(din vän pessimisten)

men mitt i all panik är jag så glad att jag har honom. jag kan inte beskriva känslan. jag har aldrig känt såhär innan. trygg, lugn, vardag. fyrverkerier, värme, glädje. men mest kärlek. jag känner så mycket kärlek för den människan.

 

han är en sån som gör te mitt i natten när jag hostar för mycket. han är en sån som dansar utan begränsningar, i köket, på dansgolvet, i sängen. han är en sån som följer varje linje i ansiktet med fingertopparna. han är en sån som blandar drinkar en torsdag. han är en sån som hånglar upp mig mot kylskåpet så att maten bränns, bara för att han inte kunde hålla sig ifrån mig. 

han är den jag vill hålla i handen på spårvagnen hem klockan tre på natten, full och trött och nöjd. han är den jag vill ligga vaken med mitt i natten, för vi har fortfarande så mycket att prata om. han är den jag vill bo, resa, somna, vakna och leva med. 

 

jag vill ha med honom på alla mina äventyr. 

 

nu är det illa. sprängs om jag bor kvar här. jag måste måste måste verkligen flytta. jag är så arg och besviken på mina såkallade föräldrar och jag står inte ut med att behöva undvika deras ögon. jag vill bort här ifrån. det är den enda rimliga. om någon av er där ute vet någon som hyr ut i göteborg (typ vaaad som helst, inneboende, skräpig etta, fucking femtehandskontrakt) får ni jättegärna hjälpa mig. får panik här och märker att allt går nedåt. spiralen snurrar och jag har så svårt att ta mig ur den redan nu. jag.måste.bort. 

jag känner samma känslor som 2008, 2009, 2010 osv osv. jag lever allt igen. kränkt, missförstådd, panikslagen av att inte bli lyssnad på. åren på bup var dom värsta i mitt liv. 

så jag skiter i det här nu. jag skiter i den familjen jag råkat födas in i. det är ingen poäng. vi hör inte ihop, inte på något sätt. det är så mycket av det dom gjort som är orsaker till varför jag fortfarande är halv. 

alla framsteg jag gjort, varje steg upp för trappan, är sånt som jag beslutat om själv. 

det är så sorgligt att se det svart på vitt. dom har inte lyssnat på mig, och hade dom gjort det kanske det inte hade tagit lika lång tid att ta sig ur detta. 

att lämna mig ifred, att till slut få flytta hemifrån, att sluta med mediciner, att resa, att sluta på bup osv. det har varit på mitt initiativ. det är sånt som jag sett till skulle hända. det är den enda som fått mig att må bättre. inget av det dom gjort har gjort mig märkbart gladare i längre stunder. 

så nu skiter jag i det. nu väljer jag min egen familj. och dom är inte med där. inte nu iallafall. 

bra och jobbig dag. både och. det var sol när jag vaknade. hade bra morgonsex. var ensam en stund. jobbade. träffade madde. fikade länge. kom hem. ville vara ifred. karins mamma ringde, problem. pratade med mina föräldrar - orkar inte. trött. väntar på martin. 

så vad gör jag om dagarna då? just nu är det lite jobb på mäklarfirman. en del visningar, men ingen reception. så jag är mestadels på skolan, och ibland dubbelt. jag hade ett treveckorsvikariat i samma klass under januari. jag var resurs i en sexa där jag punktade en döv kille. fan vad fina dom är när en får tid att lära känna dom. det känns så mycket mer värt att vara i samma klass länge så att jag hinner lära mig deras namn och personligheter, och samma för dom. 

annars har jag pusslat mest. visst har det varit några dagar där jag varit arbetslös, men en del av dom har jag medvetet inte svarat när dom ringt från skolan för att jag valt att sova istället. det är ju en poblematisk livsstil för att jag aldrig vet hur mycket jag får jobba, och jag skulle verkligen kunna vara arbetslös en hel vecka eller längre. men å andra sidan har jag ju faktiskt också fördelen att jag inte har några förpliktelser. om jag verkligen inte har någon lust och jag inte har något inbokat måste jag inte svara när dom ringer. då kan jag sova en hel dag, träffa min psykolog och försöka ta hand om mig själv. det känns jävligt viktigt att göra det någon gång då och då med tanke på att jag ofta jobbar några timmar varje söndag samt några kvällar. i måndags var jag borta hemifrån i ca tolv timmar. först i skolan och sen visning som drog ut på tiden. 

