(din vän pessimisten)

vi åkte tillsammans till martins pappa. ingen hemma bara vi. vi poppade en massa popcorn, skrattade. det var som vanligt. precis som det skulle. och så satte vi på bastun, tappade upp ett bad. så låg vi i badet. lyssnade på min myslista och drack öl. tända ljus och hud mot hud. vi hade sex. långsamt sex. det var ett sånt ögonblick som man bara ser i film. bastu, sex. hela tiden hade jag en klump i magen, ont i magen, tårar i ögonen. han såg det inte, och jag ville inte att han skulle det. för det var egentligen inget jobbigt. det behövde bara vara så. vi låg i badet i flera timmar. pratade om det längst in, berättade hemligheter och kramades. han sa att jag förtjänade att vara lycklig. att han önskade att det skulle hända snart. på något sätt kändes det som en dröm. det var inte på riktigt, och morgondagen skulle inte komma. det var natt, vi duchade nära, och han sa att jag var vacker. 

det var så tyst och stjärnorna var så tydliga när vi gick ut och rökte. fortfarande blöt i håret. fortfarande hoppfull. 

vi la oss i soffan, nära, och tittade på walking dead. vår serie. sen sov vi. 

 

dagen efter var som om vi vaknat upp, inta bara från sömnen utan från något större. plötsligt var verkligheten alldeles nära. vi sköt den ifrån oss, för länge. 

snoozade länge hade sex (vi ville passa på innan det var för sent) rökte på altanen. åt popcorn och drack cola till frukost. kollade vidare på walking dead. gjorde mat, rökte, tittade ännu mer. hade sex. vi missade bussen. såg det sista avsnittet.

(sista sista sista)

lagade mat. rökte. och där ute, när det haglade, vågade jag fråga, var jag tvungen att fråga. 

och vi pratade. medan vi rökte klart, när vi diskade i köket, när vi gick till bussen, på busshållplatsen, på bussen, när vi väntade på tåget, på tåget. vi pratade. vände och vred på det. på allt. för en gångs skull var vi på samma plan. ingen var arg, ingen var mer ledsen än den andra. ju längre vi pratade om det desto mer förvirrade blev vi. och sen var vi inte förvirrade längre, utan ledsna. tårar. panik, hur gör vi? vi gick av tåget på centralen. och det kändes så tydligt att vi inte var klara. vi behövde mer tid. satte oss där inne. ifred. pratade. kom fram till att vi fortsätter som det är, tänker på det i någon vecka till, sen borde vi inte hålla på som vi gör längre. det kändes inte helt bra när vi sa heldå. och jag fick inget sms på kvällen eller natten. det brukar jag alltid få. speciellt om vi har bråkat eller haft det jobbigt. 

 

idag känner jag mig friskare. lite iallafall.