(din vän pessimisten)

anonym: mitt första möte med psykolog, någonsin? jag minns det inte. jag har gått hos så många att det det inte går att räkna på fingrar och tår. när jag gick för första gången var jag nog runt elva år. helt annorlunda det vill säga.

 

jag tror att det är väldigt individuellt hur det är vid första mötet. det beror på både personen som ska gå, om man vill/inte vill orkar/inte orkar osv, och även på psykologen, om man har bra kemi osv. jag kan ju säga att majoriteten av alla mina möten har gått åt helvete. satan vad värdelöst det har varit. men det har största delen berott på mig. jag har aldrig varit öppen för hjälp, jag har aldrig velat ha det, och dessutom eftersom jag varit såpass liten har mamma och pappa varit jätteinblandade - vilket varit min största mardröm.

 

men nu är det annorlunda. denna gången var annorlunda. denna gången var det jag som vill ha hjälp, jag bad om det. jag gick dit utan att mina föräldrar hade något med det att göra. och det kändes helt rätt. psykologen, carina, kändes helt rätt för mig. det har aldrig känts så innan. då har jag bara blivit arg och trött på personen, men inte nu. inte carina. det kändes jättebra. 

 

jag tror att det är väldigt olika. hur man väljer att jobba, på dig och på psykologen. det kan gå åt helvete, men det kan också kännas så himla himla bra.