587
DEN HÄR DAGEN ÄR SÅ KONSTIG?!
den är så lång och det känns verkligen som att det var flera veckor sen jag vaknade. det kan ju OMÖJLIGT vara imorse jag vaknade hemma hos martin? jag blir knäpp av detta. det är ett sånt mindfuck. och jag känner att den här dagen INTE är bra för mig. jag får panik. pallar inte förvirringen. och återigen, har en dålig känsla om mig och martin. å allt är så sjukt ogött. det känns som att kvällen kommer spåra åt helvete. så instabil. orkar inte.
586
har helt cpmycket ångest. vet ej var den kommer ifrån. var hos martin inatt. vi tittade på harry potter och råkade bli fulla. hade hur bra sex som helst och sov nära. han skulle ha nationella prov astidigt, så jag var hemma redan vid nio. det känns som att det var flera veckor sen, helt seriöst.
valborg. vill inte alls. vill vara under täcket och slippa allt. ska ut med madeleine och emelie, och jooo visst ska det bli kul, men det känns ändå mer jobbigt just nu.
det är obehagligt hur beroende jag är av martin. för vad jag känner nu, är att om jag istället skulle ha gått ut med honom, hade jag inte haft ångest. jag hatar att jag inte känner mig trygg med någon annan än honom, eller utan honom. jag hatar det.
drömscenariot skulle vara att jag går ut med madde och emzah och sen åker till martin/han kommer till mig. jag hoppas. hoppas. hoppas. det är patetiskt, jag vet, men jag klarar mig inte utan honom. fan.
585
anonym: mitt första möte med psykolog, någonsin? jag minns det inte. jag har gått hos så många att det det inte går att räkna på fingrar och tår. när jag gick för första gången var jag nog runt elva år. helt annorlunda det vill säga.
jag tror att det är väldigt individuellt hur det är vid första mötet. det beror på både personen som ska gå, om man vill/inte vill orkar/inte orkar osv, och även på psykologen, om man har bra kemi osv. jag kan ju säga att majoriteten av alla mina möten har gått åt helvete. satan vad värdelöst det har varit. men det har största delen berott på mig. jag har aldrig varit öppen för hjälp, jag har aldrig velat ha det, och dessutom eftersom jag varit såpass liten har mamma och pappa varit jätteinblandade - vilket varit min största mardröm.
men nu är det annorlunda. denna gången var annorlunda. denna gången var det jag som vill ha hjälp, jag bad om det. jag gick dit utan att mina föräldrar hade något med det att göra. och det kändes helt rätt. psykologen, carina, kändes helt rätt för mig. det har aldrig känts så innan. då har jag bara blivit arg och trött på personen, men inte nu. inte carina. det kändes jättebra.
jag tror att det är väldigt olika. hur man väljer att jobba, på dig och på psykologen. det kan gå åt helvete, men det kan också kännas så himla himla bra.
584
sitter på bussen till martin. behöver honom, men har en stor jävla felkänsla i kroppen. jag känner liksom på mig att någonting har hänt/kommer hända. aj som fan vad det gör ont.
jag är trött på att vara svag. jag ska aldrig låta någon komma nära igen. och jag vet att jag säger det varje gång någon är nära och det blir jobbigt, men nu menar jag det verkligen. aldrig släppa in någon igen. bra.
583
satan i helvete vad ont det gör. allt gör ont. tankarna gör ont.
jag vill inte mer och jag är paralyserad inför framtiden och jag kan inte lita på någon relation till någon. jag har legat i sängen precis hela dagen. rädd för att låta fötterna möta golvet, rädd för att andas annan luft än den trygga under täcket.
jag skar mig förut. det var längesen nu, och det händer så sällan. och värre, det blev inte bättre. tog piller, det hjälpte inte.
min högsta önskan är att sluta andas.
jag vill inte mer och jag är paralyserad inför framtiden och jag kan inte lita på någon relation till någon. jag har legat i sängen precis hela dagen. rädd för att låta fötterna möta golvet, rädd för att andas annan luft än den trygga under täcket.
jag skar mig förut. det var längesen nu, och det händer så sällan. och värre, det blev inte bättre. tog piller, det hjälpte inte.
min högsta önskan är att sluta andas.
582
jag tycker verkligen att jag är en genuint dålig människa. totalt patetisk och allmänt DÅLIG. verkligen kass. jag förstår inte hur någon någonsin skulle kunna tycka om mig, och mena det.
jag är så otroligt sorglig. typiskt dålig vän, dålig dotter, dålig syster. för rastlös. alldeles för rädd för att någonsin kunna uträtta något som helst positivt.
jag är en vidrig person. jag hatar mig själv utan slut.
581
börjar nyktra till pyttelite ocj känner att jag är pinsam. vill inte mer nu. alls. äe på väg hem bu.
har en känsla av självskador när jag kommer hem. tyvärr.
jag förstår inte hur en människa kan hata sig själv så mycket. jag förstår det inte.
580
clooneys
bjurre ocj mys.
fast sms a martin om badkar i j mys. vinn k ge vaka den som är den men ja jag är orolig ocj ja ångest. JAG VILL VERKLIHE INTE
lovisa hade kissat i daniwls säng iallafall. alltid något.
ska försöka vara med madde. och vara bara. vill VERKLIHE. vin fullare ock göra någo. dumt. behöver destruktiviteten. behöver. helvete.
579
det börjar bli obehagligt hur mycket dagarna flyter ihop. jag minns knappt vad jag gjort denna veckan.
snart sprängs jag.
578
just det. en jobbig/konstig/ångest/rolig sak.
igår på middagen för martins mamma började hon berätta om att hon köpt en present till en kompis. "en jättemysig konstnär i sävedalen" och en klocka ringde. det visade sig att det var seans mamma hon köpt av och aj vad jag inte behövde det men fastän vad konstigt och komiskt..
577
igår var jag på kalas. hos martins mamma. jag fattar inte hur jag lyckats trassla in mig i det. martin har ju sagt att vi är tillsammans pga hon frågade så mycket. hon fyllde år och bjöd mig på intim familjemiddag. hjälp. det gick bra. bättre än väntat. det var trevligt. vi köpte massor med fina tulpaner och pratade länge. efter några timmar åkte jag och martin och hans bror carl-johan och hans flickvän malin hem till deras pappa. och där fick jag träffa en annan av martins bröder. daniel och hans fru angelica var där och jag kände mest att kräääks orkar inte ha den där pariga stämningen, SPECIELLT eftersom att jag och martin inte ÄR tillsammans. kul.
vi gick upp till honom istället. hade det konstigaste sexet någonsin, med bruce den allsmäktige på i bakgrunden. skrattade rätt mycket.
men redan på kvällen började skiten. den kröp sig på, alldeles för nära. och vi sov i varsin del av den storstora sängen för jag klarade inte av närheten. på morgonen var allt fel. jag kände det från början. ångesten och jag överanalyserade allt.
sen var det cisv på liseberg. stressen och jag gick med rebecka. ännu mer stress.
nu är jag på väg till madde. vi ska äta middag och sen ut några stycken och fira henne. egentligen vill jag sova. hem och tabletter. slippa tänka känna andas finnas. försöker se det positivt: alkohol. jag tänker inte minnas denna kvällen. och det känns rätt gött faktiskt.
