(din vän pessimisten)

martin ligger kvar i min säng hemma. han försökte ta sig upp och åka hem men der gick inte. är lite rädd för hur der kommer att bli när jag kommer hem. jag kände att jag var irriterad på honom imorse. stackarn. och dumt också för det var ju så bra sist. 

okej fredagskvällen. vet inte ens vad jag ska säga. åkte till asta och kollektivet. vi drack vin och åt popcorn och lyssnade på löjlig musik. sen åkte vi till stan. blev jazzhuset. dansade egentligen mest hela kvällen om jag tänker efter. var jättefula och jättefulla och öl och shots och knepiga killar. en söt liten 95a och en jag tydligen träffade på hultsfred 2012. blev så SATANS obekväm av honom när jag mindes vem det var.. jag kan inte sätta fingret på det, det var bara något. och jag fick samma känsla nu. usch. hade iallafall jättekul med karin och asta. vid stängning åkte vi och åt på bk. asta träffade några kompisar från jönköping. blev såklart att vi följde med dom hem på efterfest. och jag kände väldigt väldigt mycket VAD GÖR JAG I MITT LIV, när jag satt i en etta i linné med några killar som försökte vara så HIMLA SVÅRA och lyssnade på led zeppelin och dom skulle SKAPA och herregud vad pretto det var. men så rökte vi en holk och då vart det ju såklart genast lite roligare. jag och karin åkte hem vid sex. döden. beställde bakispizza på morgonen och tittade på harry potter i soffan. rätt bra. karin är verkligen bättre igen. var bakis resten av lördagen. känns så jävla onödigt egentligen. slösa bort en hel dag.. 

idag har jag varit och jobbat. fick stå ute i 45 minuter på första visningen. fyfan. fryser typ fortfarande. 

martin är ute ikväll. en liten (skoja, ganska stor) del av mig vill att han kommer hit sen. hit och sover. bredvid mig. 

ska upp till engelskalektion imorgon och hade varit skönt att kanske hehe, haft lite bra sex innan. och gärna också någon att sova med. framförallt det kanske. 

och ja. vi kanske eventuellt hade sex under natten. men det är inte det viktiga. 

(förutom att det var extremt bra och jag älskar att ha sex med honom...)

hade världens bästa dag i tisdags. precis som jag tänkte vart det sjukt stressigt. matte, farmor och farfar, tandläkaren. och sen till olskroken för spruta. träffade martin där. det var liksom bra mellan oss redan från början. det gick väldigt fort på vårdcentralen, och eftersom att jag hade stressat hela dagen hade jag inte hunnit tänka och bli hysterisk över att jag skulle ta en spruta. och hux flux var jag där och jag svimmade bara nästan när jag var på väg för att lägga mig ner. jag höll martin i handen och jag hade en superbra sjuksköterska och JAG GRÄT INTE ENS!!!!!! jag tror inte ni förstår hur stort det är. det gick fort och det klart det var skitjobbigt, men jag överlevde. efteråt satte vi oss i väntrummet en stund och pratade för jag kände mig lite skakis. och vi skrattade. hade det bra. efter det gick vi till elgiganten och jag lämnade in min telefon och martin var med och väntade i kön med mig. och jag kände verkligen i hela kroppen att jag ville vara med honom resten av kvällen. så vi handlade lite mat och åkte hem till honom. (efter lite hysteri kring om det verkligen var en bra idé, såklart)

vi kom hem till honom. lagade mat. skrattade massor. jag var övertrött och han var så snäll. vi år SVINgod mat och såg en film med hans pappa. sen åt vi godis och tittade på paradise hotel. vi gick och la oss direkt efter det för jag var så fruktansvärt trött. han hade svårt att sova, men jag somnade en stund. sen kom han och la sig bredvid mig och det var så FANTASTISKT. det finns inget bättre än att sova bredvid honom. finns inget bättre än hans armar runt mig. det var perfekt varmt och så JÄVLA mysigt. att vakna bredvid honom är den bästa känsla i världen. skita i alarmet, snooza och gosa in mig så nära det går. vi gick upp och han gjorde te till mig och vi satt som vi alltid gjort i hans kök. på samma stolar som vi alltid suttit. pratade. skrattade. han följde mig till bussen och jag var varm i magen när vi sa hejdå. för första gången sen vi gjorde slut, egentligen första gången på flera månader - även innan vi gjorde slut, hade vi inte bråkat. allt hade till och med varit bra. 

