde sig det minsta om hon skulle överleva natten. det är det enda jag jag känner. det finns inga andra, det är vad jag har att gå tillbaka till. och jag känner redan nu hur samson klampar in och torkar sina smutsiga fötter på mitt redan trasiga hjärta. och han är arg för att jag tryckt bort honom så länge. och nu ska jag straffas. kroppen värker (kan saknad göra fysiskt ont?) tinnitusen är fruktansvärd och konstant, jag har ingen som helst energi till något. det är som att han ryckt bort mattan under fötterna på mig, och nu ligger jag på golvet och kan inte ta mig upp. för allt i världen - jag kan inte ta mig upp. jag kan inte ta mig ur det här. 

jag saknar martin så det svider. hans sida av sängen är så tom, kudden nästan orörd. han hann bara sova på den en gång med nya lakan. när jag ligger i sängen och blundar kan jag nästan känna hans armar runt mig, precis så det brukade kännas. hud mot hud, skäggig haka mot halsen så det kittlas. jag vet precis hur nära man kan ligga, precis så nära som det går. handen på höften, eller innanför tröjan, eller vid min kind, eller kli på ryggen, eller i min hand. hans hand i min. ligga i sängen och titta på kassa filmer. alltså jag orkar faktiskt inte se någon djup och svår eller ledsam film idag. och tillslut var det alla dagar, och vi fastnade i romantiska komedier, tecknat och serier. och jag har ingen att värma fötterna på längre. ingen som står bredvid när jag borstar tänderna. jag saknar honom. jag smsade honom förut idag. jag har inte svarat på nästan en vecka. men så skickade han ett sms häromdagen om att han ville bjuda mig på middag den tjugosjunde och jag har samlat mod till att svara tack, men nej tack. först idag klarade jag av att skriva orden. jag sa att det kanske inte var en så bra idé, att vi iallafall kunde vänta och se. han undrade om jag skulle till stina på lördag. jag har tänkt att inte gå om han ska gå. nu var det han som tog det beslutet istället. jag går inte om du går, vill inte förstöra din kväll. lite martyr kanske, men jag förstår att det suger, och det ligger ju faktiskt något i det. jag hade inte velat vara på samma hemmafest som honom just nu, det hade varit totalfel. det har aldrig varit lätt för oss när alkohol har varit med i bilden, men framförallt inte nu. jag hade inte vetat hur jag skulle bete mig. det känns som att vi på något sätt har avslutat det nu, och hade vi då hälsat artigt och sen varit med andra hela kvällen? såklart inte, såklart hade det bara blivit jobbigt. vi hade inte åkt dit tillsammans och det hade varit stelt. jag vill inte träffa honom så. om vi ska ses vill jag att det bara ska vara vi två och inget som stör, så att vi kan prata, för vi kommer behlva ta det steget innan vi kan ta någon som helst annat steg.

helst av allt önskar jag att det ska vara i min säng. hud mot hud, hand i hand, hjärta mot hjärta. 

gick och la mig vid fem igår. har sovit i femton timmar. och jag vet ju att man blir tröttare om mab sover för mycket, men jag hade iallafall hoppats på att jag skulle vara snäppet piggare idag. jag är så in i helvete trött. är på matten nu. ångest. jag förstår inte varför jag plötsligt är tillbaka i detta. 

var på ungdomsmottagningen för att få nytt recept på ppiller. onödigt egentligen, ska ju inte ligga med martin mer och om jag ligger med någon annan ska jag ändå ha kondom. men jag bokade ju tiden innan jag visste att det var över på riktigt. sorgligt när jag såg i kalendern att jag skulle dit idag. totalt meningslöst. 

usch, när ångesten vrider i kroppen vill jag till martin. och jag vill att han ska ta hand om mig, vara stark för mig. men jag vet att han inte kan. han blir bara rädd och sitter bredvid klappar tafatt och säger jag vet inte vad jag ska göra. fan. jag hatar det här livet. har haft vidrig tinnitus hela dagen också. 

jag kommer aldrig att klara detta. 

jag känner mig så ensam nu. det känns som att jag på riktigt sagt hejdå till martin, iallafall för ett tag. skönt att beslutet är taget, men det är mycket svårare än jag trott. jag känner mig ensam, ledsen. deppigare än innan, trots att vi bråkade hela tiden då. jag saknar att någon säger att dom tycker om mig och att jag är bra. jag saknar att sova brevid honom. inte bredvid någon som jag trodde, utan bredvid honom. när rebecka skedade mig inatt ville jag bara vara ifred, jag vill ha martins armar runt mig. 