576
nej fast nu ligger ångesten så när hela tiden. jag har en konstant känsla av att "detta kommer gå åt helvete". jag vet inte hur mycket mer av det jag pallar. att gå runt och vara ständigt rädd är inte hållbart.
575
och varför är du så snygg och varför vill jag ha dig så mycket?
574
egil på spårvagnen. VARFÖR ÄR DU ÖVERALLT?!
573
och sista steget ut från spårvagnen sved. det var då ångesten kom. jag tittade mig omkring. såg henne inte. andades. lugn utanpå. och så kommer hon. rebecka. mot mig och kramen blev alldeles för lång för hade jag släppt tidigare hade hon sett att jag hade tårar i ögonen. och så gick vi. småprat. inget viktigt. blev nästan påkörda. skratt. lite nervösa fortfande. tänk första dejten, så va det. och så bestämde vi oss, tog en spårvagn, tog ett beslut. öl. bara vi och två till på stället. fotboll på tvn. vi valde ett hörn och dom största ölen. och det gick snabbt denna gången. snabbare än innan. snabbt och sen var vi tillbaka. tillbaka till oss. och vi berättade saker för varandra som vi inte sagt till våra kompisar. jag har läst martins sms, hur ska jag lösa det? hon är otrogen mot sin pojkvän, ska hon sluta? och så gick vi ut och rökte. jag har slutat, så hon gav mig. det var som att vi var fjorton igen fast tvärt om. när det var jag som gav henne fast hon sa att hon inte borde.
och ölen gick till hjärnan. för båda. och en gång till fjorton år tillsammans. och vi pratade och pratade och pratade. det tog inte slut. vi hade så mycket att säga, berätta, förklara, dela med av. efter kanske fyra timmar ställde hon frågan. vad gör vi nu? hur blir det med oss? och jag svarade så uppriktigt jag kunde. att jag saknar henne varje dag, även om det inte gör lika ont nu. men att det också känns som att det är först nu jag är redo att börja tänka på att ha henne i mitt liv igen. att nu är det möjligt. hur känner du då?
jag vet inte vad jag ska säga mer än att.. att.. att jag är kär i dig. du är det största, det närmsta. du är, och har fortsatt att vara min största kärlek - någonsin. jag dog när du ringde mig på min födelsedag, och jag valde kläder i en timme idag. jag vill vara det bästa jag kan för dig.
och vad kom vi fram till? jag vet inte. vi pratade länge om oss. om hur det skulle kunna bli, om det som har varit. och jag var ärlig. sa att jag skulle inte, på riktigt, överleva att förlora henne en gång till. och att det därför är tryggt, även om det är fegt, att ha henne på avstånd. men samtidigt vill jag ju spendera resten av mitt liv med henne. och vi sa båda två att så som det varit tidigare är inget alternativ, det får inte vara det. förhoppningsvis är vi denna gången mer säkra i oss själva och kan vara två i relationen istället för en. för det var det som var problemet, vi var en och samma, och att skiljas från en bit av sig själv tar för alltid att läka. och jag har inte fler för alltid.
men vi sa att det var värt det. en bit iallafall. att vi skulle börja om, börja med något nytt, kanske något bättre. man måste inte ses en gång i veckan, man måste inte ens ses en gång i månaden. men att iallafall ses oftare än en gång i halvåret. och att kanske höras av lite då och då. ses och fika ibland. ringas vid och höra hur livet går. anstränga oss.
och det känns bra. jag är livrädd. livrädd och kallsvettig och utmattad och avdomnad och andfådd. men det känns bra. det är värt det. jag vet det nu.
572
sitter på spårvagnen in till stan. ska träffa rebecka. rebecka. rebecka. rebecka.
jag vet inte vad jag känner. är ganska lugn faktiskt. glad över att få vara nära henne. frågan är väl snarare hur jag kommer känna imorgon. men det löser sig. och det är värt det.
rebecka. rebecka. rebecka.
jag vet inte vad jag känner. är ganska lugn faktiskt. glad över att få vara nära henne. frågan är väl snarare hur jag kommer känna imorgon. men det löser sig. och det är värt det.
rebecka. rebecka. rebecka.
571
lägret var okej. jag fick tyvärr ta alldeles för mycket ansvar med tanke på att jag var en av dom få ledare som var erfarna av helgläger sen innan. jag hade mer tänkt att jag skulle höns med barnen och laga lite mat, men istället fick jag laga i princip all mat, planera om aktiviteter som dom gjort katastrofala och hålla i aktiviteter hela tiden. inte det jag hade tänkt mig.
igår när det var slut åkte jag till martin. vi sov där inatt. nu är jag på väg hem och sen ska jag iväg till en ny psykmottagning. jag får se hur det blir. kan ju inte bli sämre än öppenvården iallafall.
igår när det var slut åkte jag till martin. vi sov där inatt. nu är jag på väg hem och sen ska jag iväg till en ny psykmottagning. jag får se hur det blir. kan ju inte bli sämre än öppenvården iallafall.
570
569
allt har varit så bra. darin var fantastisk, han är så härligt töntig och mysig och söt och jag och karin kände oss jättemissplacerade med våra tygpåsar och randiga armar.
vi köpte med oss öl och fryspizza hem och la oss under täcket och hade det gott.
idag har det varit så mycket sämre dock. trött, lite bakis trots ytterst lite alkohol, ångest.
om några timmar ska jag till lokalen och därifrån till lägret. är SÅ inte taggad. vill egentligen ligga under täcket, HELT ensam i några dagar. jag behöver det. min kropp och mitt psyke behöver det. fan.
568
trött så in i helvete. men glad. på riktigt, ärligt, genuint glad.
rollspelet har gått över förväntan bra, nu är vi klara, snart kommer karin och ikväll blir det öl och darin.
jag ler just nu. har gjort det hela dagen.
567
första rollspelsdagen avklarad. är faktiskt stolt över mig och lovisa. på riktigt. allt känns ganska bra. och imorgon vid den här tiden är det totalöver.
martin kommer hit nu och ska sova här gullehjärtat. imorgon blir deten del kongo, och sen på kvällen ska jag träffa karin (har börjat sakna henne nu) och vi ska på darinkonsert. hur fett som helst ju!
är på bra humör. löjligt trött, och ont i fötterna av mina formella jävla klackskor, men bra humör.
martin kommer hit nu och ska sova här gullehjärtat. imorgon blir deten del kongo, och sen på kvällen ska jag träffa karin (har börjat sakna henne nu) och vi ska på darinkonsert. hur fett som helst ju!
