(din vän pessimisten)

jag tror inte att det är hälsosamt att jag är såpass mycket med martin som jag är. för nu är jag ensam och då kommer allt. allt som inte har kommit under dagarna när jag varit med honom. jag känner att jag skulle vara lugn om han låg bredvid mig nu. istället ligger jag ensam i sängen. tårarna slutar inte rinna. jag känner mig så ensam och förvirrad. inatt är en sån natt jag skulle kunna ta livet av mig, i ren desperation, för jag vet inte hur man är ensam längre. eller nej. jag vet inte hur jag är utan martin längre. och det gör så o n t att det tar slut snart, jag kännr det, det liksom brinner i kroppen och känns i skelettet. 

och jag börjar äntligen fatta att jag inte vet vad som kommer hända efter studenten. jag börjat äntligen fatta, på riktigt, att det är då mitt liv ska börja. och jag vet att i princip alla som går sista terminen i trean känner detta, men jag kommer inte överleva det. det är det som är skillnaden. 

jag har en känsla i kroppen, en långt inne, liten, men ändå tydlig, att jag inte kommer vara vid liv den här tiden nästa år. precis så känns det. och det känns helt okej. och jag längtar. att slippa tänka göra känna förstöra andas förlåta. leva. 

jag tror att det är min tid snart. nu. och det är okej. 

 

jag har redan börjat tappa många av mina vänner. inte medvetet, och inte bara mitt fel. mycket på grund av att jag inte går i skolan och därför tappar bort den naturliga vardagen med dom därifrån. också för att jag är med martin så ofta. just nu är det det som känns tryggast. men det gör att jag inte träffar folk lika ofta. inte för att jag säger nej till folk för att jag "ska träffa martin", utan för att jag inte hör av mig lika ofta, och jag i många längen, i många relationer, har varit den som hört av sig.

dessutom känns det som att dom flesta är inne i en svacka nu. majoriteten av mina vänner mår ganska dåligt just nu. då finns det liksom ingen som plockar upp en, för alla behöver bli upplockade minst lika mycket. och det gör så ont i mig att jag inte kan göra något, och ännu mindre har orka att hjälpa. 

 

jag tror att det är min tid att gå snart. och det är okej.