(din vän pessimisten)

under hösten har jag funderat mycket på allt jag inte minns. det är så många år som är just som jag skrev i det förra inlägget. så smärtsamma att jag manipulerat bilderna till någon romantiserad bild av självdestruktivitet. "trasig men ändå vacker." det känns så jääävla töntigt och uttjatat och också tröttsamt, för jag vet ju innerst inne att det inte alls var så. det var bara en bråkdel av alla kvällar som var sådana, även om det är det min kropp har valt att minnas. kanske även medvetet från mitt håll. jag har inte orkat komma ihåg alla dom plågsamma åren och har därför bara inte gjort det. men om jag börjar gråta av att läsa 10 inlägg jag skrev i juli 2009, och inombords förflyttas fem och ett halvt år tillbaka i tiden, och helt plötsligt är den där livrädda fjortonåringen igen - då är det ju uppenbarligen inte bara smärtsamma minnen, utan även ett helt liv jag lämnat bakom mig utan att bearbeta. jag hade aldrig vektygen, nycklarna, modet eller framförallt styrkan då. men nu. nu är jag lite äldre, jag har lite mer perspektiv, och vad som känns som lite mer energi. så, under hösten har jag alltså funderat på om jag någonsin kommer att kunna bli helt frisk om jag inte går tillbaka och gräver i det där. kommer jag någonsin kunna ha en helt  hälsosam relation till mina föräldrar om jag fortfarande vill smälla till dom när jag läser vad jag skrivit när jag var yngre? jag tror inte det. jag har en känsla (det kanske är helt åt helvete) av att jag behöver gå igenom det där igen. jag behöver jobba med det som fortfarande ibland svider. den där obehagskänslan av att spendera för mycket tid med mamma och pappa. att jag fortfarande inte sagt "jag älskar dig" till någon av dom sen typ 2009, och ärligt talat inte vet om jag faktiskt älskar dom. dessutom har jag hela bup-delen. herregud var börjar man? carina (min fina fina terapeut) pratar mycket om hur ont det har gjort mig med alla dessa vuxna människor som hat "vetat" och bestämt därefter. som har sagt hur jag är och hur jag inte varit tillräckligt gammal för att förstå att jag borde, eller haft tillräckligt mycket energi för att kunna, protestera. 

 

jag har alltså funderat länge länge länge (och det känns som att jag bestämt mig) på att hämta ut mina journaler från bup. gå igenom allt steg för steg. med carina, självklart. jag skulle aldrig fixa det själv. kanske kan det vara en nyckel till att komma vidare i livet. jag är fortfarande osäker, och jag vet inte ens hur en sådan journal ser ut. jag har ingen aning om vad som står där, kanske mest för att jag har förträngt i princip allt mellan 2008 och 2012. jag och carina har pratat om att göra det till våren. för att se om det kan hjälpa mig att ta nästa steg. just nu känner jag mest att jag står och stampar i terapin. det känns som att det är ett stort trappsteg som liksom bara hoppades över. det känns som att det saknas en jättebit av själen som jag bara stängt av och snickrat plankor över. jag är livrädd, men jag har en känsla av att det här behövs göras. någon gång i livet för att jag ska kunna må bra tillslut, behövs det här göras. frågan är om jag är redo än. 

glass: har helt missat din fråga. han är i chile för att hälsa på släkten. han är halvchilienare och bodde i chile när han var liten. har 3487530 kusiner och kusinbarn osv osv som han är med nu. dom ska hinna med både bröllop, dop och begravning under tiden dom är där. 

 

idag var esayas och lizett här med feven och aida. alltså så fina och tycker så mycket om dom, men är väl (trots att atiobiotikan kickat in) inte riktigt i form för en sexåring och en tvåochetthalvtåring som har sockerchock och skriker. är helt slut nu. 

