(din vän pessimisten)

så flög vi hem under natten till tisdag. vi landade SVINtidigt i stockholm och så tog vi tåg därifrån. jag åkte hem och duschade och sen åkte jag direkt på arbetsintervju. sjukaste jag gjort pga sovit ca noll under natten och var helt flygknäpp. det var på liseberg och det gick väl sådär. minns inte så mycket. har fått veta att jag inte får komma på en andra intervju som det ser ut nu, men att jag sitter på en väntelista iallafall. så dom har inte helt tackat nej, vilket känns skönt.

på onsdag träffade jag madeleine. en av våra extremlånga fikor. pratade igenom allt som hänt. jag hade en känsla av att jag borde träffa martin. han skulle ju åka på fredagen och jag vet inte. på något sätt ändes det som att jag behövde passa på. för när han åker vet jag inte när han kommer hem igen. visst kan han vara borta i en månad och sen komma hem, och så är allt som vanligt, men jag tror inte det. jag tror att han kommer att vara borta längre. och jag har en väldigt stark känsla av att detta är slutet för oss. för när han kommer hem igen, om ett halvår, ett år eller längre än så, så är jag med all säkerhet över honom, klar, gått vidare. (jag hoppas iallafall det. allt annat hade ju varit helt sjukt. och sorgligt)

alltså tänkte jag att jag borde passa på. för att det här är sista gången vi är något som liknar OSS. någonsin kanske. även om det inte är som det varit (och det är det inte. jag känner en förändring hos honom och inuti mig själv) så är det iallafall något. när han kommer hem (OM han kommer hem), är vi antagligen inte särskilt intresserade av att ses. då kommer jag ju inte att bry mig. men nu. nu tänker jag att jag borde passa på att en sista gång sova nära, hålla hans hand, ha sex med honom, hålla handen om hans nacke och se honom skratta. så jag smsade, med madeleine som stöd väntade jag på svar. som inte kom. och jag kände att händer det inte nu, så är det kört. jag hade tänkt att vi skulle kunna ses och ta en öl. lite neutralt sådär (som sen gärna fått leda till att jag följde med honom hem). tillslut svarade han att han var hos sin pappa dvs skitlångt bort. han skrev dock att han bokat om sin biljett pga hans pappa hade köpt hund som han behövde hjälp med. han åker om en vecka istället. och så frågade han om jag ville ses och ta en fika i helgen. han sa att han skulle vara hos sin mamma i stan under fredagen (idag) och att vi kunde ses då. men jag vill liksom inte planera det. jag vill slippa ha hunnit tänka hundra varv och att han inte ska ha gjort det heller. så nu vet jag inte hur det blir. 

 

jag ska träffa lisa ikväll. ta några öl, men inget värre än så. kanske kanske kanske om han sover i stan att jag kan åka dit. kanske..

jag och martin är snart klara med varandra. snart snart snart ska jag skriva annat.

 

vi hördes av fyra gånger när jag var borta.

nr. 1, när jag såg robert sheehan på stranden. vår absoluta favorit. jag vet inte hur många gånger vi har tittat på misfits tillsammans med nathan som favorit och hur vi fortfarande kan alla repliker och det är så mycket internskämt och båda har sagt att vi i princip skulle döda för att få ligga med honom. och då smsade jag. jag hade verkligen inte hört av mig för något mindre än nathan. han svarade inte - vilket resulterade i flera dagars ångest och ont i magen.

 

vilket ledde till nr. 2, jag blev full och var lite instabil + sjuk och smsade världens längsta och mest hysteriska sms. dels för att säga att jag var så jävla stolt över honom som inte svarade och dels för att be om ursäkt för alla gånger jag medvetet inte svarat honom, för nu insåg jag hur ont det gjorde. och han svarade. tydligen hade han svarat till mitt appleID eller hur fan det nu funkar (ärligt rätt ofta suger apple) och så skrev han att han inte hade glömt bort mig och att det var hur coolt som helst att jag sett honom och att det var helt okej att jag hade hört av mig och sen skrev han att nu skulle vi inte höras om det inte hände något lika coolt. och jag var så stolt och så glad, men också så full och så sentimental att jag babblade på om hur har var min första stora kärlek, trots sean, trots rebecka. och han tog det jättebra och så hördes vi inte mer.

