(din vän pessimisten)

jag försvinner bort från alla. in i mig själv. jag vet inte vart jag är på väg. jag vet inte var det här kommer sluta.
jag är rädd.

varför är jag en iskall jävla bitch. vad är mitt problem. när jag gick och la mig igår kunde jag inte somna. såklart. martin sov jättedjupt och gnydde när jag la mig bredvid honom. jag försökte kramas lite, men det gick inte. så har sovit med eget täcke inatt. på ena sidan sängen. jag vaknade direkt av hans alarm för typ en halvtimme sen. fick stänga av det och såg även att han hade fått ett sms från maria, tjejen han var lite kär i förut. inte för att jag kollade hans sms, det skulle jag aldrig göra, men för att det var mitt på skärmen. jaha. han har bara stirrat på mig sen vi vaknade. och jag har stirrat in i väggen. han frågade om allt var bra. jag sa ja. han sa okej. uppenbarligen är inte allt bra. uppenbarligen är allt skit och piss och röv och helvetet. han gick och duschade. jag är kvar i sängen. han ska till skolan snart. fy fan. jag vet inte hur jag ska hantera det här.

borde försöka sova. kommer må så dåligt imorgon. men martin på andra sidan stan lockar tyvärr mer än martin på andra sidan väggen fortfarande. men han har fått mig på bra humör. det kanske är då man ska sluta. somna med ett leende på läpparna.

det känns som en dröm. inte detta, utan det andra. det känns som att jag drömt det senaste året, och vaknat nu. för det känns precis likadant. likadant som det kändes då. destruktiviteten, sorgen och rädslan turas om att slita min lilla kropp i bitar. ja, lilla. till och med det är samma. jag går ner i vikt. igen.
det är som om någon tryckte på paus och nu startade igen. jag börjar inte ens från början, utan jag är mitt i det. igen.
ingen förvarning, inga trappsteg, ingen dimma som krupit sig på. jag är mitt i det igen. och jag vet inte hur jag ska ta mig ut.

helvetet. det är helvetet just nu. jag har åkt båt och andats frisk luft idag. sen kom karin och så kollade vi på världens konflikter och pluggat kongo. sen kom martin och sen gick karin. martin sa att han aldrig skrattat så mycket i hela sitt liv som med mig. men ändå gjorde allt ont. han frågade hela tiden hur jag mådde. vad jag tänkte på. jag log och sa bra, eller inget varje gång.
sen kollade vi på film. bridget jones i min säng, för jag hade inte överlevt något sorgligt. sen släckte vi. han försökte pussa mig, men jag ville inte riktigt. sen stirrade jag. dum som jag är hade jag inte tagit propavan och jag kände att det skulle bli en lång natt. jag känner det. sen grät jag. han försökte. men jag bara stirrade. och tysta tårar rann hela tiden. sen sa han att han ville hjälpa mig vare sig jag ville eller inte. och så sa han att han behövde sova. och så god natt och vände på sig. sen var jag ensam men ångesten. jag grät tyst så att martin inte skulle vakna. sen gick jag.

sitter i ett annat rum nu. lyssnar på min aj-spellista och låter ångesten komma och gå som den vill. en annan kompis som också heter martin är lika vaken, lika ensam och lika rädd. känns konstigt att ty sig till en martin på andra sidan stan, när det ligger en martin på andra sidan väggen. min martin.

kan någon bara berätta åt vilket håll jag ska kämpa. det är så svårt att ständigt slåss mot sig själv. man blir så trött. ska jag äta eller inte äta? ska jag sluta med mediciner om det går eller ska jag fortsätta? ska jag låta ångesten gå över av sig själv eller ska jag ta fram dom Vassa? ska jag gå till skolan eller inte? ska jag dricka en till öl eller ska jag gå hem tidigt? ska jag våga ligga med någon eller inte? ska jag be om hjälp eller ska jag stanna kvar med samson?

jag bet inte ens nu vilket som är det friska alternativet i dom flesta av frågorna.
det känns som att jag inte är tillräckligt sjuk längre, för att få lov att leva som jag gör. men jag är inte tillräckligt frisk för att leva som jag borde.

