865
vaknade på hisingen imorse. hos någon josef. nu har det hänt. vi träffades ute igår och har haft sex hela natten och hela morgonen. det behövdes väl kanske. vet inte vad jag tycker. jag skriver mer sen, jag måste smälta detta.
864
karin taggade mig i bild på face. vet inte om jag ska skratta eller gråta.
863
elly: hoppas att det är en bra känsla iallafall!
862
spårvagnarna. dom jävla spårvagnarna. tillsammans med solen och känslan i magen. och personen bakom mig hade hans parfym. när jag vänder mig om är jag säker på att jag ska se honom stå där. precis som om ingenting har hänt. precis som alltid förr. han skulle stå och låta mig sitta. vi satt aldrig i knät in public. hur öppen jag än verkar, har jag svårt för PDA. på morgonen däremot skulle jag suttit i hans knä. det gjorde vi alltid när vi borstade tänderna. gjorde.
dom jävla spårvagnarna.
861
så många gånger jag gått precis här. ibland full, länge kär, ofta ledsen, oftast glad, själv och tillsammans med honom. nu stod jag där och jobbade i fyrtio minuter (själv). i fyrtio minuter stod jag och stirrade medan två år av oss spelades upp framför mig. jag såg oss gå förbi tusen gånger. för hur många gånger har vi inte gått den vägen för att köpa cola, hur många gånger har vi inte gått där hand i hand, hjärta mot hjärta. vi hann med två höstar, en vinter, en sommar och en vår.
där har jag vinglat fram ensam med honom i tanken och en flaska i handen. vetskapen om att jag så snart kommer att ligga bredvid (och med) honom. där har jag sprungit gråtandes, bort från ångesten och bråken. där han vi skrikit på varandra mitt bland allt folk. där har vi gått med hunden. där har vi mött varandra efter flera veckor ifrån varandra. där har jag ridit på hans rygg med alldeles för korta shorts. där har jag gått hem i gårdagens smink och hans stora tshirt. där har vi sprungit för att hinna köpa godis och cigaretter innan affären stänger. hundra meter bort sa vi "jag är kär i dig" för första gången. hundra meter bort sa vi "det här funkar inte längre" för fösta gången.
aldrig mer nu.
860
KRÄKS sprang på en gammal klasskompis från högstadiet. en av alla dom där tjejerna. "men vi måste faktiskt ses snart. vi ses ju aldrig längre" nej. ganska medvetet från mitt håll. framförallt. vi har inte setts sen i åttan eller nian. dvs. fyra fem år sedan.
859
JAG ÄR INTE GRAVID!!!!!
i glädjetårar ringde jag martin, för att han så klart förtjänar att veta, speciellt eftersom att jag sa till honom förra lördagen att jag kanske vara gravid. han svarar "fan vad gött". och jag blev så JÄVLA arg. jävla idiotmartin. ärligt han är så otroligt dum i huvudet. så barnslig och så in i helvete naiv.
"fan vad gött" typ som att jag fått godkänt på ett prov. "fan vad gött" som att jag hittat en hundralapp i fickan. "fan vad gött" som att det bjöds på fika på jobbet. "fan vad gött" som att jag inte försov mig trots att jag glömt att ställa klockan. "fan vad gött" som att det var en jävla SKITSAK. jag har varit livrädd i över en vecka. inte vågat göra något åt det. inte sagt något till någon. inte ens madde vet detta. martin VISSTE att jag var orolig. han VISSTE att det skulle vara hans i så fall. han VET att jag inte är den som ber om hjälp i första taget. ÄNDÅ ringde han mig inte en enda gång under veckan. inte ett enda sms. ingenting för att fråga "hur går det, har du fått mens, hur mår du, kan jag göra något". ingenting. och jag VET ju att det är en av anledningarna till att vi gjorde slut. han ser inte längre än näsan räcker. han tänker väldigt sällan ett steg längre.
och när han då börjar försvara sig med att "vi har ju inte den relationen längre" "vi hörs ju inte av så ofta" "DU har ju sagt att vi inte ska prata varje dag" och "men DU har ju inte heller hört av dig", blir jag ÄNNU argare. alltså, hur jävla pantad får man vara?!?!?