är på bra humör. löjligt trött, och ont i fötterna av mina formella jävla klackskor, men bra humör.
566
fredagen började vi. jag var på psyk, åkte hem. åkte till honom. honom. vi pluggade. han hjälpte mig när jag var svag. skrev det jag inte kunde. sen lagade vi mat. tacopizza på hönökaka. låg i sängen och kramades. låg i hans soffa och kramades. jag tror att vi kan ha kollat på någon film, men jag minns inte riktigt. sov. nära, men bytte plats i sängen hela natten.
lördagen fortsatte vi. vaknade. låg i sängen. skrattade, kramades. ha gick ut med hunden. jag gjorde det dumma och förbjudna. läste hans sms. bara från hanna dock. dom har inte pratat så mycket. bara någon gång då och då. men jag förstod inte alls, så antar att dom pratat i telefon/pratat på facebook/träffats. och ja. det har dom. om man ska tro på deras sms. det var ett tag sen. men detta året. i januari frågade han henne "hur går det med killarna" och när hon frågade detsamma, svarade han att han hade mig, men att vi i princip endast var kompisar/knappt låg/hjälpte varandra att ragga. (det är så jag alltid har sett oss tidigare, men han ALDRIG har gjort det) och det sved. sen hade han frågat henne om hon ville ses, inte tvärt om. typ "ska på stan och köpa en grej, vill du följa med?" "är ensam hos mamma, vill du komma hit en stund?" och det gjorde ont. inte sved, utan ont. och från henne "är på ungdomsmottagningen :(, möt mig?" och hur dom bestämde träff från tåget för att gå tillsammans till skolan osv. jag visste inte vad jag skulle tro. för han har sagt till mig att han inte har träffat henne, att han knappt pratat med henne. och jag har alltid sagt att det är okej, att han hur gärna som helst får träffa henne, vara med henne, hänga med henne, prata med henne, men att jag gärna vill veta. eller iallfall att han ska svara om jag frågar. och jag har sagt att han får ligga med henne om han vill, men att det måste han säga och att jag inte kommer vilja ligga med honom då, men att det är genuint okej. och jag menar det verkligen. det värsta var inte det, för det är jag okej med. det värsta är att han inte sagt något och ljugit när jag frågat, när det kommit upp.
ångesten. han kommer tillbaka. jag vet att jag gjort fel. frågar ändå har du någon gång ljugit för mig? han säger nej. vill inte visa smärtan. men han märker. och han frågar. jag förnekar det ett tag, men sen går det inte att stå emot hans tjat. hans otroliga önskan om att göra mig glad igen. så jag säger hanna. och inget mer. och han har så otroligt dåligt samvete över det. jag vet det, han har sagt det och jag ser det i hans ögon när det kommer upp av någon anledning. så jag hatar att säga att det fortfarande stör mig, att det fortfarande gör ont.
sen lägger han en dum kommentar. jag blir ledsen. vill gå. han blir ledsen, sätter sig framför dörren. skrik och tårar. aj. ledsna på varandra. åker en bit med en buss. jag ska hem. han säger "det känns som att vi gjort detta förut" "ja, och då borde du veta vad du ska göra den här gången" och så lät han mig inte åka hem. han tog med mig hem till sig igen istället. och det var obbig stämning. en stund. sen var det bra igen. sen blev det jobbigt igen. men inte pga vår relation, utan pga hanna, och jag var enbart ledsen på henne och på mig. inte på honom. vi låg i soffan. han satte på harry potter för att göra mig glad. det funkade halvbra. jag grät lite och han klappade mig på knät. sen åkte han och köpte thaimat, jag var kvar. vi åt. allt blev bra. jättebra. men båda var trötta. vi blev övertrötta. tittade på linas kvällsbok och pratade med i alla repliker. hade helt plötsligt sex. bra sex. jättebra sex. såg klart filmen. fick ett skrattanfall och gjorde fula miner till varandra.
på natten drömde jag om honom och om hanna. tillsammans. hur jag sa något och hur han erkände att jo, don hade träffats en del, och jo, dom hade gjort saker. inte haft sex men annat. och den TOTALA ångesten när han hade ljugit i drömmen och i verkligheten och att det var så nära gjorde mig så förvirrad. jag vaknade med ett skrik och martin undrade såklart vad jag hade drömt. jag ville inte säga. vågade inte. mitt i sömnen visste jag inte vad som var dröm och vad som var verklighet. det tog lång tid innan jag somnade om.
söndagen kom. när vi vaknade var drömmen fortfarande kvar. helt nära. inetsat i synfältet såg jag dom två tillsammans. vi gick ut i skogen. luktade frisk luft i stora stövlar och tog en cigg. när vi kom tillbaka undrade han vad det var jag hade drömt. och då kom det tillbaka igen. jag sa att han skulle tycka att jag var dum i huvudet, att det inte var någon idé. att han skulle glömma det och att vi skulle göra något annat. men han tittade så fint på mig och sa att ingenting jag sa skulle förändra något så jag berättade. och han sa att det kändes jobbigt att något han gjort fortfarande gör mig ledsen. och att han lovade att det inte stämde. han frågade om jag ville läsa deras sms, för att bevisa att det inte var något. (vad betyder detta?!!???!?!) och så sa han att det var väldigt världigt jobbigt att jag inte trodde på honom. ALLTSÅ. JAG FATTAR INTE. va? hur kan han säga allt detta och verkligen se ut som att det är sanning? det måste ju vara det? men vad betydde smsen då? VAD ÄR DETTA? är så förvirrad.
vi kramades. jag bad om ursäkt trehundra gånger, för att det fortfarande gjorde ont med hanna, för att jag förstör hans relation till henne, för att han måste ta hand om mig när jag är ledsen över det, för att han måste ta han om mig när jag är ledsen överhuvudtaget, för att jag inte litar på honom i detta, för att jag bryr mig, för att jag är jag. (och i hemlighet för att jag läst smsen)
sen duschade vi. och så satte vi igång. möblerade om hans rum. storstädade och rensade. lyfte möbler. han bor på vinden och har två rum, så vi bytte plats på allt och gjorde det fint och mysigt. det tog flera timmar. när vi var klara la vi oss i den nybäddade sängen. tittade på allt vi lyckats göra. han sa det känns som att vi precis flyttat ihop och har inrett vår första lägenhet, och så kysste han mig. vi hade sex precis där, invigde nya rummet. när vi kom ner var hans mamma där för att prata med hans pappa om hans student och han fick prova smoking och mössa och titta på bilder till plakatet. lilla gullehjärtat. hans mamma åkte hem och vi bestämde att jag skulle stanna en natt till. inviga på riktigt. vi visste att jag borde plugga, istället hämtade vi glass och la oss i soffan. jag gillar inte glass, men det slutade med att han hällde det över min kropp och åt därifrån. sen satte vi på en film. helt fel film. båda blev knäppa av den. det kändes. vi stängde av efter halva, lite illa till mods. det var en typiskt bra film, men alla ord var för stark laddade, och huvudpersonen var inte frisk. andra martin smsade, mådde dåligt, ville prata. han ringde och min martin satte sig och gibbade lite (lillen)
jag pratade med martin i telefon i en timme kanske. han mådde bättre när vi la på. kunde stå på benen igen. när jag lagt på gick jag och pussade martin i nacken. sen borstade vi tänderna och gick och la oss. ganska tidigt. men vi somnade inte förrän sent.