det känns som att jag går och väntar på något. är superstressad hela tiden och väldigt väldigt trött. sömnig liksom. idag känns det som att jag uträttat massor idag. i själva verket har jag knappt gjort något. kanske har att göra med att jag var hos tandläkaren AStidigt och ASlänge imorse = har varit vaken sen sex. skulle till skolan och ha min första lektion i engelska B, och min utbildningskoordinator hade sagt att det skulle börja nio. tyvärr var det något fel på spårvagnarna så jag kunde inte ta mig dit. när jag kom hem ringde jag henne och förklarade. då hade dom tydligen flyttat lektionen så den började tio istället så jag hade hunnit ta en annan väg. så jävla störigt. nu har jag liksom missat första lektionen i onödan.

imorgon är dock värre. matte första lektionen på terminen. det är tre timmar... sen hem till farmor och farfar och äta lunch och hämta filmfestivalbiljetter, sen till tandläkaren igen. och sen det vidrigaste. jag ska ta en spruta. influensavaccin. det var ett par år sen jag tog en spruta senast (som inte var i munnen då såklart) och då svimmade jag. sååååå, jag har bett martin följa med. jag vet att det är mesigt och jag vet att jag måste vara ett fruktansvärt ex, men ärligt. det finns ingen jag känner mig så trygg med som honom, och det är just i ett sånt tillfälle jag verkligen verkligen verkligen behöver honom. och efter det ska jag till elgiganten och lämna in min telefon. har alltså haft den i ett år och batteriet är helt knäppt. den kan stänga av sig när som helst, även om det är typ 40 % batteri kvar. sjukt störande. har mammas gamla iphone nu istället. hoppas att dom kan göra något och HOPPAS att det går på garantin. 

 

så idag vart jag så uttråkad så gick och fikade med gänget. dom är så fina. fina asta och fina kristoffer. karin och joel och agnes. fina. vi åt kladdkaka och drack öl på vasa. alkohol och socker, våra favoriter. vi pratade om att kanske boka en resa och så gick jag och kristoffer till järntorget. kom hem och satt och pratade länge med stora storebror. ringde mamma sen. vi bråkade igår.. pappa är inte hemma än. han jobbar så fasligt nu. 

elly:

usch. ligger bara och gråter. trött i själen. trött på livet. jag vill verkligen inte vara med om det ska vara så här.

 

mer än någonsin när jag mår så här är det martin som fattas. jag vet inte hur många gånger jag sagt det, tänkt det, skrivit det. jag vill inget hellre än att han ska komma hit efter jobbet och krypa ner bredvid mig. jag känner mig så jävla ynklig. jag känner mig så jävla liten och bräcklig. jag behöver att han kommer hit och låter mig ligga på honom fast jag bara snorar hela tiden. jag behöver att han säger att jag är bra, att han tycker om mig. jag behöver honom. och jag vet ju att jag vill detta, framförallt, för att jag är just sjuk. men också i hemlighet för att det var så bra igår. också för att jag saknar honom, jag saknar oss. också för att han har varit min bästa vän genom så mycket och för att han på många plan varit min första kärlek. han var räddat mitt liv, och jag hatar mig själv för att jag inte orkar vara kvar och rädda hans. jag hatar mig själv för att det är bara jag som ser till att vi inte ses. jag saknar honom. jag saknar hans skratt och hans starka armar som är perfekta för mig att ligga i. jag saknar hans lukt och jag saknar att vända mig om i sängen och veta att han är där. jag saknar tryggheten hos honom och att hålla honom i handen. jag saknar alla våra internskämt och hans varma händer. jag saknar att sitta i hans knä på toalettstolen och borsta tänderna varje kväll. jag saknar dom dagarna när vi städade undan alla möbler i vardagsrummet och dansade i flera timmar. jag saknar att sitta på hans balkong och röka. jag saknar att laga mat med honom. jag saknar att sitta vid hans bord och plugga matte och veta att han kommer ut och kramar mig om en stund. jag saknar att få kli på ryggen av honom. jag saknar när han kom hit och hade köpt mitt favoritgodis och cola light (trots att han föredrar vanlig cola). jag saknar honom. 