har sån löjlig ångest. fattar inte vad som händer. sitter på spårvagnen till martin. skönt att slippa sova ensam iallafall. är helt dödligt trött i kroppen och själen.
(jag har ätit så dåligt (bra?) dom fyra senaste dagarna. typ några apelsiner, lite soppa och en macka)

var hos umo på sexologsamtal. kändes bra. tror att det är bra för mig. sen unnade jag mig en ny töjning. ska gå ner i storlek. ingen lust att ha så stort längre.

nu ska jag hem och försöka sova lite. är helt förstörd i huvudet. fattar inte varför. fick ett fyllesms av martin inatt där han skrev "var min i imorgonnatt". får se om han fortfarande är sugen. isåfall är jag med honom ikväll. skulle vara skönt att inte behöva vara själv hemma med mamma och pappa.

en positiv sak dock. fick detta smset av martin idag på dagen. bara sådär. då blev jag lite varm i hjärtat.

hahaha ännu en härlig sak. vi har haft problem med posten hem till oss. så idag klockan ett fick vi en massa post sen långt tillbaka som inte levererats. bland annat en kallelse till min nya läkare på psyk. kvart över ett samma dag. en kvart efter att jag fick kallelsen. klart att jag inte skulle hinna det. så nu vet jag inte när jag kan då nästa tid. hur lång tid söder kommer dröja.

vill helst lägga mig under täcket och stanna där i några månader. tills det är sommar hade passat bra. orkar inte med all skit.

och just det. en annan kul grej ":)"
vi ska åka till berlin med den andra eovklassen. har sett fram emot detta sen ettan. resan brukar alltid vara i maj, men detta året har dom lagt den i mars. tre dagar efter min operation. vilket betyder att jag inte kommer kunna åka med. vilket betyder att min klass kommer åka iväg och ha jätteroligt i en vecka, och jag kommer ligga hemma och blöda och vara svullen och ha jätteont. vilket betyder att jag lagt tvåtusen kronor på en resa jag inte kan åka med på. visst kan jag väl boka om operationen, men chansen är att jag inte får någon tid på flera månader och jag MÅSTE bli klar. jag orkar inte mer tandställning. inte ett extra halvår. det är det inte värt.

kan jag få lite medvind? bara lite. en stund.

alltså kan jag SNÄLLA få flytta orkar verkligen inte. ska imorgon på möte med läkaren som ska operera mig. mamma och pappa ville följa med och jag har väl tänkt att ok gör ni så, men tänkte om nu eftersom att vi bråkar. ska sova hos martin och tänkte åka direkt därifrån till mötet imorgon. har fått viktiga papper att fylla i och ta med, men nu när jag skulle hämta dom har någon städat undan dom. TACK. alltså kan jag få ha mina saker ifred?! ok om dom låg i köket, men om dom stör LÄGG DOM PÅ MITT RUM. sprang runt och letade. pappa ville hjälpa till och jag blev så irriterad på honom. dom FANNS inte. helt borta. det enda alternativet är att mamma har TAGIT dom och lagt dom på något ~*smart ställe*~
snälla. nu MÅSTE ju hon följa med ändå imorgon och jag vill bara VARA IFRED hur svårt kan det vara.

skulle äta middag med martins familj, men eftersom att jag fick springa runt och leta efter papperna kommer jag bli sen. så pinsamt. alltså tycker verkligen att sånt är JÄTTEjobbigt. på riktigt. skäms. kan livet snälla sluta kuka sig? snälla.

JUST DET. inatt när jag inte kunde sova köpte jag en biljett till kent i stockholm i augusti. sådär härligt spontan klockan två. känns skönt att ha något att se fram emot.

det gick bra. fick testa att röra vid nålen på sprutan. nu ska jag hem och jag ber till högre makter att min mamma inte är hemma. jag orkar inte det. jag vill bara lägga mig i min säng och sova eller titta på film. ska unna mig cola light också. får se om jag får i mig något annat.

har knappt fått i mig någon mat på två dagar. en macka plus lite av godiset med martin. hälsosamt. verkligen. sover oroligt också. jag kommer inte överleva detta.

dessutom när jag satt i hallen och to på mig skorna kommer mamma ut (snälla lämna mig ifred) och frågar "är du fortfarande arg?" och det var jag inte, men jag blev det. så jag svarade "ja." och gick. vem försöker ta upp något sånt när den andra personen precis ska gå. hon vet att jag alltid är sen till spårvagnen. VARFÖR skulle hon fråga då? å.