något hände på natten. martin fick sin första ångestattack. jag vet inte hur länge vi låg så. han i panik utan att kunna andas, jag med lugnande ord och kärlek. det har aldrig gjort så ont i mig som när han tittade på mig och jag såg rädslan i hans ögon och frågade vad är det som händer med mig? jag vet inte vad det var som utlöste det. jag tror inte att han vet det heller. för mycket av allt, för mycket av livet. han somnade efter några timmar. jag gjorde mitt bästa för att hålla mig vaken tills dess.
måndagen skulle han till skolan. direkt när alarmet ringde kände jag att det inte var en bra dag. jag la täcket över huvudet. la märket till att jag och martin låg långt ifrån varandra. och jag fick en känsla av att vi bråkat. jag visste än en gång inte om jag drömt det eller om det hade hänt på riktigt. han märkte att jag var ledsen. han märkte att allt var jättesvårt för mig just den dagen. han gick och duschade. kom och la sig bredvid mig igen. jag grät. han sa att vi hade bråttom. att han var tvungen att åka till skolan. att det var viktigt. jag hade ångest över att jag hade ångest, ångest över att jag ville att han skulle säga att han skulle strunta i skolan och stanna hemma med mig, ångest över att åka hem och vara ensam igen, och konstant ångest av ingen anledning på det. och så gick jag upp. klädde på mig medan tårarna rann. borstade tänderna medan tårarna rann. gick till bussen medan tårarna rann. martin var hela tiden nära. vi kom på bussen. torbjörn var där. han som gjort det han gjort mot michelle. och jag drog ner stämningen så mycket genom att bara vara där, men gjorde det ännu värre genom att vara dryg mot honom (vilket han TOTALförtjänar) för när han sa "jag har hör massor om dig" svarade jag "jag har hört massor om dig också" och han blev så obekväm och jag tyckte så synd om martin som satt bredvid. anton kom på bussen sen. och någon klasskompis till. jag mådde kalasdåligt. sa inget. jag skulle gå av bussen, dom skulle åka vidare. martin kramar mig. jag går av. känner hur det går åt helvete. ställer mig still. går inte till hållplatsen som martin sagt åt mig att göra. står kvar utan för bussen som inte ska gå än. andas. tänder en cigarett. känner att jag håller på att svimma. andas långsamt. djupt. försöker överleva. efter några minuter känner jag ett par armar runt mig och jag faller faller faller ner i tryggheten. in i famnen på martin. "jag går ut" "det är nog bra" och anton förstod och martin agerade. efter tårar och tårar och flera missade bussar pga mer tårar säger han att nej, nu skiter vi i detta. vi går en promenad. och så går vi. bland bostadshus, i skogen, på ett berg. och så tillbaka till hållplatsen. han säger att han verkligen måste till skolan och "nästa buss går om en kvart" och jag bryter ihop igen. alltid. tillslut säger han att vi ska åka tillbaka hem till honom. för detta går inte. för han vill inte lämna mig ensam. för det är ingen idé att åka till skolan för honom för han kommer ändå bara undra hur det är med mig. så går vi till affären och jag gråter gråter gråter av ångest och dåligt samvete. för att han måste ta hand om mig, när han verkligen VERKLIGEN borde vara i skolan.
han köper cola light till mig och snus till sig och nudlar till oss båda. och så åker vi hem. äter. är på bra humör. han somnar. jag pluggar. väcker honom med en avsugning. kramas. skrattar. allt är jättebra. anton kommer. vi åker samma buss som på morgonen, och denna gången är det dom som ska av. och jag klarar det. jag är okej med det och jag ler.
på natten fick jag ett sms av martin.
det är jätteensamt i vår lägenhet.
565
jag har fortfarande inte tagit mig från martin. har varit här sen i fredags. han tycker dock att det är okej. hoppas bara att han verkligen menar det.
det har hänt så mycket. den här helgen har varit så mycket.
vi har pratat om hanna, vi har möblerat om hans rum, vi har lagat mat, ångesten, kramarna, filmerna, kärleken.
nu sover han. jag började grina när jag skulle av bussen och han skulle vidare till skolan så han gick av. fick så dåligt samvete. har det fortfarande. nu är vi hemma hos honom igen. har ätit lite. han sover. jag ska försöka plugga lite.
det har hänt så mycket. den här helgen har varit så mycket.
vi har pratat om hanna, vi har möblerat om hans rum, vi har lagat mat, ångesten, kramarna, filmerna, kärleken.
nu sover han. jag började grina när jag skulle av bussen och han skulle vidare till skolan så han gick av. fick så dåligt samvete. har det fortfarande. nu är vi hemma hos honom igen. har ätit lite. han sover. jag ska försöka plugga lite.
564
belle: jag svarade. sanningen. att jag saknar henne med. hon undrade om jag skulle till hanna ikväll, en gemensam kompis som har inflyttningsfest. jag sa att jag har mycket i livet, i skolan. sen frågade hon om jag ville ses. jag sa ja. för det vill jag ju. eller?
563
jag gjorde något dumt och nu är dagen förstörd. för mig.
jag läste martins sms. JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA. verkligen. hatar mig själv för det.
och från hanna. och dom har träffats. och pratar fortfarande. och det hade varit okej, det ÄR okej, men han har ljugit om det. när jag frågat eller när han berättat. "vi har inte smsar på säkert ett halvår" "nej jag skulle aldrig träffa henne, jag tycker inte ens om henne"
jag blir så ledsen. och jag blir så trött på mig själv.. VARFÖR? man får inte lov. han skulle bli så sårad. jag hatar mig själv. men jag har så dåligt samvete, så det känns inte som att jag har någon rätt att vara ledsen över det.
jag gjorde fel. aldrig igen.
jag läste martins sms. JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA. verkligen. hatar mig själv för det.
och från hanna. och dom har träffats. och pratar fortfarande. och det hade varit okej, det ÄR okej, men han har ljugit om det. när jag frågat eller när han berättat. "vi har inte smsar på säkert ett halvår" "nej jag skulle aldrig träffa henne, jag tycker inte ens om henne"
jag blir så ledsen. och jag blir så trött på mig själv.. VARFÖR? man får inte lov. han skulle bli så sårad. jag hatar mig själv. men jag har så dåligt samvete, så det känns inte som att jag har någon rätt att vara ledsen över det.
jag gjorde fel. aldrig igen.