 

livet känns så in i helvete meningslöst just nu. här sitter jag och pluggar FORTFARANDE gymnasiet, får noll gjort och kommer aldrig att bli klar. jag uträttar noll positivt i världen. jag är så jävla meningslös. jag känner mig dålig och jag har en känsla i magen av att något är fel. något är så jävla fel. jag ser alla mina kompisar runt omkring mig, antingen går det kalasbra för dom - och då blir jag deppig av det. eller så går dom ner sig - och då blir jag deppig av det. 

 

jag blir deppig av att tänka på att jag i princip aldrig kommer att kunna få ett jobb. utan gymnasiekompetens kommer jag aldrig att få något (herregud ens med gymnasiekompetens får man ju inget), jag kommer inte kunna komma in på någon utbildning utan gymnasiebetyg. MEN JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ GYMNASIET. jag vill verklgen inte mer. jag vill inte att det ska ta tusen år. jag vill bara vara ifred och ruttna under mitt täcke i mitt rum. 

jag vill inte vara med min familj. jag vill inte mer.

jag och rebecka handlade och så åkte vi hem till henne och gjorde gryta som vi åt med hennes föräldrar. har saknat dom också. efter maten gick vi ut på långpromenad i dunjackor och sen la vi oss i soffan och tittade på mulan, vår film. och så såg vi någon annan film och sen sov jag över där. under kvällen smygrökte vi ut ur hennes fönster ett antal gånger och jag älskar henne. 

och det är precis sådana här kvällar jag behöver martin. när det är storm ute, jag är ensam hemma. tydligen snöar det ute, men jag orkar inte gå och titta ut. jag har legat under täcket precis hela dagen och haft ångest och känt mig liten och värdelös och svag. nu behöver jag att martin kommer hit och kryper ner och låter mig ligga på honom och så kan han klappa mig på armen och sätta på en film. jag vill att han ska ta kontroll, jag vill få lov att vara svag för en gångs skull, för det har jag inte fått vara på ett bra tag. jag vill att han ska ta hand om mig och vara stark för mig och lyssna på blåsten med mig och klia mig på ryggen och skratta på riktigt med mig. 

 

istället ligger jag kvar under täcket, där jag legat hela dagen. ensam. rätt kall, ingen att värma fötterna på. tittar på bridget jones och känner mig ensammare än någonsin. jag längtar tills jag får lov att sova, men med tanke på att jag gjort absolut ingenting av värde idag är jag inte det minsta sömning, bara dödligt dödligt trött. på livet på mig själv på ångesten på sängen på rastlösheten på piller och samma gamla ledsen-filmer. 

 

och sen är ju problemet att det spelar ingen roll om jag hade ringt martin, för det hade ändå inte blivit så som jag önskar. han är inte sån längre, och jag har så jävla svårt att acceptera det. jag saknar den gamla honom. och jag saknar att inte längre ha någon självklar. 

 

jag känner mig så ensam.

och så ligger jag här igen. fast under täcket som så många gånger förut. jag kan inte ta mig upp. jag kan inte ta mig för att göra något, ingenting, vad som helst. fast det var längesen nu. jag minns knappt när. jag vet att det är värre när mörkret kommer, men det var länge sen. men så fort jag slog upp ögonen kände jag den välbekanta känslan som spridit sig i kroppen medan jag sovit. du är dålig. hela tiden tårar och skrik som fastnat i halsen. jag är så trött och jag är så ensam och jag är så ledsen och jag är så dålig och jag är så ful och jag är så misslyckad och jag är så fet och jag är så patetisk och jag är så dödligt jävla jobbig. 

jag förstår inte varför det kommer nu. igår var jag mest svag, idag kan jag knappt andas. 

 

hej ångesten. du är inte välkommen tillbaka. 