okej alltså livet hår för fort. jag hinner inte med. att åka bil med sandra gjorde ont, men inte så ont som jag hade trott. ångesten var redan max tror jag. när vi kom hem till martin gick vi och la oss. jag sa att jag inte ville kramas. låg på varsin sida av sängen istället. inte bara pga sandragrejen, utan för att jag kände att hade någon klämt på mig hade något kommit ut. antingen en spya eller tårar. har ju spytt av ångest tidigare och mår oftast bättre efteråt. jag var mer rädd för tårarna. för jag kände att hade jag börjat hade jag inte kunnat sluta.
under natten när samson la upp planer för framtiden och jag frös så jag skakade kröp jag in bredvid martin. så nära jag kunde komma.
på dagen åkte vi hem till hans mamma och han köpte lite godis och så låg vi i hans säng och kollade walking dead och jag kvävdes bara av ångest några få gånger. sen hade vi helt fantastiskt sex och kramades länge. han sa att han var rädd. att han kände sig så hjälplös när jag är sånhär. på kvällen åkte jag till lovisa i majorna och drack te i hennes säng i fem timmar. hon är så himla bra. hon sa att jag fick sova där men jag kände att jag behövde komma hem. var väl hemma vid halv två. hade svårt att sova. och nu sitter jag hos tandläkaren och ska träffa psyk. kul. är lite för trött.

sitter dessutom i en bil med anton och martin hem till dom nu. tydligen skulle vi plocka upp en kompis. sandra. som martin legat med. jag är så inte beredd på detta. och SPECIELLT inte just nu. mina nerver klarar inte det här.
dessutom. martin: ska jag presentera dig som min flickvän. jag: visst. martin: hur länge ska vi ha varit tillsammans då? anton: säg så länge ni har legat! jag: ett år. martin: det går nog inte. jag har löst henne under tiden jag legat med dig. jag: jaha. men räkna efter när det var då. martin: det kanske var fem månader sen vi höll på.

höll på. inte löste. höll på. döda mig. jag klarar inte detta just nu. vi väntar på henne nu. kul ":)"

är så löjligt instabil. skrattet går över till gråt utan förvarning och jag hade lika gärna kunnat vara död just nu. hade inte stina hållit koll på mig hade jag nog gjort något dumt nu. martin bad mig sova hos honom. jag hade aldrig sovit hemma. men jag kanske borde sovit hos stina istället. hon hanterar nog det här bättre. speciellt om jag och martin kanske ska sova hos anton. jag vet inte om jag behöver vara ensam eller om jag behöver sällskap. jag är rädd. på riktigt. det var längesen destruktiviteten brann så tydligt i magen. det pirrar av hat och liv. jag är så instabil. det är helt rätt ord. instabil.

jag klarar inte av att bo hemma mer. jag överlever det inte. jag blir sjukare av det. det är inte ens det att jag står kvar på samma ställe utan att bli frisk, utan jag blir faktiskt SJUKARE. jag bråkade med mamma och pappa.

alltså. det började väl som en diskussion om att jag borde hjälpa till mer eftersom att jag "ändå bara ligger hemma hela dagarna" och jag blir så sårad. och tycker dessutom att det dom vill att jag ska göra är orimligt. inte för att jag inte hinner, men för att jag 1 är deras barn 2 faktiskt är sjukskriven = slappar faktiskt inte utan mitt heltidsjobb är att kurera psyket och tar en massa energi 3 inte är deras maid bara för att jag inte jobbar/går i skolan hela dagen

sen kom dom för nära. vi skrek en del. jag smällde igen min dörr och pappa slet upp den. det är få saker som ger mig sån panik. ingen fattar hur heligt mitt rum är för mig. eftersom att jag inte får en nyckel till min dörr är tanken av att dom ska respektera när den är stängd mitt enda hopp. med tanke på att jag knappt överlever att bo hemma som det är MÅSTE jag få ha mitt rum. jag tror att det är svårt att förstå men jag kände mig KRÄNKT och FÖRNEDRAD när han gjorde så. det kanske låter sjukt. men det är så det är. fick panik. försökte stänga dörren men han satte foten för så jag inte kunde. vi skrek och jag försökte putta bort honom. när jag fick igen dörren hörde jag att mina föräldrar SKRATTADE. dom skrattade. och tårarna började rinna. stod och andades länge och skickade ett sms för hade aldrig klarat av att prata med dom. och det är så orättvist för det är så mycket två mot en och jag döööör av ensamhet redan som det är. och det är ännu svårare nu när min storebror har åkt. jag vet ju inte när han kommer tillbaka. tidigare har vi kunnat vara ett lag. två mot två. det är mer rättvist.