OKEJ jag vet att jag sagt det. OKEJ jag vet att jag beter mig generellt rätt illa mot honom genom att bara höra av mig när jag är full/kåt. OKEJ jag vet att jag faktiskt inte vill ha en varjedag-relation med honom.
MEN DET VAR INTE LÄGE. alltså. framförallt när det var en såpass stor sak?
han tar inget ansvar och har aldrig gjort.
858
om två minuter vet jag.
857
jag saknar självklarheten i oss.
856
full och känner mig rätt ensam. är dessutom, paus andas, i desperat behov av ett graviditetstest.
jag vill inte vara i detta längre. jag vill här ifån. bort från allt vad tonår och göteborg innebär.
(jag borde dricka mer vatten innan jag somna. kommer må piss imorgon och det passar inte eftersom att jag måste plugga. dessutom ligger jag redan i sängen med harry potter i öronen)
855
besök från usa. fast inte devan denna gången. har haft en ganska kass dag på jobbet. bokade ett möte precis innan jag slutade iallafall.
har lite ångest över att jag brode plugga och samtidigt borde underhålla. fasen. för många bollar i luften. jag som egentligen är van vid att bara ha en boll i luften. att försöka hålla mig vid liv.
854
svälj oron. glöm bort ångesten.
jag försöker tänka att när den här dagen är slut har jag tjänat drygt 600 kronor. det är värt det. värt det värt det värt det.
853
kvällen var för övrigt precis så förutsägbar som en kan tänka sig. hade jättetrevligt hos lisa först med matilda och två flaskor vin. jobbtjejerna var kassa på att höra av sig och när vi väl träffade dom (på ett 23ställe på avenyn) var dom skitdryga och torra. jag och lisa tg oss därifrån och testade park lane men det var typ 25 och då kände vi att det verkligen inte var meant to be. så vi gick och åt och sen åkte vi hem.
852
och precis efter att jag hade skrivit det är inlägget bröt jag ihop. det är något visst med våren. sorgen och lyckan går hand i hand, det skiljer så lite. och eftersom att jag var full och ledsen kunde jag inte hålla det inom mig, utan ringde martin. min klippa i alla stormar. klockan var kanske halv fem och jag satt på min säng, som så många gånger förut, full och med himlen som ljusnade utanför fönstret. och det var just det med ljuset. jag tänkte på hur det var förra året vid den här tiden. det är ett år och tre dagar sedan jag och martin blev tillsammans. han var en så stor del av min vardag då. och igår kände jag min ensammare än någonsin när jag kom hem till en tom säng. det hade varit så självklart att han skulle legat där och sovit, väntat på mig.
"hej"
"hej"
"väckte jag dig?"
"ja, men det gör inget."
"jag tänkte bara säga att det är nästan ljust ute. klockan är halv fem och det är inte kolsvart, kolla"
"jag ser det. var det bara det?"
och där började jag gråta. jag grät tills jag hade mascara över hela kroppen. martin tröstade. lyssnade på när jag pratade i osammanhängande meningar om våren, ensamheten, datum och rastlösheten och på alla mina förlåt för att jag ringer. jag sa att det enda jag ville var att han skulle vara här och klia mig på ryggen tills jag somnade. och igår var det min högsta önskan. jag ville inte sova ensam, jag ville inte sova utan honom. jag ville att han skulle vara varm och trygg och klia mig på ryggen och att jag kunde få vara precis så liten och rädd som jag kände mig. tillslut sa han till mig att gå och tvätta bort sminket och borsta tänderna. jag gjorde det medan han var kvar i telefonen inne på mitt rum. sen la jag mig i sängen, telefonen tryckt mot örat och så sa han att jag skulle försöka somna. tillslut gick det längre mellan snyften och jag hörde inte när han la på. jag fick somna med honom nära fast så långt bort.
när jag vaknade i morse hade jag fått ett sms av honom klockan halv sex.
du kan tycka att det är hemskt av dig att ringa,
men jag tycker inte det.
det gör mig gladare att prata med dig,
särskilt när det känns som jag hjälper dig.
kanske är jag fortfarande kär i dig,
men vem fan vet egentligen.
och hur lite du än skulle göra detta nykter och glad,
betyder det mycket för mig att du fortfarande gör det ibland.
jag vägrar tappa greppet om dig.
du är fortfarande det bästa som har hänt mig, och min bästa vän.
hoppas inte du vaknar av detta smset.
massor av kärlek!
kram
851
koclsn är kvart i fyra och jag går hem i för små klackskor. der är precis den tiden i göteborg just nu att det inte blir helt mörkt. der är inte ens nästan svart ute.
våren gör folk snälla. en granne önskade mig en trevlig kväll när jag gick för sju timmar sen och någon sa att kag hade en fin jacka på spårvagnen förut (kag har den blommiga jag fick av karin för flera liv sedan).
