(din vän pessimisten)

jag förstår inte vad som händer. jag fattar inte varför jag har gått ner mig så jävligt. jag bara gråter. hela tiden ligger tårarna alldeles nära. och jag funderar över broar och googlar tågtider. jag känner mig så otroligt destruktiv och det skrämmer mig. jag känner inte alls att jag kan anamma den som något vackert längre. inte som jag kunde när jag var yngre. destruktiviteten känns bara ful, äcklig och läskig. jag känner mer att jag vill vara med någon hela tiden. uppehålla psyket med något annat. det är så olikt mig. men jag är rädd nu. den här gången. självmord känns inte som ett självklart val. 

problemet är att vissa delar lever kvar. typ delen av mig som inte vill vara ivägen, inte vill vara ett problem. så  jag kan inte med att ringa och be någon sova över. jag kan inte med att bjuda in mig själv till någon. jag kan inte med att be någon andas på andra sidan telefonluren. jag kan inte med.

och om jag ändå skulle träffa någon skulle jag inte kunna med att må dåligt. då hade masken åkt på, och så hade jag istället bara skjutit upp ångesten till ett senare tillfälle. 

 

kanske är det denna svackan som dödar mig. kanske är det denna gången jag ger upp.

just nu känns allt väldigt mörkt.