 

på ett sätt kanske det är tur att han inte har en telefon som fungerar utan wifi för då hade jag garanterat ringt honom redan. och om jag känner mig själv vet jag, hur mycket jag än saknar honom nu och hur underbart det antagligen hade varit om han kom hit, att jag hade nog ångrat mig. senare. jag vet att jag egentligen vill göra slut helt och hållet, och jag vet att det går över fortare om vi inte ses. om vi slutar ta hans om varandra.

men jag saknar honom idag.

igår kände jag att något behövde hända. hela torsdagen låg jag i sängen och försökte bli frisk, och jag märker mer och mer hur låg jag blir av att ligga hemma och inte göra något. speciellt om jag redan är bräcklig på grund av att jag är sjuk. så jag skickade ett sms. till martin. kort. får jag komma hem till dig en stund? och han förstod. och jag visste att han visste. jag kom dit runt tre. han skulle jobba fem. båda visste. och när han öppnade dörren kysste jag honom. sa ingenting, bara gjorde det. och först log han mest och vände sig bort, men sen kysste han tillbaka. och så tog han av mig jackan och vi lämnade den precis där innanför dörren i hallen, i en hög med mina skor och min väska. vi stod mot en vägg och sen lyfte han upp mig och bar mig till sitt rum, till sin säng. och vi log. hade knappt sagt mer än hej. och så hade vi sex. helt underbart otroligt fantastiskt sex. (det finns ingen jag har haft så bra sex med som honom. ingen.) och efteråt låg vi kvar. han kramades lite. jag kramades egentligen inte tillbaka. båda visste vad det egentligen var. vi pratade lite. om ingenting. ingenting viktigt. och så frågade jag. har du börjat träffa någon annan? eller börjat prata med någon annan? han sa nej. och jag fick honom att lova att säga till när han börjar göra det. och han frågade mig samma sak. och jag kände att det var lika bra att vara ärlig. även om det absolut inte är något mellan oss, och kommer inte att bli heller, ville jag ändå att martin skulle veta. jag ville vara ärlig. så jag sa att det finns en person jag har pratat med sen vi gjorde slut. vi har träffats, men bara en gång. ingenting har hänt, men det är definitivt inte en bara-kompisar-grej. jesper. martin såg lite ledsen ut. men jag sa till honom att det verkligen inte skulle bli något mellan oss. han tog det inte så hårt. han verkade inte bry sig sådär jättemycket. skönt, men så jävla sorligt. sen klädde vi på oss. letade efter klädesplagg som kastats av i farten. vid ett tillfälle stannade vi upp. kläderna var på och han satt på sängen. jag stod framför honom och han kramade mig. och jag blev obekväm. genuint obekväm för jag var rädd att han skulle tro att detta betydde någonting. han frågade varför kom du hit? och jag var ärlig. hur ont den än gjorde i mig och hur ont det än måste ha gjort i honom. för att jag ville ha sex. tyvärr minns jag inte vad vi sa mer. men jag vet att jag använde det tillfället till att säga det jag tänkt mest på. martin, det som hände sist. det var inte okej, du vet det va? och jag tror att han förstod. han sa förlåt, men jag förklarade för honom att ett förlåt spelar ingen roll om man fortsätter göra samma sak. det slutade bra mellan oss. no hard feelings. jag fick hjälpa honom att vika upp skjortärmarna bra. vi satt vid bordet och jag drack lite vatten, han drack en festis. vi pratade. om jobb. om hans mamma. och jag märker att saker och ting börjar sjunka in hos honom. han har det så himla jobbigt just nu. och jag vill verkligen inget hellre än att finnas där för honom, men jag kan inte. vi skrattade lite. pratade som vanligt. och så skulle han till jobbet. jag följde honom och tog en annan spårvagn istället. det är så konstigt att gå bredvid varandra utan att hålla handen. det är så konstigt att bara ge varandra en snabb hejdåkram. och så skildes vi åt. nu vet jag inte hur det ska bli. kanske slutar vi som vi började. som kks. 