 

annars har jag mest drömt mig bort till andra tider. längesen. kanske blir jag sentimental när det är så mörkt osv. men hamnade i 2009 den här gången. jag vet att jag nog romantiserar det ganska mycket. men det är så fantastiskt fritt att vara fjorton. att få lov att vara fulblonderad med dåliga ögonbryn. att få lov att ha ögonfransar som ser ut som grangrenar med snö på, av all mascara. att ha avskavt svart och rosa nagellack. att ha fyra kilo svart runt ögonen ena dagen och foundation på läpparna andra (jag levde ju alltid dubbelliv). att skriva saker i blod bara för att jag kunde. jag åkte till stockholm och plankade på tunnelbanan. drack rätt ur vinboxen bland folk. konfirmerade mig, borgligt såklart. åt ingenting på en vecka och smygrökte med hillevi bakom huset. var uppe hela nätterna och fuckade runt. spelade mario kart hela nätterna tillbaka i göteborg, hos tilda med björk och andy och rökte vattenpipa och åt skogaholmslimpa. alla hemmafester hos tilda herregud. hon var ensam hemma hela sommaren och vi la alla pengar på billigt vin och ännu billigare öl. dansade till ram di dam. runkade av äldre killar i barnrum. sprang till spårvagnar. nattbadade. 

men så var spellistan på, och jag gick tillbaka till min första blogg. den som jag hade 2009-2012. och när jag läser vad jag skrev är det inte alls lika vacket. det är så otroligt mycket konflikter med föräldrarna, och FORTFARANDE än idag fem och ett halvt år senare får jag tårar i ögonen av frustration när jag läser hur dåligt de behandlade mig. herregud det är inte konstigt att jag varit så otroligt trasig i så många år. jag fattar att jag inte var lätt, men snälla människor? och jag inser att det där billiga vinet oftast var det enda jag fick i mig på hela dagen. att lika många nätter som jag sprang runt i värstra göteborg, full och odödlig, lika många nätter låg jag på golvet bredvid elementet (det va enda stället jag kunde sova) i fosterställning och skakade. att hur många långa smala indiepojkar jag än kysste, kände jag mig alltid lika ensam. när mamma och pappa hotade att jag inte skulle få fortsätta i dansen (min enda livlina många gånger) om jag inte började äta ordentligt. fighting food to find transcendence, och att det var året jag blev sjukskriven på riktigt. det var då jag en dag vaknade och bara tappade allt. det var året jag träffade maZe och han berättade om sin övertygelse om att jag var en lovely borderline (en diagnos som jag sedan fick och nu mest skiter i). det var året rebecka kom in i mitt liv. 

 

wow. bra gjort. nu är jag en känslobomb. uh. måste sluta med sånt här. det är aldrig bra att gå tillbaka och drömma. det är ALDRIG bra för en sån som jag som bara har sorgliga historer i bagaget. ska jag titta tillbaka får jag titta på dom där romantiserade solskensbilderna av den självdestruktiva men glädjerusiga fjortonåringen. det där jag skrev i början. 

jag vaknade på julafton med halsfluss. sedan dess har jag mest bara sovit. i princip dygnet runt. sovit alla dom där timmarna som jag hoppat över under hösten. sovit 18 timmar, sovit 16 timmar. sovit orimligt länge. och det tar liksom inte slut. jag är så trött. så obotligt jättetrött. visst är det tråkigt att min enda lediga tid ska gå åt till det här, men egentligen var det väl inte särskilt oväntat. började med antibiotika häromdagen iallafall, så jag börjar känna mig bättre faktiskt. förhoppningsvis är jag tillräckligt pigg för att (haha nej inte fira nyår) kunna jobba på måndag och tisdag. nyår blir nog rätt stilsamt. har blivit bjuden på en jättehemmafest i kranskommun, men har noll lust. kommer inte att vara kul. det bli aldrig det. jag ska till johanna istället. äta middag med henne och felix och kristoffer. madde hänger kanske med som min date. sen kommer lite fler folk. karin och timmie, joel, några av felix kompisar. men det blir nog rätt lugnt. jag vill faktiskt inte mer än så. det slutar alltid i misär ändå.