igår vart jättejobbig. efter att jag kom hem från jobbet var jag hur trött som helst. jag ville duscha, läsa lite och sen sova. det ville inte martin, han ville ses. och för en av dom första gångerna någonsin sa jag ifrån. jag sa till honom att jag var dundertrött och skulle upp imorgon (idag) och plugga och sen på möte med rektorn. att jag ville vara pigg och hinna med en del. han tjatade och sa tillslut att han skulle komma hit någon timme och sen åka hem igen. jag sa okej (borde inte sagt okej), men han borde fattat att jag inte hade lust egentligen. han kom hit, det var lite halvkass stämning. vi kollade på nyaste avsnittet av walking dead. när det var klart tänkte jag att han skulel gå, så skulle jag sova. men nej. då blev han ledsen, började må dåligt, ville inte åka hem. jag sa till honom, efter många om och men, att han fick sova här, men då fick han inte bråka eller störa och se till att jag fick sova. han lovade. han var fortfarande ledsen och mådde dåligt, jag fick en flaska vin av pappa, så vi drack den jag och martin, jag tänkte att det skulle hjälpa oss att somna. både blev lite halvt på örat. vi hade jättekul, han var glad igen. jag tänkte att det var lugnt, att det inte skulle bli något jättebråk av det, att jag för en gångs skull skulle SLIPPA det. vi skrattade och pratade skitlänge, sen skulle vi sova. och då tar han upp något som han VET att vi alltid börjar bråka när vi pratar om. minns knappt vad det var nu. något om sex antagligen. och jag sa till honom, tänk efter nu martin, tänk efter, ska vi verkligen prata om detta när jag bett dig att inte bråka inatt. och han sa att han inte var ledsen, att han bara ville prata om det.

så slutade det ju inte såklart.

vi bråkade istället och ärligt jag minns inte hur länge vi höll på eller vad som blev sagt, jag vet bara att jag sa till honom hundra gånger, skärp dig, lägg av. jag var så fruktansvärt trött på att sitta i den sitsen. 

 

vi har varit där 1000 gånger förut. han tar upp något och ger mig skulden (något om sex) det slutar med att HAN är ledsen och klagar över sitt liv och säger att han inte orkar mer, att han är en dålig människa. han börjar alltså bråka med mig, gör mig ledsen och sen blir han SÅ ledsen att han är nästintill otröstlig. och så sitter jag där igen, tröstar honom, FAST det är han som startat det, FAST han gjort mig ledsen, FAST jag har uttryckligen bett honom om att låta mig sova den natten. och jag har försökt nu i så många månader. i början blev han bara arg på mig. men jag har försökt allt. jag har i början försökt vara snäll, prata, ge förslag. jag har försökt att vara strukturerad, ge honom listor, hjälp honom skriva cv, tipsat om jobb. jag har försökt att vara arg, skälla på honom, skrika. jag har försökt att ignorera det (värst hittills). jag har i FLERA månader gjort allt jag kunnat. 

nu känns det som att jag kommit till en punkt när det inte funkar längre. det har jag tänkt länge, men nu är det även en känsla som liksom sprider sig genom kroppen. jag har ingen lust att träffa honom längre, bara när jag är full. 

 

så igår kände jag att det var så in i helvete nog. jag hade verkligen BETT honom. jag hade till och med försökt styra av det från början. jag hade försökt lugna honom så att det inte skulle bryta ut helt, men nu satt vi där. igen. han grät och jag grät och han klagade och jag orkade inte höra det mer. och jag gjorde en så hemsk sak. något jag ångrar så himla mycket. jag slog till honom. han lugnade ner sig, men fy fan vad dumt gjort. usch, mår så dåligt över det. 

resten grät han och jag sa bara till honom att skärpa sig. så skulle han vara dramatisk och storma ut mitt i natten och ta mitt weed med sig och jag var så in i helvete ARG på honom. vem fan gör så?

 

tillslut stannade han. sov över. jag sov pissdåligt och när klockan ringde på morgonen var jag så trött att jag trodde att jag skulle dö. när jag tllslut tog mig upp kunde jag knappt hålla ögonen öppna = dagen var förstörd vilket var PRECIS det jag visste skulle hände och PRECIS det jag inte ville skulle hända och PRECIS det jag sa till honom att jag inte orkade. inte då, inte igen. och det vidrigaste av allt var att han var arg och ledsen på mig för att jag inte var som vanligt på morgonen. men den här gången kunde det inte gå över. den här gången var jag fortfarande arg och ledsen, på honom, på att han hade förstört min dag fast jag bett honom att inte göra det. och jag var arg och ledsen på honom för att det alltid blir såhär, för att han låter det bli såhär.

han gick. stormade ut och sa inte hejdå, och jag kände att jag knappt orkade bry mig. grät hos mamma ett tag och sen åkte jag och hade möte med rektorn (det gck bra förövrigt) och resten av dagen har jag varit så JÄVLA trött och inte uträttat ett PISS, och det är martins fel. det håller jag honom ansvarig för. så när han smsade förut och bad om hjälp med en sak, sa jag att han fick klara det själv. jag orkar inte. och han undrade om jag gav upp nu, men jag sa bara att jag håller på att gå under. jag måste tänka lite på mig själv. 

