(din vän pessimisten)

jag önskar att jag aldrig hade satt på mig masken. jag önskar att jag när jag fortfarande hade chansen kunde visat mig svag. jag önskar att jag aldrig hade blivit en hård själ. att jag aldrig hade varit tjejen som spelade tuff för killarna i femman. sen fastnade den rollen, den växte fast i mig och jag ser knappt någon skillnad. det har varit så enkelt i så många år. oftast har det varit en fördel. jag är öppen och spelar säker på mig själv. jag bryr mig inte om någon, om något, om mig själv. om jag aldrig hade klivit in i den rollen hade jag aldrig suttit och gråtit över att jag inte vet vad jag ska göra av martinsituationen. jag hade inte behövt spela att jag inte bryr mig. jag hade själv hört av mig, eller antagligen hade martin aldrig gjort som han gjorde för han hade vetat att jag inte skulle kunna hantera det. han har inte gjort något fel över huvudtaget. det är jag som har gjort fel genom att inte visa hur jag fungerar på riktigt.
och hade jag inte tagit på mig jag-klarar-mig-själv-rollen för så många år sen hade jag kunnat gå ut till min mamma just nu och gråta i hennes famn. jag hade kunnat dela min ångest med någon och hon hade kunnat klia mig på ryggen tills allt gjorde mindre ont. men nu kan jag inte det. för jag har aldrig visat mig svag framför familjen. och dom få gånger jag ändå gör det, blir jag spyfärdig av alla äckelkänslor för dom, för mig, för min svaghet. jag hatar att ett beslut jag tog för flera år sen fortfarande hänger kvar.