850
på fredagen, det vill säga i fredags träffade jag martin efter jobbet. vi gick och drack öl och öl blev till mer öl som blev till middag och tillslut var klockan kväll och vi var rätt fulla och mätta. tjejerna jag jobbar med ville att jag skulle ut med dom, det kan jag ju säga som så att JAG inte ville. jäva dilemma det där alltså. känner mig lite som gretchen wieners. "she knew it was better to be in the plastics, hating life, than to not be in at all." ganska precis så är det faktiskt. det slutade med att jag följde med martin till en hemmafest hos en av hans kompisars flickväns föredetta kurskamrat. typ. jag känner ju dom flesta av hans kompisar ändå, så det var rätt lugnt. vär rätt full. hängde en del med aron och erik. lite med anton. när lowe, pontus och sean kom spårade det tyvärr. lowe har väl börjat skärpa sig lite iallafall, men pontus och sean var så bänga att det inte gick att prata med dom. sen skulle dom slåss och allt var väääääldigt pinsamt. någon fick ut dom på gården iallafall. av någon anledning blev det att jag och martin skulle ut och röka och blev kvar med dom på gården istället. rökte en del gräs och skrattade rätt mycket med anton och erik. martin var lite stel typ. vet inte varför. helt plötsligt hör jag hur någon verkligen KASKADspyr i hörnet. jag tittar bort och dom säger att det är lowes brorsdotter. jag vet inte om hon är lika gammal som oss eller kanske lite yngre. hennes pappa, och lowes storebror då, är tydligen död, och den här tjejen har haft det skitjobbig.
ingen går fram.
av alla där ute på gården som har träffat henne hundra gånger.
ingen går fram.
jag går ju fram. såklart. jag som inte ens hälsat på henne under kvällen, aldrig träffat henne. jag sitter med henne. frågar hur hon ska ta sig hem hon säger att lowe ska fixa det. att han ska ta ansvar. det gör han ju inte. och mitt i att jag sitter där och håller hennes hår och tröstar henne (för a hon öppnade ju upp sig. den och den tog livet av sig då, den och den tog livet av sig nu, jag ville bara supa mig full, jag har inte skurit mig på över ett år) så hör jag hur martin går fram till lowe och säger "du vet att din brorsdotter sitter och spyr där borta va?". och han svarar "a fan man får ju fan skämmas över henne". det var det vidrigaste jag hört. hur kan en människa vara så jävla HJÄRNDÖD. och helt plötsligt såg jag svart. när lowe sen kommer fram tar jag tag i hans tröja och trycker upp honom mot en vägg och står med knynäven vid hans ansikte och skriker på honom. jag vet inte vad som hände, men jag kunde inte hindra det. alla andra blev tydligen knäpptysta. lyssnade. han log lite generat.
efter det gick jag och martin hem till honom. fortfarande fulla. fortfarande bänga. hade sex. två gånger. jag sov där. hade sex hela dagen. fick skäll av hans mamma (pinsammaste jag varit med om). skrattade. pratade. men mest hade vi bara sex. ÅH vad jag behövde det. när jag åkte därifrån var jag dock tyvärr glad i magen. det är väl det som känn värst. att det faktiskt var bra. nu vill jag att han åker snabbt och är borta länge.
på kvällen i lördags var jag på kent. fina fina fina. jag och madde köade ingenting, hamnade ändå på andra raden trots klubbspelning. träffade åsa och monica. det var fint. vi gick inte ut efter det. ingen orkade. istället gick vi till mcdonalds och åt mat och pratade. min bästa vän i världen.
på söndagen jobbade jag och pluggade. igår jobbade jag. hade ångest, men tog mig iväg iallfall. idag har jag ju varit ledig. pluggat lite. träffat min psykolog. gått en promenad. legat i sängen och kollat på film. solat. sånt som behövs ibland.
imorgon kör vi nya tag. jobb igen. jaha.