 

men jag trivs mer och mer. nu har jag ju varit där såpass mycket att de flesta känner mig eller iallafall känner igen mig, både lärare och elever. jag tycker ju om att jobba med barn och många gånger går dagarna jättefort. att förklara så att en kan se när eleven helt plötsligt förstår är en av dom bästa känslorna jag vet. jag är inte lika glad dagarna jag haft högstadiet. mellanstadiet är bäst. förskolan är rätt bra, få softa runt i regnbyxor och kramas hela dagarna. jag får kramar i korridorerna av barnen jag haft och lärarna önskar att ha mig som vikarie av alla som finns för att dom är nöjda med min insats. det känns bra! 

 

annars gör jag inte så mycket. timmie har gjort slut med karin (det är jävligt sorgligt, men ärligt var det väl bara en tidsfråga?) så jag har hälsat på karin som ligger hemma och deppar ihop och timmie som gjort nästan samma sak. jag var ute med timmie och michelle i helgen. vi var på queerkväll på park lane och hade en så hiiiimla bra kväll. michelle åkte hem till någon snubbe och ringde i panik efter någon timme och bad att få komma hit. jag ringde en taxi och hon kom hit och började storgråta när jag mötte henne i trapphuset. hon hade jätteont i livmordern och blödde och hade spytt av smärtan. vi ingde sjukvårdsupplysningen och sen bäddade jag ner henne. fina fina michelle. det kändes fint att hon valde att komma hit. 

 

igår var jag och hämtade ut mina journaler från den första bupmottagningen jag gick på. jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig. jag beställde ju dom för några veckor sedan, men visste inte alls vad jag skulle få i handen. carina (min psykolog) hade sagt att det kunde vara 17 sidor eller 70 sidor. jag fick en tungt kuvert med 85 fullskrivna sidor. (och detta var bara 2008-2010, på den andra bupmottagningen gick jag ju 2010-2012) jag åkte direkt med det till carina och tjuvkikade inte ens lite. vi började läsa och fyfaaaaan vad jobbigt det var. uh. skriver nog om det en annan gång. behöver bestämma mig för lite saker först. jag har nog inte riktigt tänkt igenom det ordentligt. direkt efter att jag var färdig åkte jag och träffade madde och blev jättefull. vi drack en massa vin och drinkar och bara sa fuck allt. kom hem och martin var lite sur för att jag inte hört av mig och för att jag var dyngrak på en tisdag. jag bara skrattade bort det. idag började jag jobba åtta = åkte hemifrån ju = är en monster just nu. mmm. hatälskar det mesta. är skev. har fått ur mig en del iallafall. skönt. 

 

jag ska försöka se till att det inte går så långt mellan gångerna igen. puss och kram. 

jag var sjuk och jobbade mest i mellandagarna. på nyår var jag och madde här och drack vin, sen åkte vi till johanna och felix i johanneberg och åt middag med dom och koffe. senare kom karin och timmie en stund och joel och flera av felix kompisar. hela gänget facetimeade med martin i chile och det kändes så fint. strax innan tolvslaget åkte madde till jimmy och vi skulle på någon jääävligt konstig fest i vasastan. efter 57434 problem blev det att jag, johanna och kristoffer firade tolvslaget ensamma på en kulle med jättefin utsikt. kristoffer ramlade i leran och fastnade i taggbuskar och vi skrattade mest jättemycket. sen gick vi in på festen som var i någon jättejätterik 35-årig indiers takvåning. vi klättrade upp på taket och tittade på göteborg från trettonde våningen och höll på att ramla ner, och frös, men mest var det bara jättevackert. jag, johanna och kristoffer låste in oss på toan och var bara vi tre. som när det är som bäst. jag och kristoffer gick rätt tidigt. vi gick tillsammans genom haga till linné. han tog bussen hem och jag gick och mötte madde på jimmys jobb. drack någon öl och sen gick jag och madde och åt. 

 

början av januari flöt på med en hel del jobb på mäklarfirman. både reception och visningsvärd. rökte gräs med timmie, men annars höll jag mig rätt mycket i skinnet. sov en del. var fortfarande inte helt frisk.

och så den trettonde kom Han hem. efter drygt fyra veckor kunde vi äntligen säga "ses imorgon" och vips var han hemma. en lång kram och så hälsade jag på hans familj och sen gick vi upp på hans rum och inom fyra minuter (skojar inte ens) var han inuti mig. haha, alltså wooow. jag hade längtat så mycket efter sex med honom. och det var första gången sen han blev min pojkvän. den dagen hade vi mest bara sex. jag tror att det tog ett par tre gånger innan vi faktiskt kunde ha en konversation, vi behövde liksom bli av med lite av det fysiska först. och så låg jag på hans bröst, med näsan precis där halsen blir till axel och kände mig trygg, kände mig hemma. 

