533
det krisar. oscar finns än en gång inuti mig, fast med bildligt talat denna gången. det var fint att klappa på asta och kramas med lovisa. men inte mer än så liksom. fick tårar i ögonen så fort jag skulle säga något. kände mig allt annat än bekväm och för kanske första gången i mitt liv drack jag inte upp min öl. gav den till sonja istället.
ringde martin. berättade läget. jag är på väg till honom nu. anton hämtar mig i gråbo fina fina killen.
det känns som att jag är ivägen. det känns som att jag är en börda. men just nu har jag inte råd att tänka så. inte om jag inte vill dö på kuppen. för det är den nivån det är på känns det som.
avtryck;
Trackback
