(din vän pessimisten)

jag var hos psyk. en ny läkare. igen. det var egentligen medicinuppföljning, för sist jag var där satte dom in cymbalta. jag började aldrig ta den. jag ville inte. kände mig inte bekväm med det. alls. och jag sa det flera gånger till den förra läkaren under mötet, men hon log och sa man vänjer sig, det kommer gå bra osv. så jag började inte ta den bara. det känns verkligen som att dom ger mig medicin för att dom inte har resurser nog att ge mig samtal. 

den här läkaren var kanske bätte, men det går så fort bara. på en kvart hade han brännt av helt hur jag mådde med tusen frågor och gått igenom alla olika mediciner jag äter/ätit/skulle kunna äta. 

han sa också att det verkade som att jag hade borderline. jaha. jag vet ju inte. när jag var femton kanske sa min dåvarande läkare att det var det jag hade. nu vet jag inte längre. dessutom får man väl inte ens sätta den diagnosen på folk under 18.. hur som helst. den här nya läkaren sa att jag kanske egentligen borde gå hos en psykolg och göra en utredning, men att det inte finns resurser till det. han frågade vad jag ville och jag sa att jag hade bett om samtal, men fått bli uppsatt i kö till sjukgymnastik istället, men att jag verkligen trodde att jag behövde samtal. nu har jag ju fått börja i samtal hos sjuksköterska var tredje vecka, men det känns åt helvete. pateiskt att det är enda hjälpen jag får + hon och jag klickar inte a l l s. 

han sa att han än en gång skulle ta upp mig i teamet och se om dom kan göra något.