 

förrän gång nr. 3. ÅTERIGEN var det jag. (ärligt alltså jag är ju fan sämst) vi var ute och skulle äta. jag hade precis blivit frisk, men var fortfarande rätt skakis och mådde kanske inte 100. när jag ska ta på mig myggmedel säger min storebror "fan vad benig du är, du borde äta mer". och så var kvällen förstörd. jag fick extrem ångest och jag kände mig så ful och vidrig. jag minns inte om jag skrev det, men jag hade ett jättebråk med mamma om precis det. hon tycker att jag är för smal och oroar sig och jag får panik för att jag aldrig duger. för tjock för smal hela tiden FEL, och dessutom aldrig FRISK, utan alltid sjuk i mammas och pappas ögon och jag HATAR det. har alltså haft ångest över att åka till indien och gå runt i bikini. och så sa min bror detta. han sa förlåt osv och jag vet verkligen att han inte menade det så. jag var eller är inte det minsta arg eller ledsen på honom. jag blev bara arg och ledsen på mig själv, och så var kvällen förstörd. jag kastade i mig maten och sen gick jag tillbaka till rummet trots att vi egentligen skulle göra något som jag nu inte minns vad. på rummet krisade det ännu mer. jag grät helt hysteriskt och spydde upp middagen. det är helt sjukt, för jag har verkligen inte gjort det på så jävla länge, men nu kunde jag inte hindra mig. vilket också är helt skruvat med tanke på att han sagt att jag var för SMAL och inte för TJOCK, men jag kände mig bara FELFELFEL, och behövde göra NÅGOT. i panik smsade jag martin. han var den enda jag ville prata med. det klart att jag hade kunnat höra av mig till madde eller någon annan, men det var bara honom jag ville prata med. dels för att han och jag har pratat mycket om detta och för att han har sett alla dom sidorna av mig på nära håll under en lång period (även om det är 10000 gånger bättre nu än när vi började ses). men han vet att jag tycker att det är jobbigt. och han har sett min kropp från alla vinkar och i alla lägen och han tycker att jag är fin och skiter i om jag väger 40 kilo eller 50 kilo sålänge han vet att jag inte skippar måltider medvetet. och han svarade. tröstade. fanns. jag fick lov att vara liten att ta plats att få. och så pratade vi lite om oss har jag för mig. eller om honom egentligen. han har köpt en biljett sa han. en ombokningsbar till den 28e (dvs idag). när vi sa hejdå var jag lugn. 

 

nr.4 var faktiskt han som hörde av sig. vi hade varit ute på ett silent disco och blivit rätt fulla. jag kom hem tidigare än min bror och halvsov lite för att kunna öppna när han kom hem. vaknade av ett sms från martin. han skrev bara något i stil med "jag älskar dig och tänker på dig". full och sömnig som jag var minns jag inte så mycket. vi skrev bara lite kort om inget viktigt. klockan var väl halv sju hos mig. 

usch. har verkligen ångest idag. kan inte sätta fingret på var det kommer ifrån. jag har en mattelektion vid ett. borde verkligen vekligen verkligen gå på den. har redan missat massor. men det lockar mer att ligga hemma i sängen och titta på film och gotta ner mig i ångesten. i självhatet. det är det det lutar mot. 

det blir bara varmare och varmare här. både i lufter och i havet. ligger mest och flämtar i solstolen, sängen, vattnet eller den äckliga men sköna stolen utanför vårt rum. äter mat och läser böcker. sover. på kvällarna går jag barfota i sanden och dricker drinkar eller kingfisher. solnedgångarna är jättefina. männen är rätt äckliga. 

nu ska jag gå hem och sen bada lite. 

indien är fint. har haft jättehög feber i några dagar men mår bättre nu. det är jättevarmt. maten är stark. 

jag tog bort honom som "close friend" på facebook. fruktansvärt sorgligt. 

just nu känner jag att jag älskar honom och att jag hade dödat för att få veta att han fanns där och väntade på mig när jag kom hem. då hade jag varit lugn i själen. och skulle jag be honom skulle han göra det. nu kanske. men den finns det en chans att det är för sent. 

det känns bra nu. inte kalasbra, men okej. jag är lugn. och jag gråter inte. det känns verkligen okej att åka. för stunden. jag vet inte hur det blir när jag är där, men jag är så glad att jag inte är totalt hjärtekrossad. jag kan till och med känna att det ska bli lite skönt. sol och värme. 

ett tag innan vi åkte hemifrån kände jag att hm. alltså. gråtit hela morgonen och allt känns skitjobbigt. nä, kan inte åka utan att ha pratat med honom. jag ville inte att det skulle sluta som det gjort. jag ville höra hans röst en gång till. och jag ville veta om han bestämt sig för att åka. jag ville att det skulle kännas bra. annars hade jag gråtit hela resan. precis som sicilien. 

