(din vän pessimisten)

nu har vi gjort slut. efter tusen timmar och miljoner tårar. 

vi är okej. och vi har ikväll och imorgon på oss att vara som vanligt. det bestämde vi. sen får vi se. vi har sagt att vi ska sluta ligga med varandra. sluta pussas, hålla handen, ligga och gosa. sluta med allt sånt. förhoppningsvis överlever vi det. men antagligen inte. båda tror att det är bäst. faktiskt. fast det gör så helvetesont. och jag känner mig så knäpp i huvudet som avslutar något så fint, något som ger mig så mycket. vad är meningen egentligen? 

men jag klarar inte av bråken. och jag klarar inte av att konstant såra den jag älskar. han har sagt att detta nog egentligen är bra. helst av allt vill han att vi ska vara tillsammans. att sluta träffas var inte allt aktuellt för honom. 

jag vågade knappt fråga om det sista alternativet. och jag skämdes så mycket att jag trodde att jag skulle dö när jag frågade. att vi fortsätter att träffas som det var förut, men att vi inte bråkar. det är inte rättvist mot honom någonstans. det vet jag. han är kär i mig. och han blir ledsen när jag är med andra. jag kan inte klandra honom för det. det enda jag kan göra är att ta ett beslut om att gå vidare, eller ta det till nästa nivå.

(men jag är inte redo för något av det)

men mitt i tårarna säger han att han gör det. att han gör vad som helst. att det ÄR ju hans fel att vi bråkar hela tiden, och jo visst, men det går inte att se på det på det sättet. för det är mitt fel från början isåfall som gör honom ledsen och det är därför vi bråkar. 

 

så detta är nog det enda alternativet. tyvärr. vi har sagt att vi ska ge det en månad. känns det piss och helvete då, då får vi väl gå tilbaka till det vi hade innan. om det går..

nu har vi satt igång det på riktigt. nu går det inte att vända om