 

jag paniksaknar inte martin längre iallafall. det har gåt över i någon overklighetskänsla. han åkte till bergen på juldagen och stannar där till den 29e. under tiden har han inget wifi och vi har därför ingen möjlighet att kommunicera. och när vi pratade julafton och juldagen var jag så febrig att jag inte vet vad som var verkligt och vilket som var dröm. allt känns overkligt och långt borta. kan inte minnas hur han luktar och jag kan inte tro på att han tycker om mig på den nivån. tröttsamt. 

det är så mycket som har hänt. under hösten och senaste dagarna. jag vet inte varför jag skriver så sällan, jag vet ju att jag egentligen mår bra av att få sortera tankarna på det sättet. kanske är det annat i livet som tar plats, annat som är viktigare. allt kretsar inte kring mig och min ångest längre (det låter ju hemskt att säga det, men en lir väldigt självcentrerad efter flera år av stark ångest. det är väldigt svårt att finna tid för något annat). helt plötsligt finns det annat som fyller ut där ångesten, självhatet och destruktiviteten brukade sitta. plötsligt fyller kärleken hålen i hjärtat - det blir inte helt, men det pumpar enklare för stunden. plötsligt har jag jobbat heltid och mer än så i flera månader, jag har bara inte haft tid att ligga och stirra i väggen. det kommer nog alltid att gå upp och ner för mig. jag kommer nog alltid att vara en extra känslostormig människa, men jag har börjat acceptera det mer och mer. jag har äntligen börjat lära mig lite hur jag fungerar. efter så många år av paralysering kryddat med impulsivitet är det kanske oundvikligt.

det jag skrev i mitt förra inlägg var färgat av bakfylla och ensamhet, av kemisk ångest och skam. men jag tror ändå at det ligger något i det. jag vet att det är farligt att säga att en ÄR på ett visst sätt, eller att det sitter i personligheten - men jag tänker att det kanske inte bara är negativt? jag tror genuint att jag alltid kommer att vara på det här sättet, bara inte i samma utsträckning. och med dom verktyg jag skaffat mig under åren då jag varit så illa jävla tvungen att lära känna mig själv, och alla glädjeämnen jag börjat samla på mig, sånt som är viktigare än allt det mörka - kanske det faktiskt inte behöver vara jordens undergång om jag faktiskt visst ÄR sån här. jag vet också att det gett mig empati och medkännande. jag vet också att folk tycker att jag är den roligaste i kompisgängen på grund av min impulsivitet. jag vet också att jag aldrig kommer kunna blunda för alla orättvisor i världen ens om jag ville. jag vet också att jag alltid kommer att ge allt jag har i alla relationer, även om det blir stormigt. kanske behöver det inte bara vara negativt att vara en känslomänniska, en tornado. 

jag tror inte att jag alltid kommer att hantera det jag känner på samma sätt för alltid. DET hade varit sorgligt och hemskt. däremot tror jag att jag visst är sån här. jag kommer alltid känna lite för mycket. jag får bara lära mig att hantera det bättre. 

 

och det blir bättre. jag är inte ens nästan på samma plats i livet eller tankarna som för ett år sen, eller ens tre månader sedan. det känns som att jag vänt blad, startat ett nytt kapitel. det är så mycket nytt för mig. jag vågar drömma - längre än bara några månader framåt i tiden, som var fallet för inte alls längesen. jag vågar planera och ta på mig ansvar. 

för några dagar sedan bestämde jag och martin oss för att satsa. vi kastar oss handlöst in i det här äventyret tillsammans. för det är så det känns. på något sätt ger det här mig lika mycket en adrenalinkick som vilken utekväll/spontantatuering/trekant som helst. det här är mitt största äventyr, och jag vill dela det med honom. 