tåget till stockholm går vid två. då är det liksom försent. jag kommer inte att träffa honom igen. inatt bad jag till högre makter att han skulle göra något drastiskt och komma hit och sova bredvid mig en sista gång. det gjorde han inte. och jag sov ensam. vilket jag kommer att göra från och med nu. han fattas mig. redan nu. jag vet att det går över, men jag vill helst inte att jag ska behöva åka iväg just nu. när jag kommer hem kanske han är borta. och då är han verkligen borta ur mitt liv. då finns det inga chanser att falla tillbaka. han var min bästa vän. och nu finns han inte hos mig längre. 

 

när jag grät hos stora storebror och sa att jag inte ville åka till indien och må dåligt, sa han att "det är väl lika bra att gråta där. då kan du iallafall bli brun under tiden." och det är väl så jag får tänka. det var ju precis så jag tänkte på sicilien. men då visste jag att det skulle ta en vecka, sen skulle jag vara i hans armar igen. nu vet jag att det tar två veckor, och när jag kommer hem är det precis lika tomt som nu. tomt i hjärtat och i sängen bredvid mig och tomt i själen.

igår var en så konstig dag. jag hade ju inte sovit så jättemycket. var dessutom lite skakis av alkoholen. inte sådär må-illa-ont-i-huvudet-bakis, men lite ur fokus. åkte till skolan och hade matte vid två. en timmes privatlektion med min lärare eftersom att jag kommer att missa en hel del. fattade inte sådär jättemycket, kände mig rätt frånvarande. lektionen var slut vid tre. vid kvart över fyra träffade jag madde. däremellan hann jag dö.

 

jag åkte till martin. ringde och bad honom komma ut. ville inte gå in. ville inte hamna i samma sits som jag alltid gör. ute är bättre än inne. där kunde jag kanske ha lite kontroll. och i hans port stod vi. när han kom var alla taggar ute. "alltså jag har fan inte tid att bråka med dig". och jag blev så ledsen. för om han på riktigt trodde att jag kommit dit för att bråka, så känner inte han mig det minsta. 

jag sa det som behövdes sägas. jatt jag inte var okej med det som hade hänt dagen innan. hur han hållt på och hört av sig osv fast jag bett honom att inte göra det. hur han gått på karin fast hon verkligen inte hade någonting med oss att göra. jag var arg. det var inte okej det han gjort. jag var inte okej med det han gjort. jag sa åt honom att det var fruktansvärt orättvist mot karin. att han ens trott att hon medvetet skickat glada bilder på mig till honom är så jävla löjlig. och jag sa det till honom. "allt kretsar inte kring dig". för det är verkligen så. jag hade inte ens berättat något för karin om vårt bråk.. och att han hade hört av sig senare på natten för att säga att han hoppades att jag "kommit hem ordentligt", sa jag till honom inte var okej. "jag kan ta hand om mig själv. och jag är verkligen inte ditt problem längre."

och allt är liksom lite dimmigt. vi pratade inte i mer än kanske en halvtimme. jag vet att jag frös. jag rökte en cigarett. han berättade att han antagligen skulle köpa en biljett till england idag. om han bestämde sig för att göra det - har han antagligen åkt innan jag kommer hem från indien. 

jag frågade honom om han hade något han ville säga, något alls. något dåligt jag gjort, eller något bra. jag ville verkligen inte att det skulle finnas något som låg och gnagde när jag väl gick.

jag sa till honom att jag ville att han skulle byta lösenord på facebook. jag vill inte ens vara frestad att gå in där. han hade svårt att förstå först, men jag tror att det sjönk in sen. ville verkligen inte låta som ett psycho-stalker-ex, men kände ändå att det var värt det. för min skull. 

han grät. jag grät. och så fanns det inget mer kvar att säga. inget alls. en lång kram. ett hejdå. och sen gick jag. och jag tittade inte tillbaka en enda gång. 

 

jag tror verkligen att detta var på riktigt. jag tror att han förstår nu. han kommer inte att höra av sig till mig igen. nu är det bara jag som måste hålla mig själv i skinnet. därför är det väl bra om han flyttar. jättebra. men så in i helvete sorgligt. 