JAG VILL INTE VARA KVAR HÄR. JAG VILL INTE LEVA I DETTA, JAG VILL INTE HA MITT LIV. JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE. JAG ÄR INGENTING KAN INGENTING JAG KOMMER ALDRIG GÅ NÅGONSTANS. 

jag är sjuk. och eftersom att jag redan är sjuk i huvudet blir allt extra jobbigt när kroppen bråkar. jag hostar och snorar och är trött. dessutom en massa tinnitus. hoppas att det går över snart. har en känsla av att jag brukar börja varje år med att vara dundersjuk. förra året var martin här och tog hand om mig nästan hela januari. 

 

jag har inte pratat med honom sen jag åkte därifrån tidigt på morgonen efter en natt av skrik och tårar. jag har varit mest arg. inte så ledsen. arg, och lite besviken. på honom och på mig som inte kan hålla mig därifrån. jag fick ett sms av martin inatt. jag har inte svarat. jag vet inte vad jag ska svara. om jag ska svara. jag känner inte samma saknad som jag gjort tidigare. nu saknar jag mest det fysiska.

(fast om han skulle vara med någon annan nu hade jag gått under)

 

jag var och fikade med madeleiene igår. hon är verkligen bäst på jorden. finns ingen som känner mig så bra som gjort det så länge. och jag värderar henne extra högt nu. för hur nära jag och martin än har varit varandra dom senaste två åren, så känner inte han den jag varit. han har hört historier och sett glimtar, men han har aldrig vetat hundra. madeleine har jag känt sen jag var liten. hon vet nog alla mina hemligheter. alla smutsiga hörn av min själ jag skäms över. och det som är finast med henne är att hon är kvar efter allt det. många av mina andra relationer har varit så stormiga. dom har varit alldeles för intensiva under en kort period. sean, rebecka, martin och många många andra. folk som kommit in i mitt liv och tagit upp halva mig och sedan av olika anledningar lämnat. madeleine är inte så. hon är kvar. hon är lugn. hon är stabil. jaghar aldrig i mitt liv bråkat med henne och hon är kvar även om vi i perioder har mycket annat i huvudet. och hon är så stark och fin och snäll. jag vet saker om henne som ingen annan vet. hon är min bästa vän i världen. 

hur gör man när den som brukar trösta är den som sårat? jag vill att martin ska ligga bredvid mig och säga att det blir bra, men det kan han inte. han kan inte säga det, och han kan inte ligga bredvid. för det var han som satte mig i den här situationen. han kan inte trösta mig när det är han som gjort fel. 

dagen har väl varit okej. har legat i sängen. känt att jag klarar detta, det är inte värre än något annat. kanske att jag varit för trött för att faktiskt inse att jag är ledsen, eller att jag redan varit med om det här flera gånger förut och därför tog jag det inte lika hårt. jag gick upp först för en halvtimma sen. behövde stoppa i mig något att äta, hade inte ätit på nästan ett dygn. hade inte pratat med någon i min familj, och nu var alla där. pappa undrade och mamma "ville prata". usch. slutade med att tårarna rann tyst tyst och jag värmde en bit pizza som dom ätit igår och det smakade absolut ingenting och en avokado till som inte heller smakade något utan bara blev blöt för att jag grät och mamma och pappa gick omkring och mumlade och ojade. och nu är klockan sex och nu får jag lov att sova. tillbaka i sängen, och här slutade tårarna. 

nu börjar det ju nästan bli löjligt. hur många gånger får man lov att göra slut? hur många gånger får man lov att såra varandra? hur många gånger får man lov att bråka samma bråk?