849
på valborg åkte jag till maddo efter jobbet och tittade på mean girls och drack vin och åt thaimat med henne och vigge och alina. när dom andra gick satt jag och madde kvar och pratade länge länge länge. min fina vän.
på första maj gick jag med F!-tåget och lyssnade på gudrun efter det. träffade på sebastian så det blev att jag gick med honom istället. efter det åkte jag hem och sen gick ag till slottskogen med karin och joel. vi var lite bakissega (fast inte karin som har vit månad) och fnissiga/bittra/drack cola/åt bulle. plötsligt hände det som inte fick hända (det skrev jag ju). martin gick förbi. alltså.. jag visste ju att han var hemma. var dock mest sur på honom för att han var sur på mig för att jag inte släppte allt jag hade för händerna och träffade honom direkt och dessutom inte hade pratat med honom tillräckligt ofta när han var borta = jag var grinig på honom som sagt. men helt plötsligt går han förbi. MED EN DEJT. min första instinkt var att gömma mig. så det gjorde jag. andra instikten var att gå fram och smälla honom på käften och skrika åt honom att han skulle "stay out of the west side" och att han fan fick hålla sig i dom östra statsdelarna för detta är mina hoods, och sen skaka hand med henne och presentera mig som martins EEEEXXXXX. det gjorde jag inte. tack och lov. efter en stund gick ångesten lite över dock. och det var det som var så fint kan jag se nu i efterhand. det var inte så farligt. det gjorde ont i magen, det var lite svårare att andas, men det var inte så farligt som jag trott. sen fick vi för oss att det antagligen var hanna, hans ex, och då var det helt plötligt ganska komiskt och inte alls särskilt AJ. istället blev det rätt kul. jag joel och karin behövde lite drama och det slutade med att joel smög omkring i buskarna och spionerade på dom med mig och karin i telefon. sjukt barnsligt och lite creepy, i know, men vi skrattade SÅ mycket. det var värt det. precis när jag bestämt mig för att gå bort och hälsa (för det är ju ärligt det enda rimliga att göra, jag menar hur omogen får en vara?) reste dom sig upp och gick. rätt skönt med tanke på hur bakisinstabil jag var. det hade verkligen kunnat gå åt helvete. när jag kom hem ringde jag honom. (fast jag väntade någon timme eller två så att han skulle ha hunnit säga hejdå till sin dejt.) vi pratade ett tag. jag sa att jag sett honom. frågade ärligt vem hon var. han sa att det var en som han jobbat med. att det inte var något. jag sa att det spelade ingen roll för mig. att jag avr glad för honom om det var så. och jag menade det faktiskt nästan helt och hållet. till slut bestämde vi att vi skulle ses någon gång veckan efter. under helgen var jag hemma och pluggade. jag hade min första vita helg på sjukt länge. träffade lisa och madde och tog en fika på lördagskvällen. annars pluggade jag nästan hela tiden. träffade stina på nya biblioteket och satt där från öppning till stängning. på väg hem träffade jag danielle. det var så hiiiiimla längesen. herregud vad kul vi hade. hela vägen från vasastan till järntorget var bara ett enda stort gapskratt.
på måndagen jobbade jag, och på tisdagen hade jag slutprov i matten. var hos tandläkaren. var jättetrött. jag fick MVG i slutbetyg i matten. i matte c. det är ju faktiskt helt sjukt. jobbade onsdag. träffade timmie efter jobbet. åt ute. pratade. skrattade.
när jag vaknade på torsdagen gick det bara inte. det var fyskisk omöjligt för mig att ta mig iväg. jag tog mig upp. duchade. försökte äta något. sminkade om mig säkert fyra gånger, för varje gång började jag gråta. det blev att jag ringde mamma i panik. grät och grät och grät. hur skulle det bli? jag hade jobbat där i typ en vecka och detta hände REDAN. det slutade med att jag ringde min chef och nu har jag MIGRÄN tydligen.
det är så jävla hemskt men en kan ju inte ringa chefen och säga att en vaknade på morgonen och ville dö. det går inte. att jag däremot vaknade på morgonen och hade så ont i huvudet att jag spydde, det är en annan femma. så ja. nu för tiden har jag migrän helt enkelt. sorgligt.