 

jag grinade hela vägen in till stan. i regnet och på spårvagnen. och så stod madde där och så grät jag hos henne. min älskade vän. vi hamnade på samma café som vi alltid hamnar på. och där satt vi i sex timmar. 

jag var så trött och hade bara ätit två mackor under dagen. var så otroligt hjärtekrossad och svag. och madde höll mig över ytan. i sex timmar pratade vi, grät och framförallt skrattade. hon räddade mig igår. annars vet jag inte vad jag gjort.

 

idag har jag gråtit nästan hela dagen. har nästan inte fått något alls gjort. imorgon åker vi till stockholm, och tidigt måndag morgon åker vi till indien. det hade inte kunnat komma mer olägligt. just nu vill jag bara vara hemma. gå ut och dricka mig full med mina kompisar. gå i skolan. tänka på annat. jag vill kolla på film i sängen och skratta ännu mer med madde. jag vill ABSOLUT inte åka iväg i två veckor med min familj. 

det är så JÄVLA konstigt, för jag älskar verkligen att resa, men när vi åkte till sicilien grät jag. och när jag åkte till frankrike grät jag. och nu gråter jag igen. jag vill inte gråta mer nu. jag vill kunna njuta. jag fattar inte att det hela tiden är så fruktansvärt dåligt timing. jag mår så otroligt dåligt just nu. konstant ångest och tårarna bara rinner. overklighetskänslor och självskadetankar. det känns helt sjukt att när jag åker kommer jag antagligen inte att träffa martin igen. igår var sista gången. klart att man aldrig ska säga aldrig, men för den här gången. kanske om några år. och jag saknar honom redan. allt känns så himla långt borta. jag är så rädd och jag vet inte vilka känslor som är påriktigt. jag är rädd att det ska bli precis som på sicilien. och då var jag ändå bara borta i en vecka. nu ska jag vara borta TVÅ. FAN. vågar liksom inte säga något till familjen heller. vill inte förstöra ännu en resa för dom. 

 

hjälp. jag känner mig så liten.

basically kom jag till martin fast jag knappt hade lust. jag är så jävla ambivalent inför honom. jag kan vara svinirriterad på honom, men ändå vara ledsen när jag bestämmer mig för att gå därifrån. jag åkte iallafall till honom. vi lagade mat ganska länge. jag var sur och grinig, men det kändes liksom okej. han mest skrattade åt mig. vi kollade på film och pratade. när jag hade fått i mig lite mat blev det bättre. oooooch så hade vi sex. såklart. JAG KAN JU INTE HÅLLA MIG IFRÅN DET. och det sorgliga är att han vet det. han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få mig att sluta tänka. och hur starkt jag än bestämt mig för att ABSOLUT inte göra något med honom, VET han precis hur han ska göra och tillslut kan jag inte stå emot sen. han sätter ju sig själv i skiten genom att göra så också, för jag vet att han blir mer kär i mig varje gång det är fysisk närhet inblandad. därför har jag iallafall dragit ner jävligt mycket på pussar och kramar och gos. om jag ska vara ärlig är jag knappt intresserad av det alls. känner inte det minsta sug efter det. vill väl mest bara ha sex...

 

ooooch helt plötsligt vart det jättesent och jag orkade inte riktigt åka hem och han tjatade på att jag skulle stanna. dessutom, efter att vi har haft sex är det alltid som att jag släpper garden lite. jag vet inte vad det är, men jag kan störa mig hur mycket som helst på honom innan, sen har vi sex och efter det tappar jag kontrollen. jag tänker inte så mycket innan jag gör, och hux flux ligger man där och kramas och tänker "det kanske inte är så farligt att sova över ändå?".

jag tycker framför allt att det är så jävla dåligt av honom att han på något sätt ändå utnyttjar detta. sen kan man dra det hur många varv som helst och det klart att vi i slutändan isåfall utnyttjar varandra. men jag känner att JAG har haft så jävla dåligt samvete svinlänge över att jag har sex med honom, FAST det var jag som gjorde slut FAST han är kär i mig, men inte jag i honom FAST jag ger honom falska förhoppningar. 

nu känner jag dock något annat. vi har alltid skrattat och sagt att jag har honom runt mitt lillfinger. men det är tvärt om. det är han som har mig runt sitt lillfinger. han VET att jag inte vill ha ett förhållande. han VET att jag bestämt mig för att inte ses så ofta. han VET att jag försöker så mycket jag kan att inte ha sex med honom. det är ju faktiskt aldrig jag som börjar ha sex med honom, det är ju alltid på hans initiativ. och han gör det trots att han vet att det är något jag egentligen inte vill.