562
belle: ja idag. förut :(
sitter på bussen till martin. jag har med mig datorn och jag har sagt till honom att sparka mig i huvudet om jag inte pluggar.. vill egentligen bara sova/äta/gosa/kolla film/skratta/bada/gosa mer. men nä. kul.
önskar att jag kunde spola fram tiden. idag om en vecka är jag klar med det. skönt. vill även bli jättejättefull snarast. känner att jag behöver det.
sitter på bussen till martin. jag har med mig datorn och jag har sagt till honom att sparka mig i huvudet om jag inte pluggar.. vill egentligen bara sova/äta/gosa/kolla film/skratta/bada/gosa mer. men nä. kul.
önskar att jag kunde spola fram tiden. idag om en vecka är jag klar med det. skönt. vill även bli jättejättefull snarast. känner att jag behöver det.
561
jag var hos psyk. en ny läkare. igen. det var egentligen medicinuppföljning, för sist jag var där satte dom in cymbalta. jag började aldrig ta den. jag ville inte. kände mig inte bekväm med det. alls. och jag sa det flera gånger till den förra läkaren under mötet, men hon log och sa man vänjer sig, det kommer gå bra osv. så jag började inte ta den bara. det känns verkligen som att dom ger mig medicin för att dom inte har resurser nog att ge mig samtal.
den här läkaren var kanske bätte, men det går så fort bara. på en kvart hade han brännt av helt hur jag mådde med tusen frågor och gått igenom alla olika mediciner jag äter/ätit/skulle kunna äta.
han sa också att det verkade som att jag hade borderline. jaha. jag vet ju inte. när jag var femton kanske sa min dåvarande läkare att det var det jag hade. nu vet jag inte längre. dessutom får man väl inte ens sätta den diagnosen på folk under 18.. hur som helst. den här nya läkaren sa att jag kanske egentligen borde gå hos en psykolg och göra en utredning, men att det inte finns resurser till det. han frågade vad jag ville och jag sa att jag hade bett om samtal, men fått bli uppsatt i kö till sjukgymnastik istället, men att jag verkligen trodde att jag behövde samtal. nu har jag ju fått börja i samtal hos sjuksköterska var tredje vecka, men det känns åt helvete. pateiskt att det är enda hjälpen jag får + hon och jag klickar inte a l l s.
han sa att han än en gång skulle ta upp mig i teamet och se om dom kan göra något.
560
559
jag är så stressad att jag är paralyserad. jag bara ligger och stirrar. lyckad inte med någonting. jag är så rädd och jag känner mig så otroligt ensam.
558
igår tog jag med mig martin till sexologen. det var bra. riktigt bra. han tyckte också det. och jag tror att det är först nu han förstpr storheten i det vi lyckats med. jag gjorde inte heller det innan jag började gå hos lotta.
sen skrattade vi och åkte hem till mig. vi satte på oss våra onsies (jag är räven han är pikachu) och så gosade vi. jag fick total panik när jag skulle plugga, så martin ringde anton och bad honom göra det åt mig. och det ska han. en del iallafall. och JAG HAR SÅ DÅLIGT SAMVETE, men det är så skönt också. att lägga det i någon annans händer. och jag vet att anton gör det så gärna, och att det inte bara är mig det händer. han är sån.
så jag och martin kollade på this is england '86 och höll handen istället. plötsligt blev han ledsen och så åt vi popcorn istället. lyssnade på ful musik och var nära nära.
jag och martin kan ligga i min säng i timtal och bara prata. orden tar aldrig slut med honom. just igår var vi väldigt töntiga. sådär låg och kollade in i ögonen och sa vad vi tyckte var fint och bra med den andra.
han bad om att få gå ner på mig (jag borde ju ALDRIG göra mig av med honom.......) och sen höll vi handen lite till. sen fick vi panik över att klockan var så mycket, men vi ville liksom inte sluta prata, ville inte somna för att det skulle vara lite tid vi inte spenderade med varandra. vi somnade nära nära och jag torkade hans tårar en stund. han kom inte upp på morgonen fastän jag försökte. det gick inte och han sjukanmälde sig istället. vi hade jättebra sex i duschen och kom i princip samtidigt.
jag älskar honom.
557
jag hittade detta på facebook. det är från 2010. det är mig hon skriver om.
men det som gör ont är inte saknaden, inte längre.
det som gör ont är att jag inte tänker på henne lika ofta. på oss lika ofta.
kanske börjar jag gå vidare, men det känns nästan värre. för jag vill inte.
jag vill inte klara mig utan henne, jag vill vilja ha henne alldeles nära. alltid.
556
inatt hade jag för första gången på länge svårt att sova. jag var utan både propavan och martin. och jag kände så väl igen paniken som kom krypande. jag är så mycket sjukare igen. jag vet inte var jag ska börja. inte med något. jag vet inte vad jag ska ta tag i först. helst av allt vill jag spendera dagarna under täcket (ensam faktiskt) gråta när jag vill och sova när jag känner för det. jag vill titta på sådär ohälsosamt mycket serier och drömma mig bort.
jag vill inte vara kvar här.
555
jag mår verkligen inte bra just nu. jag tänker hela tiden att det är en svacka, men det känns mer än så. det känns inte som att det kommer bli bra. jag tänker, utan att reflektera över det, att jag garanterat kommer att vara död den här tiden nästa år. jag är rädd för mig själv, rädd för mina föräldrar, rädd för mina kompisar, rädd för mat, rädd för att inte kunna sova, rädd för relationer, rädd för att träffa nya människor, rädd för min och martins relation, rädd för vad vågen visar, rädd för sommaren, rädd för att gå upp på morgonen, rädd för alkoholen, rädd för att bli sårad, rädd för pengar, rädd för sex, rädd för att släppa in någon ny, rädd för studenten, rädd för värmen, rädd för seminarielägret, rädd för allt jag inte hinner med, rädd för allt jag inte orkar med. rädd för framtiden. jag är rädd när jag går och lägger mig, rädd när jag vaknar. konstant oro över nästa minut, timme, dag, vecka.
jag läser tre kurser. TRE. det är ingenting, men jag är ändå efter i alla. det är ingen idé att säga att jag ska ta en paus. jag hinner inte det. inte nu. när rollspelet är över, är det mer fritt, men tills det hinner jag inte må dåligt. det gör att jag mår ännu sämre, men det är det enda alternativet.
jag har i princip helt slutat med propavan och melatonin nu. theralen slutade jag med för länge sen, det är bara skit ändå. jag sover okej. kanske för att jag är helt slut varje kväll. slut i psyket, men tillochmed i kroppen. för jag är hela tiden på helspänn. hela tiden vaksam och rädd, orolig. constant vigilance fast på ett dåligt sätt.
