(din vän pessimisten)

sofia går i min skola. jag går i en väldigt liten skola. vi är tre klasser i varje årskurs. nio klasser (kan vara så att det är en till i tvåan i år, har ingen koll på dom) med typ trettio elever i varje. det gör att man känner igen alla på skolan. i ens årskurs känner man alla. för det första är vi så få, för det andra jobar vi mycket tillsammans, för det tredje byter man klass i tvåan, man har alltså gått i samma klass som minst hälften av alla i trean under någon årskurs.

jag och sofia har aldrig gått i samma klass, men hon var kompis med christin innan vi började ettan. när jag började vara med ckristin blev det naturligt att sofia var med oss och åt lunch och på rasterna. hon har varit med på tjejmiddagar, jag och karin har lurat henne att vi är halvsyskon, vilket hon fortfarande tror på, vi hälsar i korridorerna och vi har varit på samma fester. hon är en sån jag sätter mig bredvid på spårvagnen och pratar med, men kanske inte den jag skulle bjuda om jag hade fest. förstår ni typen av vän?

än sålänge vet vi inte vad som hände, vart hon var eller varför hon stack. hennes föräldrar har skrivit i facebookgruppen att hon är hemma och mår bra. mer än så vet jag inte. 

eftersom att vi är en så liten skola engagerade det alla. för alla visste vem hon var. lärare grät och vi fick sätta upp lapppar i stan under lektionstid. folk var ledsna, arga, förvirrade, rädda. själv blev jag bara trött. trött av allt.