(din vän pessimisten)

och sista steget ut från spårvagnen sved. det var då ångesten kom. jag tittade mig omkring. såg henne inte. andades. lugn utanpå. och så kommer hon. rebecka. mot mig och kramen blev alldeles för lång för hade jag släppt tidigare hade hon sett att jag hade tårar i ögonen. och så gick vi. småprat. inget viktigt. blev nästan påkörda. skratt. lite nervösa fortfande. tänk första dejten, så va det. och så bestämde vi oss, tog en spårvagn, tog ett beslut. öl. bara vi och två till på stället. fotboll på tvn. vi valde ett hörn och dom största ölen. och det gick snabbt denna gången. snabbare än innan. snabbt och sen var vi tillbaka. tillbaka till oss. och vi berättade saker för varandra som vi inte sagt till våra kompisar. jag har läst martins sms, hur ska jag lösa det? hon är otrogen mot sin pojkvän, ska hon sluta? och så gick vi ut och rökte. jag har slutat, så hon gav mig. det var som att vi var fjorton igen fast tvärt om. när det var jag som gav henne fast hon sa att hon inte borde. 

 

och ölen gick till hjärnan. för båda. och en gång till fjorton år tillsammans. och vi pratade och pratade och pratade. det tog inte slut. vi hade så mycket att säga, berätta, förklara, dela med av. efter kanske fyra timmar ställde hon frågan. vad gör vi nu? hur blir det med oss? och jag svarade så uppriktigt jag kunde. att jag saknar henne varje dag, även om det inte gör lika ont nu. men att det också känns som att det är först nu jag är redo att börja tänka på att ha henne i mitt liv igen. att nu är det möjligt. hur känner du då?

och vad kom vi fram till? jag vet inte. vi pratade länge om oss. om hur det skulle kunna bli, om det som har varit. och jag var ärlig. sa att jag skulle inte, på riktigt, överleva att förlora henne en gång till. och att det därför är tryggt, även om det är fegt, att ha henne på avstånd. men samtidigt vill jag ju spendera resten av mitt liv med henne. och vi sa båda två att så som det varit tidigare är inget alternativ, det får inte vara det. förhoppningsvis är vi denna gången mer säkra i oss själva och kan vara två i relationen istället för en. för det var det som var problemet, vi var en och samma, och att skiljas från en bit av sig själv tar för alltid att läka. och jag har inte fler för alltid. 

 

men vi sa att det var värt det. en bit iallafall. att vi skulle börja om, börja med något nytt, kanske något bättre. man måste inte ses en gång i veckan, man måste inte ens ses en gång i månaden. men att iallafall ses oftare än en gång i halvåret. och att kanske höras av lite då och då. ses och fika ibland. ringas vid och höra hur livet går. anstränga oss. 

 

och det känns bra. jag är livrädd. livrädd och kallsvettig och utmattad och avdomnad och andfådd. men det känns bra. det är värt det. jag vet det nu.