554
BLI TILLSAMMANS
är inte ett alternativ.
för mig funkar det inte alls. om chansen att ligga med någon som det känns okej med kommer, måste jag kunna ta den. jag hatar oscar för det, men det är så det är, det är så det måste vara. jag kan inte bli tillsammans med martin, göra slut om något år kanske, och DÅ ta tag i sexet. jag KAN inte skjuta upp det så länge. eller nej, jag VILL inte det.
han vill egentligen inte ha flickvän, och tror att vi kommer bråka ännu mer, men han tror ändå att detta är det bästa alternativet.
SLUTA TRÄFFAS HELT
är egentligen inte heller ett alternativ. inte längre. det är för sent nu, nu är vi redan inkletade i varandra och att komma loss helt nu skulle göra för ont. för mig skulle det nog gå, hur sorgligt det än skulle vara. men för martin går det inte. alls. han har sagt det.
FORTSÄTTA SOM DET ÄR
det som känns bäst just nu. vi kommer antagligen inte att bråka lika mycket nu. nu vet båda vad den andra tycker. nu kommer vi att tänka igenom det vi vill säga innan. om man är arg ledsen eller sårad.
så vi kommer att ha två fina månader tillsammans. sen åker han till magaluf. på studentresa. och båda vet att han med absolut störst sannolikhet kommer att träffa någon där. antagligen inget engångsligg, utan någon som han är med hela veckan. och båda vet att jag kommer att vara på sicilien med min släkt samma vecka och oroa mig trasig. efter det har vi lite drygt två veckor på oss innan jag åker till frankrike. under den tiden ska han antagligen iväg en vecka till värmland med grabbgänget = vi kommer inte hinna lösa det innan jag åker.
och så kommer jag åka till frankrike. och ärligt, jag har aldrig varit på ett cisvläger utan att iallafall lösa någon. oftast känslor med i bilden till och med, för det är så när och intimt. och han kommer vara hemma och oroa sig och feste och ha sig med sina vänner. och ärligt, antagligen träffa någon. grejen med martin är ju att han inte har engångsligg. det hade varit så mycket enklare. istället lär han känna personen och är kompisar och oftast ganska mycket känslor. jag är livrädd att han ska träffa någon som ersätter mig. och han är livrädd att jag ska träffa någon i frankrike och komma hem och sakna den personen mer än jag saknade honom när jag var borta.
sen kanske jag åker till portugal. eller någonannanstans. bort. och så står vi där till hösten. båda sårade, båda kanske med någon annan i tankarna. och så kanske vi inte kan hitta tillbaka till varandra. speciellt inte om han har hittat någon från göteborg som han vill vara med. det kommer inte jag att överleva som det ser ut nu.
SLUTA LIGGA OCH BARA VARA KOMPISAR
då har vi två månader av piss framför oss. det kommer att vara dålig stämning tills vi har listat ut hur vi ska hantera relationen, och det hade varit HELT okej, om det inte var så att sommaren var så nära. två månader som kommer vara jobbiga, där han antagligen hittar någon att ligga med för sån är han, och jag stressar sönder över det.
men det kan sluta på tre sätt. vi kommer över det, kommer över varandra under dom två månaderna, även om det antagligen gör ont i början. vi kan vara vänner, bra vänner, bästa vänner. vi har en bra relation och vi kan unna varandra allt som händer under sommaren, komma tillbaka på hösten och bara vilja vara med varandra som kompisar.
eller så gör allt jätteont. vi kommer inte över varandra på två månader, och det fortsätter svida in på sommaren, precis som om vi skulle fortsätta ligga, fast denna gången är vi inte säkra på vår relation till varandra och därför gör det ännu ondare. han åker til magaluf och jag har VERKLIGEN ingen rätt att bry mig. det är dålig stämning, jag åker till frankrike, vill hämnas. är med någon, han har ingen rätt att bry sig, tar illa upp. kommer tillbaka efter sommaren och båda är sårade och vi kan inte vara med varandra för att det gör för ont.
eller så kommer någon över det, men inte den andre, och det är ju bara smärtsamt.
inget alternativ är bra. inte ett enda.
553
vi åkte tillsammans till martins pappa. ingen hemma bara vi. vi poppade en massa popcorn, skrattade. det var som vanligt. precis som det skulle. och så satte vi på bastun, tappade upp ett bad. så låg vi i badet. lyssnade på min myslista och drack öl. tända ljus och hud mot hud. vi hade sex. långsamt sex. det var ett sånt ögonblick som man bara ser i film. bastu, sex. hela tiden hade jag en klump i magen, ont i magen, tårar i ögonen. han såg det inte, och jag ville inte att han skulle det. för det var egentligen inget jobbigt. det behövde bara vara så. vi låg i badet i flera timmar. pratade om det längst in, berättade hemligheter och kramades. han sa att jag förtjänade att vara lycklig. att han önskade att det skulle hända snart. på något sätt kändes det som en dröm. det var inte på riktigt, och morgondagen skulle inte komma. det var natt, vi duchade nära, och han sa att jag var vacker.
det var så tyst och stjärnorna var så tydliga när vi gick ut och rökte. fortfarande blöt i håret. fortfarande hoppfull.
vi la oss i soffan, nära, och tittade på walking dead. vår serie. sen sov vi.
dagen efter var som om vi vaknat upp, inta bara från sömnen utan från något större. plötsligt var verkligheten alldeles nära. vi sköt den ifrån oss, för länge.
snoozade länge hade sex (vi ville passa på innan det var för sent) rökte på altanen. åt popcorn och drack cola till frukost. kollade vidare på walking dead. gjorde mat, rökte, tittade ännu mer. hade sex. vi missade bussen. såg det sista avsnittet.
(sista sista sista)
lagade mat. rökte. och där ute, när det haglade, vågade jag fråga, var jag tvungen att fråga.
hur gör vi nu?
och vi pratade. medan vi rökte klart, när vi diskade i köket, när vi gick till bussen, på busshållplatsen, på bussen, när vi väntade på tåget, på tåget. vi pratade. vände och vred på det. på allt. för en gångs skull var vi på samma plan. ingen var arg, ingen var mer ledsen än den andra. ju längre vi pratade om det desto mer förvirrade blev vi. och sen var vi inte förvirrade längre, utan ledsna. tårar. panik, hur gör vi? vi gick av tåget på centralen. och det kändes så tydligt att vi inte var klara. vi behövde mer tid. satte oss där inne. ifred. pratade. kom fram till att vi fortsätter som det är, tänker på det i någon vecka till, sen borde vi inte hålla på som vi gör längre. det kändes inte helt bra när vi sa heldå. och jag fick inget sms på kvällen eller natten. det brukar jag alltid få. speciellt om vi har bråkat eller haft det jobbigt.
idag känner jag mig friskare. lite iallafall.