848
sååååå jag har fått ett jobb. dom smsade ut och frågade på samma mäklarfirma jag redan jobbade på, att dom sökte nya mötesbokare. jag tänkte att jag inte hade något att förlora på att höra av mig. jag skickade i väg ett mail och fick komma på intervju. detta var den 23 april, dvs typ tre veckor sen. jag fick komma och provjobba på fredagen, och redan samma eftermiddag fick jag jobbet. veckan efter var lite halv eftersom att det var valborg och första maj. jag har lyckats få tisdagar lediga till någon gång i mitten av juni. så att jag kan glra klart mina skolsaker. men efter det blir det 33,5 timmar i veckan. sen har jag ju mitt visningsvärdsjobb också. så en del söndagar och kvällar. det är sjukt hur fort allt gick. från sängliggandes till jobb hela tiden PLUS plugg. jag har fast lön och provision. min uppgift är att ringa på spekulantlistor från visningar och boka möten med våra fastighetsmäklare. dessutom ska jag tipsa om ett företag vi samarbetar med som håller på med lån. det är lite telefonförsäljar-aktigt, fast inte alls samma sak. det här är mycket bätte och jag ringer bara folk som varit eller är i kontakt med oss. sen kan jag ju säga som så att det INTE är ett jobb för mig i längden. det första dom sa på intervjun var "man måste ha ett starkt psyke för att fixa detta", och jag kände väl mest att fuck, hur tänkte jag här?! hittills har det varit ok. människorna är rätt vidriga om jag ska vara ärlig. jag ska berätta med om det någon anna gång. arbetsuppgifterna är väl okej. iallafall för ett tag. MEN jag ska inte klaga. JAG som inte har gymnasiekompetens osv har fått ett JOBB när typ alla mina kompisar MED gymnasiekompetens ligger hemma och är arbetslösa. så jag ska inte klaga. iallafall inte än. jag försöker tänka en dag i taget. skulle det skita sig är det faktiskt inte värre än att jag säger upp mig. och att själva jobbet inte är så kul kanske inte spelar någon roll med tanke på att jag nu kan spara lite pengar och sen dra någonstans. dessutom har jag något att skriva på cvt i framtida jobbsökningar.
847
jag skäms över hur lite jag skriver. mest för att jag vet hur mycket jag kommer att hata mig själv senare.
egentligen handlar det kanske om att jag är trött på att läsa mina egna ord och historier. trött på att vara fast i mina tankar hela dagarna. jag kan inte nöja mig såhär längre. jag behöver någonting nytt, nya intryck.
vad gör jag då?
sover, jobbar, pluggar, tänker. mest så. nu var det ett tag sen jag vart full iallafall. det var för mycket där ett tag. men. jag har ju ett jobb nu. vardagen va. allt jag någonsin längtat efter. nu är jag fast och känner mest att jag vill springa runt jorden och skrika och göra bort mig och känna något. nej. känna något annat.
846
idag vaknade jag med ångest. sån ångest att min instinkt var att dra täcket över huvudet och somna om. sova bort dagen. men jag kan inte det nu. för jag har ett jobb nu. jag borde skrivit tidigare. men jag hinner inte. precis som jag inte hinner må dåligt nu. vad ska jag göra? hjälp..
845
844
jag ska skriva. snart. det blir ofta så. ingenting och ingenting och sen väldigt mycket på samma gång. nu är det så. väldigt väldigt mycket på samma gång. mitt i allt försöker jag hitta ett lugn, någonstans att andas. bloggen är ofta den platsen för mig, men den här gången hinner jag inte ens det. jag hinner inte återuppleva, reagera och känna saker. och så hinner jag faktiskt rent praktiskt inte sätta mig ner och formulera meningarna, berättelserna.
jag har skrivit sämre än någonsin den här månaden. kanske för att det faktiskt inte har funnits något utav värde att minnas. kanske är det lika bra att april raderas och glöms. på samma sätt som mars för alltid borde raderas och glömmas. årets värsta månad. inget bra har någonsin skett i mars. nu tappar jag bort mig. jag ska sova istället, försöka ladda batterierna för morgondagen, för veckan, för maj och det krig som kommer med det. ni ska se att det är höst igen innan vi ens hinner blinka. krig, sen rutiner. (det är bara en av alla tusen listor jag skrivit.)
843
nu har det hänt. mindre ängest än jag trodde, men fortfarande näst intill outhärdligt.