 

jag måste säga att sedan dess är allt mest dimmigt. det känns som att det var flera hundra år sedan han kom hem, men i själva verket var det bara tre veckor sedan. några dagar efter att han kom hem flyttade han in här. tog med sig en massa kläder och gitarr och dator och hela köret. vi pratade med mamma och pappa, och det känns så tryggt att veta att hans hemma är här hos mig nu. vi har inte sovit ifrån varandra en enda gång, och det känns som att det är så det ska vara. första tio dagarna bestod nog mest av sex. helt ärligt? kan inte förklara det. men vi har också hunnit med ett par kaffedater, några middagar hos hans familj, det första bråket, några personal days (dvs när vi skolkat från jobbet för att vara hemma och ha sex), släktmiddag med hans släkt, släktmiddag med min släkt, en del tårar, någon söndagsfylla, otroliga mängder skratt och fina ord, timmar av beyoncé och häng med både hans och mina vänner. 

nu är det dags. lite iallafall. jag måste få ut en del av allt som ligger innerst inne. om inte annat beöver jag få ut det för att kunna gå tillbaka senare.

jag vet inte om det beror på att livet är enklare, även om det inte är lätt, men jag finner ingen egentlig tid eller lust att skriva. ibland kan jag önska att jag hade skrivit, men jag skapar ingen tid för det. 

 

så vad händer? december gick jättefort. swishswosh sa det och helt plötsligt vart det nyår. dom första veckorna spenderades med martin. han fyllde år och vi blev officiellt kära. jag jobbade väldigt mycket, och när han sen åkte till chile för att hälsa på släkten, jobbade och pratade jag med honom mest hela tiden. hånglade jättejättemycket med någon en utekväll precis efter att han åkt och jag och martin blev tillsammans samma natt.

jag minns inte riktgit hur det gick till (det var både längesen och jag var full och trött), men vi pratade på facetime och han verkade lite besviken över att jag varit ute så sent och inte tagit hand om mig. jag vet att jag till slut frågade "men vad är det du vill?! vad ska jag göra vad vill du vad är det du vill?!" och hur han blev tyst och sen stillsamt svarade "jag vill ju bara vara din pojkvän". och sen bara körde vi. 

 

det var jobbigt att gå in i det här när han var så långt borta. det kändes inte som en värdig start - speciellt inte när mitt krav för att vi skulle vara tillsammans var "så länge vi gör det på vårat sätt". jag ville inget hellre än att sätta mig ner och prata om hur vi ville ha det. om värderingar och om sånt som är oförlåtligt. jag ville skriva listor och jag ville formulera klara regler i mitt huvud. så några dagar senare blev vi så illa tvungna att ta det på telefon. och vi bestämde att vi skulle vara exklusiva, att vi skulle testa att göra det här helhjärtat. vi lovade varandra att alltid säga till om något inte kändes bra, se till att ha varsitt liv, absolut inte kontrollera och att prata om allt. 

 

den där gången i oktober (tror jag) när jag hade varit ute (minns inte vad jag gjort) och martin hade varit ute (minns inte vad han hade gjort) och jag hörde av mig (fast jag inte ville visa mig svag) och frågade om han kanske av en händelse var på väg hem samtidigt som jag och om han isåfall kanske eventuellt skulle vilja sova hos mig (vilket var värsta russian roulette för han skulle ju lika gärna kunnat svara att han skulle hem med någon annan och då hade jag gått sönder, men längtan var för stor och han var redan som en drog). men han ville. och så gick han på samma spårvagn som jag redan satt på och så åkte vi hem till majorna. när vi gick av spårvagnen och jag skulle tända en cigarett kom det fram en kvinna, medelålders typ, och frågade om hon kunde få en. "jag har ju slutat, men jag måste verkligen ha en cigarett just nu". så vi frågade vad som hänt, hur hon mådde och bjöd henne. och så berättade hon om en vårdnadstvist. hon och hennes ex hade skaffat barn genom insemination, och det var hennes ex som varit gravid med barnet vilket tydligen gjorde att gertrud, som hon hette, inte hade någon juridisk rätt till sin dotter. vi pratade länge. hon sa så många viktiga saker. och så frågade vi, någon av oss om hon hade något råd. hon tänkte en stund och sen sa hon "var snäll, och slarva inte i relationer". 

 

sedan jag och martin träffade gertrud har det varit det vi levt efter, och det var också en av sakerna vi lovade varandra den där kvällen. vi lovade varandra att aldrig slarva med varandra. aldrig slarva med någons hjärta.