(OCH NU MÅSTE JAG BARA TA EN SEKUND OCH SKRIVA ATT DET ÄR INGET MOT MIN VILJA OCH DET ÄR INTE LIKSOM TJATSEX I DEN BEMÄRKELSEN ATT DET ÄR HEMSKT. JAG ÄR ALLTID 100 MED NÄR JAG VÄL GÖR DET)

det är liksom två viljor. den ena vill mer än något annat bara ha sex med honom hela tiden och slappna av i hans sällskap - men då vet jag att jag fastnar. den andra, vettigare viljan, är att vi inte ska ha en sån relation. och det vet han. och det respekterar inte han. och det är jävligt orättvist.

 

och när jag vaknade på morgonen hade jag tagit på mig skyddsdräkten igen. och jag ville inte kramas. och jag ville inte ha sex. och jag förstår verkligen att det är förvirrande för honom, jag GÖR det. men det är ju hans fel. om han bara inte tjatade till sig sex ibland, så hade han sluppit bli förvirrad när jag inte vill någon annan gång. och jag känner IGEN att jag är fast i något sorts skambeläggande för att jag inte vill ha sex med honom och det är så jävla sorgligt, och så jävla dåligt av honom. 

 

och det var väl det bråket handlade om i princip. samma som hundra gånger förr. och så fick jag sitta och förklara mig och ta emot en massa skit för det jag gjorde och det var synd om honom. och jag tog det (som hundra gånger förr). när han sen säger något elakt till mig, går det förbi obemärkt. och han skyller det på "a men du vet ju hur jag är, jag tänker inte innan jag pratar eller innan jag agerar det är sån jag är". jag tänker dock att DET ÄR INTE EN JÄVLA URSÄKT. då får du väl jobba på det som ALLA ANDRA ÖVER TOLV ÅR gör. man kan inte säga vad som helst och sen skylla det på att "man är sån". det är helt vidrigt. 

och när jag då tog illa upp säger han knappt förlåt, försöker inte prata med mig om det utan frågar om jag vill ha en cigarett och när jag tackar nej säger han att han tänker lämna mig ifred. som att det var något jävla hjältedåd att lämna mig ifred. och han tar ju aldrig något jävla ANSVAR för det han gör. jävla pucko. 

 

så jag klädde på mig och så tänkte jag gå. går mot hallen. han tittar lite på mig säger typ "aja.. hejdå då...". 

OCH DÅ HÄNDE DET. jag är verkligen en lugn och sansad person egentligen. jag tror att man lättare vinner konflikter genom att lugnt argumentera för sin sak och det är så jag har blivit uppfostrad. 

men jag blev så JÄVLA ARG på honom. helt plötsligt flimrade för ögonen och jag hade noll kontroll. 

GÅR ALLTSÅ TILLBAKA till honom OCH SKRIKER på honom SKITLÄNGE. jag var väl kanske inte elak, och det var ju så klart inga liksom personangrepp, men det var allt jag känt det senaste men som jag inte fått säga pga "det är syyyynd om honom" "han är deprimeeeeraad" "det var ju du som gjorde sluuut". och jag skrek på honom hur fruktansvärt dålig vän han var mot mig. hur fruktansvärt DÅLIGT han betett sig mot mig det senast. hur EGOISTISK han varit. hur LITE han tänkt på mig. hur han liksom haft mig i sitt liv som en stöttepelare som han lagt all sin skit på, varit elak mot, blivit tröstad av - och inte varit det MINSTA intresserad av mitt liv och av mig. han har velat ha mig FÖR HANS SKULL, inte det minsta för hur jag är som person. inte det senaste iallafall. och tillslut GRÅTER han och jag BARA FORTSÄTTER SKRIKA PÅ HONOM. herregud jag måste varit helt fruktansvärd..

efter ett tag ber han mig gå, lite sådär "men stick då om jag är så jävla dålig", och så går han ut på balkongen och röker.  och jag sätter på mig skorna och sen helt plötsligt känner jag att jaha, jag är inte klar. GÅR TILLBAKA IN, ut på balkongen och FORTSÄTTER SKRIKA. alltså vavavavaaaa? var kom det ifrån, det var helt sjukt. jag har aldrig varit så arg i mitt liv. jag såg knappt något jag ville bara att det skulle göra ont i honom, och sen tydligen på honom för jag SLÅR TILL HONOM. alltså VEM ÄR JAG?!!?! uuuusch. så gör man inteeeeee. 

