347
jag ringde martin. det var helt okej. lite konstigt, men okej.
jag frågade om vi var okej. han och jag. för jag blir så knäpp av att inte veta. han sa att det var vi nog. det var konstigt. jag var helt nervös och fnittrig.
jag sa att det kändes som att det hade varit lite skev stämning. han sa att ja, jo, det kanske det hade varit, men inte nu. han sa att han hade haft jättemycket att göra hela veckan, och att han borde ha ringt. han sa vi måste träffas och jag dog inombords för han är mig så kär. han sa att han skulle höra av sig. bra. då ligger det hos honom. bästa vännen. finaste killen och livräddaren.
jag överlever det här. hur det än blir, överlever jag det. jag känner det nu. att jag klarar mig utan honom, men jag vill hellre ha honom i mitt liv om det går. imorgon är det precis ett år sen allt började. ett år har gått. det har varit en så fin resa med honom, och finns han kvar i mitt liv, då gör han det. och tar resan slut, så kommer han ändå att finnas kvar i mitt liv. han kommer alltid vara den som räddade mitt liv. jag kommer alltid att tänka på honom när jag ser misfits eller smala sussie. jag kommer alltid att tänka på honom när jag tar på mig handduken efter att jag har duschat för det var han som lärde mig vika den så att den stannar uppe. jag kommer alltid att tänka på honom när jag åker longboard och alltid när jag äter halloumi eller popcorn med kött och grill. jag kommer alltid att minnas alla hundratals gånger vi skedat och alla gånger vi smyghånglat för att föräldrar/cisvkids/ledargrupper inte ska se. alla smygpussar och blood bank med bon iver. vi kommer alltid att ha vi ses pierre och å, gött! och skronken och ännu längre tillbaka eken är hård och dancearN, himlen och den efterblivna och yllesork och raggmunk.
så många fina saker jag delar med honom. jag är bara glad om jag har fått låna honom ett tag.