552
nu har vi gjort slut. efter tusen timmar och miljoner tårar.
vi är okej. och vi har ikväll och imorgon på oss att vara som vanligt. det bestämde vi. sen får vi se. vi har sagt att vi ska sluta ligga med varandra. sluta pussas, hålla handen, ligga och gosa. sluta med allt sånt. förhoppningsvis överlever vi det. men antagligen inte. båda tror att det är bäst. faktiskt. fast det gör så helvetesont. och jag känner mig så knäpp i huvudet som avslutar något så fint, något som ger mig så mycket. vad är meningen egentligen?
men jag klarar inte av bråken. och jag klarar inte av att konstant såra den jag älskar. han har sagt att detta nog egentligen är bra. helst av allt vill han att vi ska vara tillsammans. att sluta träffas var inte allt aktuellt för honom.
jag vågade knappt fråga om det sista alternativet. och jag skämdes så mycket att jag trodde att jag skulle dö när jag frågade. att vi fortsätter att träffas som det var förut, men att vi inte bråkar. det är inte rättvist mot honom någonstans. det vet jag. han är kär i mig. och han blir ledsen när jag är med andra. jag kan inte klandra honom för det. det enda jag kan göra är att ta ett beslut om att gå vidare, eller ta det till nästa nivå.
(men jag är inte redo för något av det)
men mitt i tårarna säger han att han gör det. att han gör vad som helst. att det ÄR ju hans fel att vi bråkar hela tiden, och jo visst, men det går inte att se på det på det sättet. för det är mitt fel från början isåfall som gör honom ledsen och det är därför vi bråkar.
så detta är nog det enda alternativet. tyvärr. vi har sagt att vi ska ge det en månad. känns det piss och helvete då, då får vi väl gå tilbaka till det vi hade innan. om det går..
nu har vi satt igång det på riktigt. nu går det inte att vända om
551
jag och karin åkte bussen. den snabba, men det tog ändå tusen år. vi tog fula bilder. skrattade. när vi kom hem till aron korkade vi upp favoritvinet. karin och aron spelade tvspel. jag och anton gosade i den jättestora dubbelsängen. sen även martin. vi skrattade. mycket. allihop. jag och anton dregglade över oda.
vi kom fram. fulla nu. alla. gömma öl, fjorton år igen. någon trodde att vi var från alingsås och smärtan över det. in. garderob, toalett, öl. svep. dans. och hordansen var det enda som passade in. glada. bråk. coola killar och våra killar. några slag, sen var det över. mer öl. mer dans. mer intensivt. mer skratt. mer allt. tillbaka. jag och karin. själva. inga killar. eller alla killar. andra killar. titta in i ögonen. u p p s k a t t n i n g e n. som vanligt. någon som tar på mig. skrattar. glada. men inte alla denna gången. en knuff i ryggen. på killen, sen på mig. det är fan inte roligt fattar du det?! förvirrad. karin och jag tittar på varandra. vad hände? jag går och hittar martin. han är ledsen. och arg. på mig. ut. ta en cigg, ta två, ta alla. jag minns hur kallt det var. och vi pratade. samma som alltid, fast denna gången var det närmre, denna gången var det mer äkta och på riktigt.
det är fan inte roligt när du dansar med andra på det sättet. men jag är inte din, jag är min egen. jag måste väl få lov att dansa med vem jag vill. jag stod ju precis bredvid, du kunde vän dansa med mig då? men är du sjuk i huvudet? hör du inte hur du låter? som någon svartsjuk jävla pojkvän. vi är inte tillsammans. och även om vi var det hade jag fått lov att d a n s a med vem jag vill. men du ser inte hur alla tittar på dig. du fattar ju inte att dom bara vill ligga med dig! men jag vill inte ligga med dom. det är väl det som spelar roll. jag kommer ju gå hem med DIG ikväll. inte någon av dom. men dom tror ju det! och VARFÖR är det jobbigt? det har ingen betydelse.
(anton vad ska jag göra, ska jag gå ut till dom? nej, jag löser detta, så löser du aron. okej?)
mer cigaretter. kölden. anton kommer ut. nu fan skärper ni er. ni bråkar a l l t i d när båda eller en av er är fulla. det är fan inte så jävla roligt för oss andra. ni kan väl bråka när ni kommer hem isåfall. fan för er. detta är karins och arons kväll. men kan du gå. vi löser detta. kan du dra?
vi kom inte fram till något. ingenting. (kan vi släppa det tills kvällen är över iallafall? ja okejdå. bra. är vi okej. ja.)
vi går in igen. och först då fattar jag vad martin säger. först då lägger jag märke till det. alla blickar. lätta smekningar över ryggen, rumpan, brösten när jag går förbi. leenden. slängkyssar. (jag är ingen skönhet, så jag fattar inte, men det var så det var. kanske tillochmed så det brukar vara.) och just då vill jag ine. för jag ser att martin ser ledsen ut. riktigt ledsen.
vi var inte okej. alls. och jag hittade karin. och hon såg att jag var ledsen. och hon sa nu blir vi jättefulla. kom jag köper sånadär cider till oss. dom är lätta att halsa. så gör vi vad vi vill. med vem vi vill. och är vidriga.
dansar. klunkar. martin kommer fram. tror att det är som vanligt, kanske för att jag sagt att det är det. det är det inte. alls. det kan inte vara som vanligt. blir rövfull. sådär dyngrak pisspackad och äcklig. och karin med. sen kommer grease på. och jag känner att jag måste hitta martin. och sjunga och dansa. för det gör vi ju alltid med grease. och så var allt som vanligt igen. jag svalde ilskan, sorgen och det faktum att jag var sårad, och lät det bli som vanligt.
det börjar stänga. anton får lösa. karin och aron har löst. jag och martin är okej. jag träffar magda. äntligen haha. full som jag är blir jag övertalad att gå fram till ett av martins gamla ligg och presentera mig som hennes bukis. kul grej. inte.
(perspektivet som han inte förstår. en hand på röven av en främmande kille jag aldrig kommer träffa igen. ett leende. medan han står och pekar. henne har jag legat med. henne har jag löst. vi två har varit på g. har hängt mycket med henne för att jag och hennes bästa vän höll på.)
sjunger i lerum. buss. hem till aron. anton åker hem till sig. film, frukt, macka, borsta tänderna med antons tandborste. och så sov vi. jag och martin på den svettiga soffan. karin och aron nära nära varandra i sängen.
100dagars var ett helvete. även om det löste sig.
550
funderar också på om jag ska smsa martin. om det är värt det. jag vet att han är med john, så han är inte ensam och grubblar iallafall.. dom skulle ut ikväll. med johns tjejkompisar. jag vet att jag inte har någon rätt att oroa mig. men jag gör det. för det känns jobbigt. sen har han ju sagt att han inte VILL vara med någon annan pga kär. men det skulle inte förvåna mig om han är sårad och vill såra tillbaka. inte för att han är en dålig människa, men för att sånt händer.
jag vill att han ska ha det bra. sex eller inte. men jag vet inte om ett sms skulle lugna honom, eller röra upp allt igen. jag vet ju inte. vet inte vad han vill..