 

jag åkte till martin igår. kanske dumt, men jag längtade något så fruktansvärt och han hade lovat att jag skulle få lov att vara liten om jag ville. att han skulle vara stark och jag skulle få lov att vara ledsen om jag ville det. det var dte jag behövde. jag behövde få lov att vara liten och ledsen och svag och att någon masserade mina fötter och satte på en dålig film och inte sa något om att jag grät en skvätt och ge kli på ryggen tills jag somnade. 

detta lovade han. 

så blev det inte. såklart.

jag vet inte hur många gånger jag ska släpa min stackars blåslagna själ genom ytterligare ett bråk. jag vet inte hur många gånger jag ska behöva gå igenom det här FÖRRÄN JAG FATTAR. allvarligt jag är så jävla BOMBAD i huvudet, helt jävla slut i huvudet. hur svårt ska det vara att förstå att det inte kommer funka? när ska den delen äntligen bli större än den mesiga delen som saknar honom så tårarna rinner och hjärtat blöder när minsta lilla går snett?

 

jag kom dit. vi köpte pizza. ingen annan var hemma. varken aron eller pontus. lägenheten såg ut som FAN efter för många fester. det var sådär så att strumporna klibbade fast i köksgolvet. redan där började jag känna mig lite obekväm. något kändes lite fel bara. vi satt och pratade, det var bra, men magkänslan varnade (kanske för att det gått åt helvete så många gånger att magen visste att det skulle göra det nu med, magen visste att jag skulle bli ledsen). dom hade inga bra lampor i lägenheten vilket gjorde mig ännu mer knäpp. ljuset var så konstigt och jag kan liksom inte sätta fingret på det förutom att det var bara något i kroppen som sa ifrån, som sa att det inte var bra. vi låg skavfötters i soffan med ett täcke och tittade på dåliga komedier. han masserade mina fötter och jag var nöjd. jag tänkte verkligen inte sova över, men när filmen var slut var jag så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen. hade verkligen ingen lust att sätta mig på värsta bussresan hem. så iställer skulle vi sova i varsin säng. så konstigt, men det hade varit så om det faktiskt funkat. vi måste ha avstånd. problemet är ju att både han och jag numer har jättesvårt att sova. han gick ut och la sig i soffan och kollade på en film istället. jag lyckades somna. sov i två timmar. när jag vaknade runt fyra (vilket har blivit standard för mig numer) låg och jag vred mig i någon timme men kunde ändå inte somna om. gick ut till martin istället (svag som jag är) som somnat framför filmen. jag petade på honom och frågade om han kunde komma och lägga sig hos mig istället. 

 

(och precis i den stunden är jag lycklig. det är ju bara det. precis när han är sömnig och gosar ner sig i sängen hos mig och skedar, och hans hand i min. då är jag lycklig. jag vet ju att dom stunderna inte på något sätt kan vara värda alla bråk och all hjärtekross, men oftare än man skulle kunna tro tycker jag det ändå.)

 

vi somnade inte. och här började skiten. jag minns inte så tydligt, det mesta flyter ihop. med tanke på att jag bara sovit två timmar inatt, och varit vaken sen klockan fyra känns hela livet rätt luddigt om jag ska vara ärlig. 

 

vi bråkade. sådär som vi gör. det började med att han var ledsen över att allt inte är som vanligt. och den sorgen och den ångesten köper jag, den sorgen och ångesten tröstar jag och pratar jag gärna om - för det är något vi delar. såklart är det rövjobbigt det med, men det känns iallafall rätt aktuellt. och rövjobbigt var det. och han började må dåligt, och jag kände verkligen hur hela min kropp började protestera. nej, jag har gjort det här för många gånger förut, nej, jag får inte tillräckligt mycket tillbaka, nej, han möter mig inte halvvägs. 