 

han gråter och jag bara skäller på honom. skriker så jag blir hes om hur KASS han varit mot mig det senaste. 

tillslut orkar jag inte mer och går iväg. ut ur lägenheten, mot hissen och han kommer efter och ber mig stanna. och jag gör det. av någon anledning. jag går in igen. och nu skriker jag inte. nu gråter jag. 

och så berättar jag för honom om det jag hatar honom mest för. när jag var på sicilien i somras och jag mådde så fruktansvärt dåligt. sov nästan hela tiden på grund av alla piller jag proppade i mig, och så fort jag var vaken så grät jag. jag hade alltså åkt samma flygplan som OSCAR. han so förstörde mitt liv. och den jag litade mest på i hela världen, martin, min allra bästa vän just då var på en ÄCKLIG jävla festresa. och han tog inte hand om mig som han borde. jag förväntade mig ingenting och la ingen skuld på honom då. men nu i efterhand ser jag att han svek mig så jvla mycket den veckan. och jag menar inte att han borde haft med sig sin telefon dygnet runt och kollar till mig varje timme. jag menar att han borde ha ringt någon gång kanske. att han borde ha smsat under dagen, frågat hur jag mått. han hade inte behövt lägga mer än 30 minuter om dagen på mig. han hade inte ens behövt göra det helhjärtat. istället fick jag ungefär ett sms om dagen vid ca sex på morgonom där han fylleskrev hur kul han hade det och möjligvis ett litet "jag saknar dig" i slutet. 

 

och jag grät och grät och grät när jag berättade det. och han grät och jag såg på honom att han förstod. tillslut gav vi väl upp. båda två. och jag gick igen. när vi stod i dörren frågade han om han fick en kram. jag sa nej. han sa "jag älskar dig", och jag sa att det gör du inte alls. det har du visat dom senaste månaderna. sluta tänk på mig. glöm bort mig. och så sa han "men jag kanske hör av mig n..." och jag avbröt honom och sa

"jag vill att du aldrig hör av dig till mig igen"

och så gick jag.

jag bad honom att aldrig höra av sig till mig igen. 

det blev en två-dagar-i-rad. var ute i lördags också. med martin och patrik och timmie och tova. martin krisade lite. var ganska irriterad på honom. blev tillslut att vi åkte hem tillsammans. jag vet inte om jag hade så jättestor lust egentligen, det var mest martin som var på. och jag kände det verkligen på morgonen. störde mig mest på honom. 

det blev så himla tydligt när martin under kvällen frågade vad är det med dig egentligen? du är så sprallig, så knäpp. var kommer all energi ifrån? och jag insåg att, det är ju sån här jag ska vara. det är sån jag är egentligen. och jag tror att han förstod det också. att sen vi gjorde slut (hur hjärtskärande och fruktansvärt och saknadsfyllt det än varit) har jag blivit gladare. bland andra iallafall. 

 

igår var jag på cisv göteborgs årsmöte. anton var där. vi gick hem hit efter och fikade. han är verkligen så himla bra. fina fina fina anton. hann bli lite bakfull framåt kvällen och somnade tidigt. idag har jag gjort klart en idrottsuppgift, och ska försöka göra klart talet också. ska kanske dessutom träffa timmie. vet inte. jag börjar känna mig rätt stressad. vi åker på söndag och det känns egentligen inte som att det passar så bra.. å.

jag var ute igår. det blir väl minst en gång i veckan nu för tiden. martin kommenterade det när vi sågs för ett tag sen, att jag går ut mycket mer nu. och jag vet ju det. jag har alltid druckit mycket mer när jag känt mig ledsen. och just nu känner jag mig väldigt vilsen. jag försöker hitta tillbaka till något form av liv utan martin. problemet är ju att senast jag var utan honom var jag jättedestruktiv. det är den enda jag har att gå tillbaka till. och det är egentligen enklare att dricka lite för mycket lite för ofta - än att försöka hitta något nytt att leva. 

jag är ju oftast ute med gamla klassisar. och dom är så fina. gänget. jag blir så glad av att vara med dom. igår var jag ute med karin och lovisa och joel och kristoffer och johanna. vi var på muchacho som vanligt. sågs ganska tidigt, vilket gjorde att jag slutade dricka ganska tidigt (blir ju kalasfull efter typ två öl...) så idag är jag inte alls särskilt bakis. skönt. jag ska verkligen försöka plugga lite nu. måste vara klar med en del saker. jag åker till indien om typ en vecka..

och rebecka är i mitt liv. inte som förut, men hon är i mitt liv. vi pratar om att flytta - bara hon och jag. 

min stora kärlek.