549
är på spårvagnen på väg till hanna nu. min gamla cisvledare. fina. hon smsade och sa att hon hade mat och rödvin och undrade om jag ville komma dit. såklart!
548
bråkade med martin igår igen. och jag känner nu att det är på väg att ta slut. för jag orkar inte. jag klarar inte av att hela tiden göra någon jag tycker så mycket om så ledsen. det gör sönder mig inifrån. och igår sa han dom magiska orden som bara gör det ännu svårare. jag är så himla kär i dig. och jag vet inte vad jag ska göra av det.
jag är så trött på att bråka. så trött på att ständigt såra varandra. så trött på att veta att det antagligen kommer komma ett likadant bråk nästa dag.
denna gången var det annorlunda. jag bev inte så ledsen. jag blev inte så sårad och jag struntade i stunden om det jag sa gjorde ont i martin. jag var faktiskt mest trött, arg och uppgiven. irriterad på att vi ältar samma sak om och om igen, men inte kommer fram till något. vi båda vet att det inte fins någon lösning. då få rman antingen acceptera det, och inse att man inte kan göra något, eller gå vidare och släppa taget om varandra. men han fattar inte det.
igår var första gången jag blev riktigt irriterad på honom. när jag inte kände någon som helst sympati. för vi har varit igenom detta trehundra gånger. jag orkar inte bråka mer. orkar inte.
vi somnade osams. sa inget till varandra. han frågade om jag ville att han skulle gå, jag sa att jag inte brydde mig. när vi la oss i sängen frågade han om jag inte ville att han skulle nudda mig. jag sa att det inte heller spelade någon roll. för det gjorde det inte just då. när han trodde att jag hade somnat grät han. och jag frågade vad han ville att jag skulle göra, vad han ville att jag skulle säga. han hade inget svar och sa bara förlåt jag trodde att du sov. på natten skedade han mig i sömnen. eller medvetet, jag vet inte, men han sa att det var i sömnen iallafall. och när vi vaknade, var vi fortfarande ovänner. vi pratade om det på morgonen. och sen på spårvagnen när jag skulle till psyk och han skulle hem. vi kom inte fram till något. inget alls. han säger att han vill vara tillsammans med mig. jag svarar oscar. för det är det enda jag kan svara.
hade inte hela oscargrejen hängt över mig, hade jag vetat att jag kunde ha sex som en vanlig människa, då hade jag velat vara med martin. med bara martin. det vet jag. det känner jag. men nu är det inte så. jag måste få lov att ta chansen att ligga med någon om den chansen kommer. jag bara måste det. och han vet det. och han förstår det i teorin, men inte i praktiken. detta är så jävla svårt.
och jag vet att han inte kommer höra av sig. han kommer att lämna det till mig, inte "vilja störa". men jag vet inte vad jag ska säga. jag har inga fler ord.
jag tror att det är på väg att ta slut nu.
547
max kommer hit snart. vi ska ha anders&måns-maraton. får se hur länge han stannar. om han inte sover över har martin sagt att han kommer hit. vet inte vad jag vill helst. skönt att vara ifrån martin, eller mer bra kanske. men samtidigt hade det varit så underbart att slippa sova själv.
546
jag tror inte att det är hälsosamt att jag är såpass mycket med martin som jag är. för nu är jag ensam och då kommer allt. allt som inte har kommit under dagarna när jag varit med honom. jag känner att jag skulle vara lugn om han låg bredvid mig nu. istället ligger jag ensam i sängen. tårarna slutar inte rinna. jag känner mig så ensam och förvirrad. inatt är en sån natt jag skulle kunna ta livet av mig, i ren desperation, för jag vet inte hur man är ensam längre. eller nej. jag vet inte hur jag är utan martin längre. och det gör så o n t att det tar slut snart, jag kännr det, det liksom brinner i kroppen och känns i skelettet.
och jag börjar äntligen fatta att jag inte vet vad som kommer hända efter studenten. jag börjat äntligen fatta, på riktigt, att det är då mitt liv ska börja. och jag vet att i princip alla som går sista terminen i trean känner detta, men jag kommer inte överleva det. det är det som är skillnaden.
jag har en känsla i kroppen, en långt inne, liten, men ändå tydlig, att jag inte kommer vara vid liv den här tiden nästa år. precis så känns det. och det känns helt okej. och jag längtar. att slippa tänka göra känna förstöra andas förlåta. leva.
jag tror att det är min tid snart. nu. och det är okej.
jag har redan börjat tappa många av mina vänner. inte medvetet, och inte bara mitt fel. mycket på grund av att jag inte går i skolan och därför tappar bort den naturliga vardagen med dom därifrån. också för att jag är med martin så ofta. just nu är det det som känns tryggast. men det gör att jag inte träffar folk lika ofta. inte för att jag säger nej till folk för att jag "ska träffa martin", utan för att jag inte hör av mig lika ofta, och jag i många längen, i många relationer, har varit den som hört av sig.
dessutom känns det som att dom flesta är inne i en svacka nu. majoriteten av mina vänner mår ganska dåligt just nu. då finns det liksom ingen som plockar upp en, för alla behöver bli upplockade minst lika mycket. och det gör så ont i mig att jag inte kan göra något, och ännu mindre har orka att hjälpa.
jag tror att det är min tid att gå snart. och det är okej.
545
blev inte spritluckan, kön var för lång. vi drack vin på vårt stammisställe bara. bråkade lite med martin (nähä?) så åkte hem till honom. allt var okej men han var ledsen. bråkade mer sen. det löste sig, men ångesten över att vi aldrig kan hålla sams, hur mycket vi än tycker om varandra, kryper bara närmre.
kanske är det just för att vi tycker om varandra så mycket som vi bråkar, för ingen av oss har någon rätt att säga vad den andre får göra. det är svårt att sätta gränser...
idag har vi kollat massa walking dead (vi är snart ikapp) och gosat i sängen.
det är helt löjligt fint väder i göteborg idag. hade väl egentligen velat göra något, men jag känner att jag måste tvinga mig själv att plugga. jag kommer ju ändå inte kunna slappna av helt förrän jag är klar med pakistan.
och det är är ju faktiskt fortfarande kallt på kvällarna..
ikväll ska jag ta en propavan. har sovit utan dom senaste nätterna. har sovit utan något alls. martin har varit mitt propavan och det har funkat okej.
sitter på spårvagnen hem nu. ingen stor lust att träffa mamma och pappa. dom har varit på spa sen igår så jag hoppas att dom är lite lugna och utvilade och inte gnälliga.
(jag vill så gärna flytta igen)
jag ska försöka att inte tänka så. jag har köpt cola light och det är soligt och tillochmed lite varmt. jag ska försöka njuta nu.