 

jag tror att detta var vi som gjorde slut igen. på riktigt den här gången. hur rädd jag än är och hur mycket jag ön komer sakna honom känner jag på ett helt annat sätt den här gången at det är värt det. för han finns inte kvar där inne. jag kan träffa honom hur mycket som helst men jag kommer ändå att sakna honom för han är inte samma person längre. och jg ger verkligen inte upp bara sådär (har sjukt dåligt samvete över det, jag har ju också varit deprimerad och blivit lämnad och jag et precis hur pissigt det käns och hur vidrigt det är) men jag känner att jag har försökt så mycket så länge och han har tagit så mycket energi från mig. och jag som redan har så jävla lite låga kvar som det är.

 

detta går inte längre.

så i fredags var jag ute. jag skulle träffa karin och asta och joel och ta några öl. nja, så blev det ju inte. jag och joel kom först tillsammans. drack öl. sen kom karin. mer öl. sen kom renee, ännu mer öl. sen kom asta, mer. när vi var ute och rökte gick lisa förbi, så hon stannade kvar med oss. mer öl.. jag och lisa ville dra vidare, dom andra ville stanna. blev att jag och lisa gick till excet. stannade till stängning. jag var kalasfull.. jag gjorde en så otroligt slirig sak. jag såg en kille som jag ände igen. kom på att det var seans kompis, SÅ JAG HÅNGLAR UPP HONOM, för hämnd eller något. så jävla löjligt och onödigt. jag är inte ens arg på sean, han skulle inte ens bry sig. å så jävla konstigt gjort bara. 

lisa hittade någon snubbe som hon försvann med. jag var hittade rebecka och linnea. linnea hittade någon och så var det jag och rebecka mot världen. min stora kärlek. vid stängning hittade jag lisa i garderoben, hon åkte hem med den där killen sen. jag bestämde mig för att åka hem till martin. så fort jag satt mig på spårvagnen kände jag att det inte var ett bra val egentligen. jag ville bara så himla gärna slippa sova själv. joel hörde av sig och sa att jag kunde sova hos honom, men då var jag redan på väg till martin. när jag kom till martin var jag så trött och full att jag däckade i princip direkt. 

på lördagen mådde jag så in i helvete dåligt. hade varken druckit något vatten eller ätit något kvällen innan = höll på att spy så fort jag rörde mig. jag gick och åt lunch med madde, vegetarisk lasagne. jag fick ta pauser för att inte kräkas, men mådde bättre efter att jag fått i mig lite mat. dessutom var det så UNDERBART att träffa maddo. min favvoperson. jag åkte hem efter några timmar. åt lite till, sov lite, duschade. sen åkte jag iväg igen. jag och martin åkte tillsammans hem till anton och aron och pontus. mådde fortfarande dödligt kasst. det skulle ha varit någon typ av krök/grabbkväll men alla var dunderfulla och det var bara jätteknonstig stämning. kanske berodde det på att jag var nykter för en gångs skull, men ärligt tror jag att jag hade varit obekväm hur full jag än vart. 

det var väldigt mycket headbanging och armbrytning och sean och pontus som var höga som hus. dessutom var det typ fyra tjejer där förutom mig och kanske tio killar. en av tjejerna har martin legat med = obekväääämt. dom andra tre stod mest i ett hörn och fnittrade och viskade. ew. det kändes verkligen så jävla högstadiet för mig alltså. hela fetsen. nä, usch obekvämt. satt mest med jocke och pratade. fina. 

martin var skitstörig. var verkligen irriterad på honom. jag kunde liksom sitta och prata med någon och då ställer han sig i dörren till det rummet och vinkar till sig mig som att han har något jätteviktigt att säga, drar med mig till ett annat rum - FÖR ATT KRAMAS. snälla människa jag var mitt i ett samtal? å så jävla klängigt och avtändande. usch. jag och martin köpte med oss lite weed och sen tog vi en buss hem vid halv ett. skönt. 

när jag kom hem (ensam!) smsade martin och typ "å vi glider ifrån varandra" "du pratade bara med jocke hela kvällen" och till och med "vi pussas inte ens längre", NÄ MEN DET KANSKE ÄR DET SOM ÄR POÄNGEN?

å jag blev så jädra irriterad. 

i söndags var jag hos mormor och morfar och hjälpte till att servera på ett kalas dom hade. igår var jag så in i helvete trött. var hos min psykolog och det var jättebra men kort för jag skulle till tandläkaren. idag har jag varit på matten och sen en stund på stan och kollat efter julklappar (hittade noll) och sen sovit. nu ska jag snart iväg och jobba. martin vill ses ikväll. jag vill nog egentligen inte det..