(din vän pessimisten)

jag vill att martin ska komma hem. jag vill ha den tryggheten. jag vill ha en världenslängstakram-kram. jag vill röra vid honom. jag vill ha honom alldeles nära. jag vill lukta honom i halsgropen. jag vill.. ha honom. men jag får inte. jag får inte bli kär i honom. jag får inte. för han har lovat att aldrig bli kär i mig. och för att jag aldrig skulle kunna se ett liv utan honom. och om jag blir kär i honom kan han inte finnas kvar i mitt liv längre. jag har försökt vara brutalt ärlig mot mig själv dom senaste dagarna. jag behöver honom för mycket. han är för stor del av det som är jag. om jag låter honom komma närmre, om jag låter mig bli hans, då är jag förlorad. jag behöver säkerheten i att bara vara min och samsons. vi kan inte vara fler och dela på mig. vi kan inte. och jag vet att jag kommer såra honom. jag vet att jag kommer göra sönder, trasa upp och förgöra honom. han är för bra för att det ska funka. jag bryr mig för mycket om honom för att låta det gå längre. han är för nära. alldeles för nära och jag vet inte hur jag ska hantera det. jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor och mina tankar som är dom sjukaste mest vidriga. jag vet inte var jag ska ta vägen med allt. och nu när jag gråter, är min första tanke att ringa martin. jag måste prata med honom när han kommer hem. jag måste ta tag i detta. men jag vet att jag inte kommer göra det. jag vet att jag kommer ta fram dom Vassa till att börja med. sen kommer jag kanske ringa någon kille. sen kommer jag att dricka alldeles för mycket och försöka mitt bästa att inte tänka på det. och när tankarna kommer, kommer jag att spy upp den senaste måltiden eller ta fram dom Vassa. jag vet det. för det är mitt mönster. det så är jag fungerar. 

jag kommer aldrig att bli frisk.