(din vän pessimisten)

jag kom till martin igår. han kom och mötte mig på busshållplatsen, det brukar han aldrig göra. när vi kramades kramade jag så hårt och länge som jag vågade, vi kysstes, och sen släppte jag inte hans hand på vägen hem till honom - för tänk om det var sista?
vi kom hem till honom. han sa att han var nervös. jag sa att jag höll på att kissa på mig, så nervös var jag. han trodde att jag skulle berätta att jag var döende eller något, det var jag inte, men det kändes så. just i den stunden kände jag att jag dör vilken sekund som helst. 

stina hade sagt att jag inte skulle ligga med honom. och om jag skulle det, skulle vi iallafall ha pratat först. så vi satte oss på hans rum. och jag pratade. jag pratade och betättade vad jag kände. hur jag kände och hur jobbigt allt var. hur förvirrad vår relation gjorde mig. jag blir stressad när jag inte vet vilken spårvagn jag ska ta, dett aär alltså höjden av helvetet. jag sa att jag inte pallade att inte veta vad fan han är till mig. att jag blir så förvirrad av att inte veta vad jag kan begära av honom.

och han skrattade. han sa att jag var löjlig. att hans ex hade sagt PRECIS samma sak. att jag var så jävla brudig. 

och alltså. han glömmer nog av att jag är en tjej förutom det att han sätter på mig då och då och att vi skedar när vi sover. i övrigt är jag mer som en av hans killkompisar, jag är mer så. men faktum kvarstår. jag ÄR en tjej. jag kan säga brudiga saker. 

jag visste inte hur jag skulle förklara. jag försökte på alla sätt. jag försökte verkligen, men han fattade liksom inte vad problemet var. och.jag.började.gråta. GRÅTA. jag hatar att gråta bland folk. det händer så sällan, nu har det blivit oftare för att jag vågar, men ändå. jag HATAR det. jag fattade ju som fan hur han inte kunde ta mig seriöst. och jag klev ur kroppen sådär som jag kan göra. jag såg på mig själv. så jävla frustrerad över att bästa vännen inte förstår att man inte kan träffas längre. så jävla frustrerad över tårarna som rinner. så jävla frustrerad över hur jävla borderline jag var. patetiskt. 

jag försökte förklara. sanningen. JAG MÅSTE LÄMNA DIG INNAN DU LÄMNAR MIG. jag sa det rätt ut. jag sa precis dom orden fast jag vet hur dumma dom låter. och det sa jag också. jag sa själv att jag hatar mig själv för att jag är så. han sa att han aldrig skulle lämna mig. han sa att jag fortfarande är hans bästa vän. och han sa att han inte kommer skaffa flickvän än på ett bra tag. han ville inte ha. och om han hittar någon som han blir intresserad av, någon som han börjar träffa så sa han att han för längesen hade lovat mig att säga till. han sa att skulle jag skaffa pojkvän skulle han inte bry sig. det skulle ju inte påverka. och jag bara tänkte HUR JÄVLA DUM I HUVUDET FÅR MAN LOV ATT VARA? det klart att det kommer påverka. det kommer göra all jävla skillnad. 

jag har aldrig sett någon skratta och gråta samtidigt.

nej. men det är väl det jag gör bäst.

och så gled vi ner i soffan. han bakom, jag framför. och mina precisa tankar var jag är aldrig så trygg som när jag är i din famn. och det var döden. jag kan inte låta mig bli trygg av någon annan. jag måste hitta min egen trygghet. jag kan inte bli beroende. jag kan inte kan inte kan inte FÅR inte. så jag reste mig upp och gick. jag gick ner för alla trappor. kom på att jag hade glömt min tröja där uppe, men tänkte att han får fan behålla den. jag måste gå nu. jag gick. men han kom efter. finaste martin kom efter och ställde sig nära. han frågade om jag ville ha en cigarett. (han hatar när jag röker, men han vet att det gör mig lugn) så vi stod utanför hans hus och rökte. jag frös så jag skakade och han frågade om jag ville dela tröja med honom. och jag kröp in. inuti och tänkte att jag måste få vara trygg en gång till. jag måste. vi rökte upp. jag var lugn. jag skulle inte gå. (jag skulle stanna föralltid)

så fick han en idé. vi tog en massa täcken, massa kuddar. vi gick ut på balkongen och bäddade. så låg vi så. och eftersom att jag var lugn var jag tydlig. jag sa att det fanns tre alternativ. att alla alternativen var värdelösa. vi skrattade åt att bli tillsammans-alternativet. och han höll med, alla var värdelösa. jag bad honom reagera, kan du bara säga vad du tycker någon gång? men nej. han sa att det var upp till mig. han sa att han var lugn med att ha det som det var. detta var mitt problem. han sa att vad jag än bestämde mig för, skulle han vara okej med det. han skulle inte be mig stanna om jag ville gå. och fast det var så himla fint att han liksom verkligen ville respektera mitt val så ville jag ju inget hellre än att han skulle säga att han aldrig ville att jag skulle gå. att han skulle få mig att ändra mig. att han på något sätt skulle få mig att fatta att jag betyder något för honom. men han var så kall. eller bara så jävla respektfull.

och jag la mig närmare honom och han tittade på mig och sa nej, vi ska ju aldrig mer träffas eller hur var det? och jag fattade. det finns inte en chans att jag klarar mig utan honom. eller att jag kan klara av att vara med honom fast utan närheten. vet du hur gärna jag bara vill ta dig just nu? vet du hur svårt det är att inte kyssa dig? ja, det vet jag. trodde han inte att jag fattade det. och jag tänkte. en sista gång? om jag bestämmer mig för att gå och inte titta tillbaka vill jag ha en sista gång. nu hade det blivit mörkt. det var molnigt, men han bor i skogen så stjärnorna syntes så jävla tydligt ändå. så jag tog honom. för han hade backat av respekt. vi hade sex på balkongen under stjärnorna. länge. efter ett tag började det regna, men det var bara skönt. det sköljde bort all ångest och allt som var svårt. efteråt låg vi kvar och rökte. han sa du fattar att detta inte går va? du fattar att vi inte kommer kunna fortsätta ses utan att ligga? och du fattar att vi inte kommer kunna sluta ses?

och jag fattade. jag fattade att det går inte. det får bli som det blir. kanske dör jag när han går vidare. när han lämnar. för där under stjärnorna och regnet visste jag att jag inte hade styrka nog att kunna lämna.