har gråtit massor. och varit arg och sårad. ska träffa stina och anton och martin nu. men gråter på spårvagnen. hatar detta. hatar att bo hemma. hatar mig själv. hatar mitt liv.

jag dör av träningsvärk. jag och stina hade heldag igår. först var vi och tränade och sen åkte vi hem till henne och åt sallad och drack te i hennes soffa och planerade. å.

~

nelly och sofia ligger i min säng och är mysiga. och fan vad jag önskar att jag var tolv eller tretton och inte arton.

har bara tagit melatonin idag. hoppas verkligen att jag kan sova något ändå. dessutom känns det tomt att sova utan martin. sover ju med honom oftare än jag sover själv nuförtiden. men han är i cheltenham och festar just nu. å..

psyk gick år helvete. jag var arg och tanten fattade ingenting. fuck. hatar att jag blir sån, men hon var ju dum i huvudet. ska försöka skriva varför senare.

har förövrigt hetsat och spytt en del dom senaste dagarna. mitt bmi är 18,4. är alltså underviktig, men känner mig som ett berg.

martin väckte mig med frukost på sängen och sen hade vi långt sex och sen pussades vi hejdå framför hans pappa.
han åker nu. fina kompisen.
ska berätta om igårkväll också. fast senare.

nu ska jag till psyk. nu ska dom berätta vad dom kommit fram till. om jag kan få hjälp eller inte.

vid fem kommer nelly och sofia. har rätt mycket saker att göra innan det så är jättestressad. men det ska bli så fint att träffa dom.

just det. min storebror åker till costa rica om en vecka. han tänker vara borta i typ tre månader. hur ska jag klara mig hemma?
anledningen till att jag faktiskt överlever att bo med mamma och pappa är för att mon bror bor hemma. han får lite av uppmärksamheten så den vinklas bort mer från mig. och så tar han lite av skiten. jag vet att han vill bort. jag vet att han hatar hur det är hemma. och jag vill unna honom det, men det svider ändå i magen. fast det svider ännu mer i magen när han tittar på mig allvarligt och frågar om jag kommer klara mig. han måste få åka iväg och ha kul. han måste få lov att vila från skiten. världens bästa storebror.

sitter på bussen till martin nu. känner mig kluven. en del av mig är tillfreds. lugn. en annan är rädd och orolig. jag får inte det att gå ihop. inatt ska jag sova så nära det går för det är sista gången på minst en vecka.

är på umo. ska ha sexologsamtal. lite ångest.

martin åker till england imorgon, så jag ska sova där inatt. kommer bli så konstigt att sova ensam i en vecka. ska träffa madde mycket. det var så längesen. och försöka träna massor. med stina. och själv.
och så ska jag plugga. jag kommer inte göra stora provet imorgon. bröt ihop när jag skulle plugga igår. men ska försöka göra det så snart det går.

åker till martin nu. fast jag borde egentligen åka till skolan och hämta papper och instuderingsfrågor pga har stort prov på fredag. kommer jag göra det? nej.

jag tror att min familj hatar mig. jag förstår dom.

också. börjar fundera på om jag blev drogad i fredags pga har så mycket minnesluckor. brukar aldrig ha det, hur full jag än blir. jag hade ätit rätt dåligt, det vet jag. men jag drack tre eller fyra öl. det är allt. ok, tål inte så mycket + speciellt om jag inte ätit så bra. men SÅ illa brukar det inte bli. blir dessutom heller aldrig bakfull förutom trött + lite huvudvärk + torr i munnen. men igår trodde jag att jag skulle spy i princip hela dagen. det var fruktansvärt.