(din vän pessimisten)

å vad jag blir glad när ni kommenterar kompisar. jag är ingen såndär som bloggar för mina läsare, jag bloggar för mig själv. men ni är ju en del som läser, och jag kanske ändå ska säga att ni är himla fina som hänger kvar och läser alla mina onödiga ångestinlägg och sjuka vardagstankar. jag vet att många av er har hängt med sen långt tillbaka och det känns också fint. det är konstigt ändå, hur väl ni känner mig och hur jag inte ens vet era namn. inte heller är jag en sån som skriver att ni är tråkiga som inte kommenterar, ni får göra precis som ni vill, men jag vill ändå att ni ska veta att det gör mig jätteglad när ni någongång gör det, eller egentligen bara att veta att ni läser. VÄRLDENS största kram till er. (ja, känn er träffade varenda en när ni läser detta)