och vi hamnade i soffan. och då var allt igång. precis som alltid börjar det med att något är fel, ofta är det mitt fel - och slutar med att han sitter och gråter och säger att han hatar sitt liv och är arg på sig själv. och jag har tröstat honom i detta så många gånger, så många månader att jag inte orkar. och det har jag sagt till honom. jag har bett honom att prata med någon annan, att snälla snälla anförtro sig till någon mer, för jag kan inte ta allt. speciellt inte eftersom att jag också är sjuk. jag har testat allt, och nu orkade jag inte mer. (speciellt inte nu när jag tillochmed uttryckligen BETT honom att låta mig vara den lilla vid detta tillfället. man måste dra varandras lass och jag vet att man inte kan styra över när man mår dåligt, men just nu orkade jag inte. och det sa jag till honom när vi bestämde att vi skulle ses, att om du känner att du är instabil eller så så orkar inte jag. förlåt, men jag kan inte. jag mår för dåligt själv.)

 

och han betedde sig så jävla dåligt. jag förstår att det är jobbigt att må dåligt, jag om någon gör verkligen det, men man får inte lov att bete sig hur som helst med det som ursäkt. han var så fruktansvärt självisk i allt han sa. vid ett tillfälle gick han alltså tillochmed därifrån. tog med sig en stor flaska jack daniels och drog. sa åt mig att låsa dörren efter mig. han LÄMNADE alltså mig, som från början sagt att jag var ledsen, som sedan ändå tröstat, hemma hos honom, med hans HUND, utan telefon, i en lägenhet jag varit i en gång innan, i en håla utanför stan. det tyckte han var okej. han kom tillbaka. visst fint. men helheten under hela natten och morgonen var att han betedde sig fruktansvärt illa.

 

så jag sa det till honom och idag gjorde jag något annorlunda. jag var ärlig. jag är ALLTID ärlig, och det är nog den egenskapen han värderar högst hos mig har han sagt. men det finns ju nivåer av det också. man kan ju linda in, och lägga fram det fint och kanske inte ta i från tårna. men tydligen har det inte funkat, så nu satt jag där och sa allt jag kände. jag klädde inte orden i något vackert. jag bara sa det. den fula sanningen. jag var hård. kanske för hård, men man kommer till en punkt när man inte orkar göra SAMMA SAK varje dag i flera månader och inte se det minsta lilla resultat, utan det blir snarare värre. 

 

det slutade med att han sa åt mig att gå. efter det ångrade han sig hundra gånger och han grät och bad mig stanna och att vi skulle prata om det och han sa förlåt och jag orkade inte mer. och så gick jag. grät hela bussresan in till stan. grät på spårvagnen. på något sätt är man liksom inne i en bubbla när man åker buss eller spårvagn. man har kanske tagit ett beslut, men man är inte framme. och såfort jag gick av spårvagnen slutade tårarna rinna. kom hem. la mig under täcket. har inte flyttat mig sen dess. 

jag vågar inte höra av mig. för det var jag som gjorde slut. för det är jag som blir ledsen när vi är tillsammans. för att jag blir så dödligt ledsen om han inte bryr sig. och så borde jag inte för hans skull. jag vet ju det. och oftast går det bra. men nu när det är fredag och jag är ensam hemma och är lite sjuk, fattas han mig mer än någonsin. och jag tittar på harry potter med gråten i halsen.

(hans hand är inte i min)

han fattas mig. 

jag och max har pratat om detta, att man kan klara sig hur bra som helst utan någon, förutom bakisdagar. det är då man vill ha någon att vara miserabel med, någon att ha lite bakissex med, någon som kan beställa pizza och gå och köpa cola till en. det är verkligen så. jag kan klara mig rätt bra rätt ofta. men bakisdagarna är värst. då vill jag bara ha martin här. jag vill verkligen inte träffa någon kompis eller så, jag vill bara ha martin. bredvid mig i min säng och kolla på en film och jag kan sova lite ibland. det är så det ska vara. det saknar jag. 

 

2014 kan dra åt helvete.