489
jag klarar inte av att bo hemma mer. jag överlever det inte. jag blir sjukare av det. det är inte ens det att jag står kvar på samma ställe utan att bli frisk, utan jag blir faktiskt SJUKARE. jag bråkade med mamma och pappa.
alltså. det började väl som en diskussion om att jag borde hjälpa till mer eftersom att jag "ändå bara ligger hemma hela dagarna" och jag blir så sårad. och tycker dessutom att det dom vill att jag ska göra är orimligt. inte för att jag inte hinner, men för att jag 1 är deras barn 2 faktiskt är sjukskriven = slappar faktiskt inte utan mitt heltidsjobb är att kurera psyket och tar en massa energi 3 inte är deras maid bara för att jag inte jobbar/går i skolan hela dagen
sen kom dom för nära. vi skrek en del. jag smällde igen min dörr och pappa slet upp den. det är få saker som ger mig sån panik. ingen fattar hur heligt mitt rum är för mig. eftersom att jag inte får en nyckel till min dörr är tanken av att dom ska respektera när den är stängd mitt enda hopp. med tanke på att jag knappt överlever att bo hemma som det är MÅSTE jag få ha mitt rum. jag tror att det är svårt att förstå men jag kände mig KRÄNKT och FÖRNEDRAD när han gjorde så. det kanske låter sjukt. men det är så det är. fick panik. försökte stänga dörren men han satte foten för så jag inte kunde. vi skrek och jag försökte putta bort honom. när jag fick igen dörren hörde jag att mina föräldrar SKRATTADE. dom skrattade. och tårarna började rinna. stod och andades länge och skickade ett sms för hade aldrig klarat av att prata med dom. och det är så orättvist för det är så mycket två mot en och jag döööör av ensamhet redan som det är. och det är ännu svårare nu när min storebror har åkt. jag vet ju inte när han kommer tillbaka. tidigare har vi kunnat vara ett lag. två mot två. det är mer rättvist.
har gråtit massor. och varit arg och sårad. ska träffa stina och anton och martin nu. men gråter på spårvagnen. hatar detta. hatar att bo hemma. hatar mig själv. hatar mitt liv.
