261
operationen gick bra. jag fick något piller, men det funkade inte, så fick ett till. det märkes inte. alltså vad jag allt annat än lugn när det var dags. jag är ju så OTROLIGT spruträdd. jag började hyperventilera när dom skulle bedöva mig. så dom fick hålla mig i handen och prata lugnt med mig. när bedövningen väl var klar var resten inget problem. dom skar upp tandköttet och vek undan, och sen lirkade dom ut tänderna. dom sydde JÄTTEmånga stygn (frågade hur många. hon: ojojoj. massor) och sen fick jag gå.
är jag kom hem började jag gråta. vet inte varför, visst det gjorde ont, men det var inte så farligt. jag tror bara att all stress släppte. jag har gått och spänt mig så länge över detta, så nu bara släppte allt. jag måste ha sett så tragisk ut. jag bara grät i flera timmar. kunde inte sluta. tårarna och snoret bara rann och jag dreglade eftersom att jag var så bedövad. min älskade storebror bara bäddade ner mig i hans säng och skrattade kärleksfullt. kände mig så skronkig. ringde stina och grät och hon började också gråta för att hon tyckte så synd om mig. men vi skrattade mitt i tårarna över hur liten och ynklig jag var. ringde martin som hade varit orolig och han skrattade och tyckte synd om mig han med. eftersom att jag fick dom där lugnande pillerna fick jag inte ta en propavan pga det är dumt att blanda och jag kommer väl antagligen inte sova så jävla gött inatt. martin sa att jag skulle ringa honom då. så kunde vi prata tills jag somnade. fina killen. och också. pratar med devan på facebook. tänk att min kärlek till honom är så enorm. han kan få mig glad på en sekund.
(fina fina anonym: nej, det var inte visdomständer. jag saknar anlag för två tänder och ska få implantat istället. dom behövde dra ut mina tänder som satt där innan, och det var det dom gjorde. och nej. jag ska inte sluta blogga. inte än på ett tag. blev superglad att du skrev. hoppas att det går bra med dina visdomständer. skickar värsta mentala kramen härifrån. fast du kanske inte är lika mesig som jag är när det kommer till sånt..)
är jag kom hem började jag gråta. vet inte varför, visst det gjorde ont, men det var inte så farligt. jag tror bara att all stress släppte. jag har gått och spänt mig så länge över detta, så nu bara släppte allt. jag måste ha sett så tragisk ut. jag bara grät i flera timmar. kunde inte sluta. tårarna och snoret bara rann och jag dreglade eftersom att jag var så bedövad. min älskade storebror bara bäddade ner mig i hans säng och skrattade kärleksfullt. kände mig så skronkig. ringde stina och grät och hon började också gråta för att hon tyckte så synd om mig. men vi skrattade mitt i tårarna över hur liten och ynklig jag var. ringde martin som hade varit orolig och han skrattade och tyckte synd om mig han med. eftersom att jag fick dom där lugnande pillerna fick jag inte ta en propavan pga det är dumt att blanda och jag kommer väl antagligen inte sova så jävla gött inatt. martin sa att jag skulle ringa honom då. så kunde vi prata tills jag somnade. fina killen. och också. pratar med devan på facebook. tänk att min kärlek till honom är så enorm. han kan få mig glad på en sekund.
(fina fina anonym: nej, det var inte visdomständer. jag saknar anlag för två tänder och ska få implantat istället. dom behövde dra ut mina tänder som satt där innan, och det var det dom gjorde. och nej. jag ska inte sluta blogga. inte än på ett tag. blev superglad att du skrev. hoppas att det går bra med dina visdomständer. skickar värsta mentala kramen härifrån. fast du kanske inte är lika mesig som jag är när det kommer till sånt..)
avtryck;
Trackback
