(din vän pessimisten)

dramat med martin har fortsatt. stina och jag kom fram till att jag skulle vänta tills han hörde av sig och sen berätta hur jag hade reagerat och låta det vara så.

på kvällen hos madde ringde han. jag svarade inte. fick ett sms om att jag skulle ringa upp frågade om han var full. det var han inte. skrev att vi skulle prata någon annan dag. han blev sur.

jag ringde honom idag. förut. när jag hade kommit hem från madde. jag berättade hur det var. han sa att han kände sig dum. jag sa att det behövde han inte. frågade om han var säker. pga jag hade legat i hans säng när jag frågade. han: men hanna låg i min säng igår när jag sa till henne att jag ville vara med dig.

JAHA. hanna i hans säng. nä.

stina och jag har skrattgråtit i telefon över hur knäpp jag är i flera timmar. över hur sämst det är att jag aldrig kan bestämma mig och hur sämst det är att jag aldrig vet vad jag vill och vad jag tänker och hur sämst det är att jag alltid reagerar på ett annat sätt än jag tänkte att jag skulle göra.

jag la på i örat på martin pga trött på idioten. sen fick jag dåligt samvete.

stina har pratat med martin. försökt förklara mina tankar. för jag börjar antingen gråta = kan inte fortsätta, skratta = skrattar bort problemet och fortsätter lida eller blir irriterad = lägger på.

och han sa jag vet till henne. han visste. han kunde läsa mig fast jag bara har gråtit/skrattat/lagt på.
kunde han inte bara visat det. att han liksom fattade. as.
sen sa han att hanna hade blivit ledsen. men att han ändå valde bort henne.

är så trött på detta nu. vill bara att det ska gå över.