nytt kapitel, ny martin, ny pojkvän, ny energi och nytt mod. på något sätt känns det symboliskt att det hände samtidigt som vintersolståndet. från och med nu det blir ljusare. jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte bara innebär utomhus, utan även inombords. det känns så just nu. 

jag skulle ut med michelle och dricka "några öl" på andra lång. kommer hem klockan fem istället. jag VET ju att jag ska jobba idag. jävla pucko ärligt. så ooootroligt trött på mig själv. kan liksom inte inte. 

flera har sagt till mig att dom är så impronerade av hur jag varit den här hösten. mycket har varit "sen du började vara med martin". och jag håller ju med. jag är inte ute lika mycket. jag vardagsdricker inte lika mycket. jag har inte lika mycket destruktivt sex. jag äter hyfsat. jag går upp och gå iväg till jobbet (två jobb). jag sover okej. jag vårdar mina relationer med familj och vänner. jag är inte lika impulsiv. jag "tar hand om mig sjlälv".

men så åker martin. och DIREKT är jag tillbaka i gamla mönster. det gör mig så ledsen. jag vet inte om det handlar om att jag måste bevisa för alla (inklusive mig själv) att "hallå, jag är visst fortfarande sjuk! glöm mig inte!" eller om det faktiskt är så att det är ett personlighetsdrag snarare än ett sätt att hantera allt som gör ont. 

tänk om jag alltid är sån här. tänk om det bara kommer komma kortare perioder av kärlek till någon annan som jag att jag även ger kärlet till mig själv, att jag då "tar hand om mig". tänk om jag ÄR sån här bara. 

igår sa han att han är kär i mig. han som aldrig varit kär i någon. han som alltid känts ouppnåelig. 

"på sätt och vis är du speciellast av dom alla"

och han hade förstått att jag haft en jobbig dag och köpt vin. så vi låg i min säng, åt thaimat rätt ur kartongen och halsade vin rätt ur flaskan. han naken jag i hans hoodie. 

"det här känns liksom nytt. annorlunda. jag har aldrig känt såhär med någon annan." och sen "är du kär i mig?". och jag svarar ärligt. "ja. jag är väl lite kär i dig." och på motfrågan "alltså, jag har ju aldrig varit kär förut, men jag har aldrig känt såhär förut heller. så jag antar att det är såhär det känns. det liksom pirrar i magen och så vill jag vara med dig hela tiden. jag skulle tro att det är för att du är den första jag släppt in såhär långt. det är väl därför. jag har aldri. låtit mig själv känna något annat tidigare." "hur kom det sig att det blev just jag?" "det var ingen slump. du är den enda jag känt mig trygg nog med."

vet inte vad som händer nu. men det kanske inte spelar någon roll egentligen. på något sätt känner jag mig lugnare än jag gjort på länge. och kan kanske inte sluta le. 

jobba eller inte jobba

äta eller inte äta

sova eller stanna uppe

satsa eller fega

kämpar med att lära mig säga nej. det har inte hänt än. försöker hålla mig vid liv utan mat och jobb 10-12 timmar om dygnet. försöker kasta mig helhjärtat ut i relationer, men har 117 olästa sms för tillfället och skjuter mest upp all kontakt. 

mina föräldrar, madde, martins föräldrar, ivar, timmie, karin, michelle. alla säger åt mig att inte jobba ihjäl mig. jag bara ler och säger att sen, sen kan jag sova och äta. senare. 

jag tror att jag, precis som jag varit ledsen på andra för, lätt glömmer att jag för bara drygt ett år sedan var 100% sjukskriven. men det är ju så. jag är en allt eller inget-människa. svartvitt tänkande och för mycket eller inte alls. i allt jag gör. jobb relationer utekvällar sömn mat. det är ju bara det. 

jag är så trött på mig själv.