(din vän pessimisten)

bråkade med martin igår igen. och jag känner nu att det är på väg att ta slut. för jag orkar inte. jag klarar inte av att hela tiden göra någon jag tycker så mycket om så ledsen. det gör sönder mig inifrån. och igår sa han dom magiska orden som bara gör det ännu svårare. jag är så himla kär i dig. och jag vet inte vad jag ska göra av det. 

jag är så trött på att bråka. så trött på att ständigt såra varandra. så trött på att veta att det antagligen kommer komma ett likadant bråk nästa dag.

denna gången var det annorlunda. jag bev inte så ledsen. jag blev inte så sårad och jag struntade i stunden om det jag sa gjorde ont i martin. jag var faktiskt mest trött, arg och uppgiven. irriterad på att vi ältar samma sak om och om igen, men inte kommer fram till något. vi båda vet att det inte fins någon lösning. då få rman antingen acceptera det, och inse att man inte kan göra något, eller gå vidare och släppa taget om varandra. men han fattar inte det. 

igår var första gången jag blev riktigt irriterad på honom. när jag inte kände någon som helst sympati. för vi har varit igenom detta trehundra gånger. jag orkar inte bråka mer. orkar inte. 

vi somnade osams. sa inget till varandra. han frågade om jag ville att han skulle gå, jag sa att jag inte brydde mig. när vi la oss i sängen frågade han om jag inte ville att han skulle nudda mig. jag sa att det inte heller spelade någon roll. för det gjorde det inte just då. när han trodde att jag hade somnat grät han. och jag frågade vad han ville att jag skulle göra, vad han ville att jag skulle säga. han hade inget svar och sa bara förlåt jag trodde att du sov. på natten skedade han mig i sömnen. eller medvetet, jag vet inte, men han sa att det var i sömnen iallafall. och när vi vaknade, var vi fortfarande ovänner. vi pratade om det på morgonen. och sen på spårvagnen när jag skulle till psyk och han skulle hem. vi kom inte fram till något. inget alls. han säger att han vill vara tillsammans med mig. jag svarar oscar. för det är det enda jag kan svara. 

hade inte hela oscargrejen hängt över mig, hade jag vetat att jag kunde ha sex som en vanlig människa, då hade jag velat vara med martin. med bara martin. det vet jag. det känner jag. men nu är det inte så. jag måste få lov att ta chansen att ligga med någon om den chansen kommer. jag bara måste det. och han vet det. och han förstår det i teorin, men inte i praktiken. detta är så jävla svårt.

och jag vet att han inte kommer höra av sig. han kommer att lämna det till mig, inte "vilja störa". men jag vet inte vad jag ska säga. jag har inga fler ord. 

jag tror att det är på väg att ta slut nu.