(din vän pessimisten)

jag var ett jävla vrak i fredags. i förrgår alltså. åkte hem och tog en dusch efter skolavslutningen och sen åkte jag till stan och träffade martin. vi höll handen och han fixade sina sista julklappar. vi fnissade och köpte en vibrator till oss för att det kändes rätt. jag var fortfarande lite full, men det började gå över i bakfylla. har nog aldrig varit så skronkig. hade ont i huvudet, mådde illa, hade lite feber tillochmed och så kunde jag ju inte sluta skratta heller. var helt fnissig och hade helt dålig balans. jag och martin åkte hem till honom och han bäddade ner mig i sängen och (ärligt, kommer typ inte riktigt ihåg) vi gosade och pratade och bara var. han blev hela tiden helt fnissig och log och log mot mig så jag frågade vad det var. han sa att det var en hemlis och att han var lite generad. jag släppte det men han fortsatte hela tiden. sen sa han att han skulle smsa stina för han behövde hjälp att bestämma sig om han skulle berätta eller inte. eftersom att jag var ett jävla vrak kände jag lite att jag sket i om han berättade eller inte. jag DARRADE på riktigt i hela kroppen. har aldrig känt mig så liten i mitt liv. jag var helt vissen. och vi pratade. pratade om känslor och sånt. martin som älskar sånt passade på när jag var för trött och sliten för att orka protestera. hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag nog inte pratat som jag gjorde. vi pratade im hur det skulle vara om vi hade ett förhållande. vi pratade om hur olika vi är. han sa att jag var perfekt. på riktigt alltså. han sa dom magiska jävla orden. för mig, är du perfekt. jag kan inte se en enda negativ sak med dig. någonstans. och bakfull och jävlig som jag var blev jag helt förstörd inombords för jag vet att det inte är sant. det finns så många fel på mig. för många. och jag vet att han egentligen borde vara med någon annan. 

 

vi gick på en promenad på kvällen och eftersom att han inte släppte hela grejen så bad jag honom att berätta. han ville inte. han sa att han hade ångrat sig. att det inte skulle bli bra. han var rädd för hur jag skulle reagera. sen sa han någon. allt var väldigt förvirrad och jag var mer förvirrad än vänligt pga mådde så dåligt fysiskt. han sa att han tycker om mig. men inte på det sättet vi brukar säga det på och inte den innebörden.

martin är alltså lite kär i mig.

han sa att han var glad för att jag inte hade skrattat bort det/sprungit därifrån. det hade han trott att jag skulle göra. och hade jag varit mig själv hade jag kanske gjort det. när vi kom hem igen la vi oss i sängen. jag sa att vi behövde prata om det här. att vi inte bara kunde låta det vara. inte än. och jag sa som jag kände. hela stina och love grejen har fått mig att agera på ett annat sätt. stina har varit kär i love jättelänge. dom har hållt på och legat och han har kysst henne och hållt henne i handen osv. stina har blivit helt knäpp av det. för att hon inte har vetat vad det betyder. så jag sa det till martin, att egentligen borde jag sluta träffa honom. egentligen, för hans bästa. för jag är inte kär i honom tillbaka. det är orättvist, men hur vi än skulle göra så måste han ju veta hur jag känner. och sålänge han är medveten om det tror jag att det är lugnt. det var inte det han ville säga dock, det råkade bara slinka ut. 

 

det han ville ha sagt var att han ville fråga chans på mig. han sa det med dom orden och jag blev så varm i hjärtat. jag sa nej. såklart. men vi är okej ändå. bättre än någonsin. (kanske inte längre dock) 

jag sa att vi är för olika. han tyckte inte att vi var det, och även om vi var det var det bara bra. men jag menar egentligen inte olika på det sättet. inte nu iallafall. jag menar olika som i vi ser på ett förhållande på så olika sätt. han är jätteavundsjuk och jag. ja. jag är jag. och jag hatar mig själv så mycket, så om någon tycker att jag är bra blir jag så lycklig att jag gör vad som helst. om jag dansar med någon och hen tycker att jag har grymma bröst då får den personen ta på dom för jag är så glad för uppskattningen. jag har ingen självrespekt blablabla. jag vet, men nu är det så. jag kommer inte kunna sluta flirta med folk. någonsin. och många klarar det, men martin är inte en av dom. när vi pratade om vad som skulle hända om jag låg med någon nu, sa han att han skulle bli jätteledsen. fanns en chans att tårar skulle vara med i bilden, SÅ jobbigt skulle han tycka att det var. och att han antagligen inte skulle prata med mig på ett tag. hur som helst sa han att han också fattade att det antagligen inte skulle funka för oss. men han hade pratat med sin bror om detta som hade sagt att det bara kunde sluta på två sätt. antingen blir någon sårad eller så blir vi tillsammans. och det var ju precis detta jag försökte få fram för några veckor (månader?) sen. men vi har pratat i sjuhundra år iallafall och nu vet vi vart vi står.